#sommarklubben: Fyra bröllop och en begravning (1994)

1994! Den vackra varma sommaren. VM-sommaren när vi grävde guld. En årstid då nästan hela riket Sverige verkade leva i en sorts trivselbubbla av sällan skådat slag. Och frampå höstkanten kom dagens rulle insmygande.
Bakom manus Richard Curtis, som snart skulle slå igenom stort med titlar som Notting Hill, Love Actually och Bridget Jones Dagbok. Dagens titel var kanske den första i raden av en ny sorts brittisk romcom i bioformat?

När jag nu ser om rullen 24 år senare slås jag av hur trivsam den fortfarande är. Kanske jag inte heller uppfattade allt av den lite torra, bitska, humorn första gången? Speciellt filmens första 40 minuter håller hög komisk klass i dialogerna. Vi får också en ung och lite valpig, men charmig, Hugh Grant i rollen som Charles vilken springer på bröllop med sitt kompisgäng.Stora frågan är förstås om han själv någonsin kommer att hitta någon? Tur att den mystiska amerikanskan Carrie (Andie MacDowell) hela tiden dyker upp på tillställningarna. Det hela puttrar på mest hela tiden och det är liksom bara trevligt att hänga med Charles och han posse.Grant har en komisk tajming som jag alltid gillat, och här kommer den väl till sin rätt. Gillar också det brittiska anslaget i humorn. Lite deadpanhumor är aldrig fel. Fler bra insatser görs av en ung John Hannah och en lika ung Kristin Scott Thomas. Är det en kärlekskomedi? Ja det får man säga. Romantiken finns i första rummet hela tiden. En trivsam sådan. Lider denna 90-talare av tidens tand? Kanske inte så mycket alls ändå. Romantik är tidlös, och den mesta av humorn funkar även idag. Den lider förstås av komedins vanliga förbannelse…att när tempot börjar sagga…går upplevelsen ned något. Men visst är det stabilt som helhet! Tål att ses om! Regisserat av rutinerade Mike Newell. Icke att förglömma; -94 års hitdänga Love is all around!

Missa heller inte Rowan Atkinsons lilla inhopp som prälle. ”Hans scen” som vigselförrättare är faktiskt ett riktigt litet komisk mästerverk i all sin enkelhet, med ett härligt samspel mellan de inblandade.

Bubblande känslor i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Donnie Brasco (1997)

Kanske största ögonbrynshöjaren här; att det är überbritten Mike Newell som står för regin…och får till en sådan satans lysande rulle från maffiaträsket i New York. Miljöerna, dialogen, flowet! Som om han vore infödd den rackarn!

Den alltså sanna (hrm) historien om hur FBI-agenten Joe Pistone under ett antal år mot slutet av 70-talet infiltrerade maffian i NY och lyckades ta sig ordentligt upp i hierarkin innan operationen blåstes av.

Vid det här laget hade Pistone, eller Donnie Brasco som han hette under alias, hunnit med att samla på sig info om badassen så det räckte till sanslöst mycket fällande domar. En annan mörkare sida var dessvärre också att Pistone börjat glida över till mörkervärlden lite för mycket och det fanns uppenbara frågetecken med lojaliteten.

Johnny Depp är Pistone, Brasco, på ett mycket övertygande sätt.
Sportad i synnerligen trivsam musche bondar han snart med den ärrade wiseguyen Lefty Ruggerio (Al Pacino i kanonform!), Pistones ”entrypoint” in i skumraskvärlden. Lefty är den ständige losern, han som aldrig lyckades ta sig någonstans men som ändå hela tiden bär på drömmar om en bättre framtid. En märklig vänskap mellan Donnie och Lefty artar sig till ett sorts drama, en bromance med thrillerinslag. Att Michael Madsen dyker upp som den nye oberäknelige bossen Sonny Black kan man ju inte heller klaga på. Man ska heller inte glömma Anne Heche som Pistones hårt prövade hustru. En liten soloshow värd respekt bara det.

Den här rullen kan man bara inte tycka illa om. Maffiaväldet, lite sunkigt, i ett lika sunkigt New York brytningen 70/80-talet. Matcha med lite kontraster i form av Miami med sina grälla färger. Lägg slutligen till en galet vässad dialog som tar skådisarna till topphöjder.
Asbra säger jag.

Donnie Brasco är en lågmäld men fruktansvärt bra maffiarulle. Eller glöm det, kalla den istället ett drama om vänskap, dimridåer och lojaliteter. Liksom bristen på detta. Men Deppen borde behållit muschen hela rullen ut. Awesome.
Opålitligt i (sen)sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

 

 

Prince of Persia: The Sands of Time (2010)

Precis som sig bör i detta moderna samhälle kommer här ännu en film med sina rötter uppfiskade från tv-spelsvärlden. Även om mina grabbar inte spelar så väldans mycket spel på vare sig dator eller tv längre, har jag nog vid något tillfälle sett denna huvudfigur svinga sig förbi när det begav sig. Här således historien om fattige pojken Dastan som blir adopterad in i prinslivet i det Persiska riket, där han växer upp till en särdeles välbyggd, slimmad och äventyrlig ung man med uppenbar kärlek för parkour-konsten. Upplagt för action á la Jerry Bruckheimer-stil då alltså eftersom det är den synnerligen framgångsrike producenten som står bakom detta verk.

Hade man nu från Bruckheimers (och Disneys) håll tänkt sig att det här skulle vara en ny Pirates of the Caribbean-skapelse så känns dock inte detta som en utmanare. Vi får visserligen färgglada miljöer, mustiga scenerier, överdådig musik och välfriserade cgi-effekter, men över det hela vilar också en enorm mättnadskänsla. Som när unge Dastan genomför ett trettiometershopp mellan hustaken (okej jag överdrev lite då), lämnar sina förföljare i en hög på marken och stiligt värre springer vidare mot nästa hinder; man har sett det förut och det finns absolut inget nytt i denna mix av humor, action och lagom framkrystat manus.

Logiken är satt på rejäl lång paus, scenerna känns stundtals rätt hoppiga (förlåt) och ojämnt sammanfogade men historien lullar på med sina obligatoriska stopp på vägen för romantik, goa sluskiga gubbar, lite mindre goa sluskiga gubbar med illvilliga ormar, det sedvanliga dilemmat att bli anklagad för något man inte gjort och sedan försöka övertyga ett helt kungahus och rike om detta. Det vanliga debaklet i en stor Hollywoodstänkare med andra ord.

Bakom kameran sitter lite överraskande Mike Newell, som förut kastat fram sådana godbitar som Fyra bröllop och en begravning och Donnie Brasco. Här får han väl utlopp för någon gammal pojkdröm om fjärran Östern eller något. Jake Gyllenhaal med pumpad kropp (grattis alla girls, vet minst två som suckat av välbehag…) hastar på i sanden och gör väl vad han ska. En viss glimt i ögat och en aning av humorfiness kan anas och det är ju som sagt inget fel på spänst och vitalitet. Gemma Arterton verkar vara fast förankrad  i sandaler och lätta tyger (stackarn fick ju också vara med i skämmiga Clash of the Titans), och suktar här efter Gyllenhaals kropp filmen igenom. Och till sist bara en fråga: måste man hyra in träskallen Ben Kingsley så fort det behövs en slemmig figur…?

Prince of Persia levererar precis vad den utger sig för att vara. En ytlig och lättviktig actionrulle som nästan hela familjen kan titta på. Eftersom det är Disney som står för stålarna blir det nada blod, brutala slagsmål och andra grafiska olämpligheter. Ha överseende med allt detta och elvaårs-gränsen och du får ett par timmar som ändå bjuder upp till ganska snygg dans. Och okej, sista delen av filmen andas riktigt spännande hurtig Indy-stil.