#sommarklubben: Fyra bröllop och en begravning (1994)

1994! Den vackra varma sommaren. VM-sommaren när vi grävde guld. En årstid då nästan hela riket Sverige verkade leva i en sorts trivselbubbla av sällan skådat slag. Och frampå höstkanten kom dagens rulle insmygande.
Bakom manus Richard Curtis, som snart skulle slå igenom stort med titlar som Notting Hill, Love Actually och Bridget Jones Dagbok. Dagens titel var kanske den första i raden av en ny sorts brittisk romcom i bioformat?

När jag nu ser om rullen 24 år senare slås jag av hur trivsam den fortfarande är. Kanske jag inte heller uppfattade allt av den lite torra, bitska, humorn första gången? Speciellt filmens första 40 minuter håller hög komisk klass i dialogerna. Vi får också en ung och lite valpig, men charmig, Hugh Grant i rollen som Charles vilken springer på bröllop med sitt kompisgäng.Stora frågan är förstås om han själv någonsin kommer att hitta någon? Tur att den mystiska amerikanskan Carrie (Andie MacDowell) hela tiden dyker upp på tillställningarna. Det hela puttrar på mest hela tiden och det är liksom bara trevligt att hänga med Charles och han posse.Grant har en komisk tajming som jag alltid gillat, och här kommer den väl till sin rätt. Gillar också det brittiska anslaget i humorn. Lite deadpanhumor är aldrig fel. Fler bra insatser görs av en ung John Hannah och en lika ung Kristin Scott Thomas. Är det en kärlekskomedi? Ja det får man säga. Romantiken finns i första rummet hela tiden. En trivsam sådan. Lider denna 90-talare av tidens tand? Kanske inte så mycket alls ändå. Romantik är tidlös, och den mesta av humorn funkar även idag. Den lider förstås av komedins vanliga förbannelse…att när tempot börjar sagga…går upplevelsen ned något. Men visst är det stabilt som helhet! Tål att ses om! Regisserat av rutinerade Mike Newell. Icke att förglömma; -94 års hitdänga Love is all around!

Missa heller inte Rowan Atkinsons lilla inhopp som prälle. ”Hans scen” som vigselförrättare är faktiskt ett riktigt litet komisk mästerverk i all sin enkelhet, med ett härligt samspel mellan de inblandade.

Bubblande känslor i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Johnny English Reborn (2011)

Att Rowan Atkinson är en rätt kul kuf råder det väl inga tvivel om.
Dessvärre känns det som att han varit just samma kul kuf med samma register ganska länge nu. Oavsett om han dyker upp som Mr Bean eller här i en uppföljare om den synnerligen klantige och självgode agenten English.

Att det överhuvudtaget kommer en uppföljare känns också lite förvånande. Nog för att den förra filmen var lite småkul och hade sina fullträffar på humorhimlen, men det kändes inte som en supersuccé. Och vem ägnar sig egentligen i dessa tider åt agentspoofar? Är inte det mer…90-talet..?

Hur som haver, kanske Atkinson har dåligt med klirr i kassan, kanske han bara haft det tråkigt, kanske ett ev annat manus om Mr Bean gick åt helvete, nu är agent English i alla fall tillbaka. Eller rättare sagt, han kallas motvilligt in när en möjlig komplott mot Kinas premiärminister uppdagas av den nu moderniserade brittiska underrättelsetjänsten.

Som vanligt fumlar sig Atkinson fram, lever på sitt patenterade minspel och just känslan att han är den ende i sällskapet som inte har koll på läget. Manuset leker friskt med agentparodin och i synnerhet James Bond får ett antal passningar under den föredömligt korta speltiden, allt från vad gäller illasinnade torpeder, roliga manicker och slutuppgörelsen på en alptopp.

Mer pengar tycks ha pumpats in i den här uppföljaren, och filmen ger sig i sann Bondanda av på utflykter till både Hong Kong och Schweiz. English blandar sin totala bortkommenhet med lite snygga grepp vid olika tillfällen och lyckas av någon outgrundlig anledning aldrig kollras bort från det som händer och alltid få styr på sig själv.

johnnyboy faller för en kvinnas hand..

Atkinson gör naturligtvis vad han ska och är också anledningen till att det dras på smilbanden lite då och då i the house of Flmr. Övriga som syns är kvinnlig fägring i form av både Gillian Anderson (var har hon varit?) som English kyliga chef  och Rosamund Pike (Die Another Day apropå Bond…) som smart och snart kär medhjälpare. Den som ofta får styra upp English´galenskaper är den unge medhjälparen Tucker (Daniel Kaluuya) som får ligga i för att hänga med i turerna.

Brittisk humor är erkänd som varumärke, men det gäller att den behandlas på rätt sätt. Atkinson gör egentligen inga fel, han är ju rätt bra på det han gör så att säga, men det känns lite…åldrat. Lite förvånande är det ändå att filmen kommer nu. Snart är det tio år sedan den förra. Nåväl, mycket agentskojeri blir det och det mesta ser man komma långt i förväg.

Johnny English Reborn räddas av att det är just Rowan Atkinson som bär hela cirkusen på sina axlar och jag erkänner att jag är rätt förtjust i karln och hans humor. Det blir inte speciellt bra, men inte uselt heller. En film att flina lite till en vardagskväll och sedan snabbt glömma bort.

Rat Race (2001)

Tiderna förändras konstant och trender i filmvärlden kommer och går. Någonstans, precis som i livet i övrigt vad gäller mode och mönster, känns det som att vissa företeelser upprepas i cykler med väl avvägda mellanrum i tiden.

På 60-talet var det uppenbarligen helfräckt att plötsligt fösa ihop ett antal filmstjärnor, låta dem samlas runt en ganska torftig historia och sedan utsätta dem för diverse tokigheter. Allt med en skojfrisk och fartig stämpel som gav ganska lite utrymme åt att tänka alltför mycket på vad det var man egentligen tittade på.

När videobandspelaren (känn på det gamla uttrycket) var tämligen ny som helgedom i vardagsrummen i början på 80-talet minns jag att farsan kom hem med just en sådan film som ovanstående; En ding, ding, ding värld! från -63. Här kunde man beskåda sådana komiska storheter som Spencer Tracy, Buddy Hackett, Sid Caesar, Mickey Rooney och Ethel Merman inbegripna i en vansinnig jakt på gömda pengar och stundande rikedom. Komik i kvantitet så att säga.

38 år senare tyckte icke helt okände regissören Jerry Zucker att det hela borde upprepas igen. Zucker, som ju ansvarat för rätt sköna pärlor som Titta vi flyger, Hjärtlösa typer och Ghost, dirigerar alltså därför skådisar som Breckin Meyer, Cuba Gooding Jr., Amy Smart, Jon Lovitz, Whoopie Goldberg, John Cleese, Seth Green och Rowan Atkinson i typisk masshistoria om jakten på rikedomar via ett galet race med utgångspunkt i Las Vegas.

"show us the money!!"

En synnerligen kufisk hotellägare (Cleese) anordnar en tävling där försten från Vegas till en förvaringsbox i Silver City New Mexico vinner två miljoner dollar. Enda regeln är att det inte finns några regler! Full fart på våra penninggalna deltagare, som föga anar att Cleese vid sidan om i smyg också anordnar en vadslagning för rika krösusar om vem av deltagarna som kommer att vinna.

Okej, jag gillar snubbelkomiken, den gnälliga John Lovitz-humorn, en överspelande Cleese, Rowan Atkinson med patenterat ansiktsuttryck och…det faktum att Cuba G faktiskt gör sig i en rejäl tramsroll som denna är! Han tycks ha ett speciellt kroppsspråk och minspel som passar synnerligen bra in i överdrifter av den här sorten. Mycket fascinerande.

Huvudpersonerna far fram som giriga tokar och skållade troll och råkar ut för allehanda knasigheter, och egentligen är storyn bara en svag hopsvetsad ram för att kunna stapla diverse roligheter på varandra. Det är ren snubbelhumor, billiga skämt och har man nu minsta krav på att underhållningen alltid ska vara smart och felfri är det här fel forum kan jag säga. Å andra sidan har jag som tycker det är skönt att koppla bort hjärnan då och då inga problem med att bli på gott humör av den här filmen. Ett par scener är faktiskt direkt asroliga och håller lite otippat tempot uppe ändå in i mål, vilket ju ÄR traditionellt sällsynt i komedier.

Rat Race är en väldigt oförarglig film, en modern variant på En ding ding… och dess koncept. Avsaknaden av de stora stjärnorna tyder antagligen på att man kanske inte väntade sig några större ovationer med det här alstret, men  underhållande dumkul och sprittande fånigt är det likväl. Faktiskt. Jag för min del har svårt att inte tycka om det här hur mögigt det än kan tyckas.