Etikettarkiv: John Cleese

Jul 15 2014

Sommarklubben: Monty Python and the Holy Grail (1975)

Åh vad jag älskar Python-gänget!
Ända sedan man var liten knatte och såg de halvtimmeslånga avsnitten som kablades ut i statstelevisionen. Föregångare. Banbrytare. Före sin tid. Kalla det vad du vill.
Snubbarna gjorde en sorts uppror mot allt och alla som man inte var van vid vid den här tidpunkten, helt klart.

Filmerna har väl varit sådär. Ofta småroliga. Bitska. Men också ganska tunna i handling och ofta bara ett gäng snyggt paketerade sketcher.
Som möjligen dagens klubbare,
Men oj vad jag är förtjust i den här! Som om det är lite extra god ost på den här anrättningen. Den liksom går utanför de andra lite.

Det underbara lustmordet på Arthur-sagan, och gängets förmåga att få till de där underfundiga replikerna, den galna slapstickhumorn, uppkäftigheten. Jag ser en upphottad dvd-kopia, remastrad och packad med skönt extramaterial där en del av de nu åldrade gubbsen ställt upp och berättat anekdoter om anspelningen och tidseran som rådde då.
Härligt.

Är detta Pythons bästa långfilm?
Jag tycker möjligen det. Du kanske tvistar om motsatsen, men klassen på den här rullen är genomgående hög, speltiden föredömligt kort, humorn går för det mesta i ett toppskikt och kryddas med mustiga repliker.
The Black Knight, The Knights who say ”Niii”, The Killer Rabbit. Visst kommer du ihåg dem!!

The Holy Grail är en njutning. En virvlande rolig bris under en tryckande varm sommarkväll. En skön påminnelse om att 70-talet också kunde bryta sig ur de förväntade mallarna. Ett gäng galningar på skojhumör.
Udda historielektion i sommarnatten!

 

 

 

Apr 25 2014

2x Out-of-Towners (1970/1991)

I originalet från -70 får vi en flängig Jack Lemmon på bästa stissighetshumör. Lysande spelat av den gamle filmstjärnan!
Utflykt medelst flyg till New York står för dörren, där George Kellerman (Lemmon) ska på jobbintervju nästa dag. Tålmodiga frun Gwen (Sandy Dennis) finns förstås vid hans sida. Finhotellet är bokat, middag på finrestaurangen inplanerad (för säkerhets skull struntar George i att äta på planet så han ska vara riktigt hungrig sen)… och varför inte avsluta kvällen med lite skönt hångel äkta makar emellan..?

Synd då bara att det är dimma över New York och planet dirigeras om till Boston. George blir ohälsosamt stressad och inser att kvällens planering hotar att gå om intet.
I Boston blir inte livet lättare när tåget till NY är överfullt och det är med nöd och näppe de kommer med. Väl framme i The Big Apple fortsätter oturen att grina Kellermans i ansiktet när missöde på missöde (och ett oväder!) fullständigt vräks över dem, där kronan på verket är att hotellet inte hållit deras rum för den sena ankomst som nu sker. Och trist nog hade bagaget naturligtvis kommit bort redan innan de landade i Boston…

Manuset av legendaren Neil Simon (som dock inte utgick från en egenskriven pjäs i det här fallet) sätter makarna Kellerman i hårda prövningar i sitt möte med storstaden. Lemmon är en naturlig tidsfascist och är underbart kolerisk nästan hela filmen igenom. Lojala frun Gwen är ett under av tålamod i lugna Sandy Dennis skepnad, även om hennes något udda röstläge och dialekt inte direkt kommer att vinna något sammetspris.
Tidsandan är härlig och visar upp ett New York precis i brytningen mellan 60- och 70-talet. Gott om sköna situationer där Lemmon får gå bananas både verbalt och kroppsligt. Sällan har en tjomme känts så rätt i en hysterisk huvudroll som här.

Klämmig och skämmigt underhållande och visst kan man inte låta bli att tycka synd om Kellermans, hur enerverande George än är.
En nostalgisk liten pärla till film!

 

Nyinspelningen tar grundstoryn som bas men bakar sedan in eget hittepå i berättelsen om vedermödorna som drabbar Henry Clark (Steve Martin) med fru Nancy (Goldie Hawn) när besök i storstaden väntar.

Henry har blivit arbetslös men inte vågat berätta för frun. Nu har han fått chansen att komma på intervju för möjligt jobb i reklambranschen. Ingen av makarna har dock räknat med att oturen plötsligt utsett dem till dygnets stora hackkycklingar. Martin är inte lika labil som Lemmon i huvudrollen, men den rutinerade Martin kopplar istället  på sin stundtals skönt sarkastiska stil och lyckas leverera en och annan småkul oneliner. Hawn är den som känns mest felplacerad i rullen som överspelande fruga.

Liksom i originalet drivs makarna från ställe till ställe och råkar ut för allt från rånare till ofrivilligt deltagande i diskussionsforum kring sexlivet (!) Manuset hinner också kasta in en och annan fysisk ansträngning för de båda skådisarna, som för att verkligen cementera kontrasten till deras ganska gråtrista vardag med varandra. Av någon outgrundlig anledning tyckte dagens manusnisse också att det var en hejdlöst bra idé att kasta in John Cleese i en biroll som knasigt udda och diktatorisk hotelldirektör (gäääsp). Fantasilöst säger jag, men Cleese får sin lilla stund.

Nyinspelningen är inte på långa vägar lika bra som originalet. Mer plump och mer anpassad till mallen för en komedi från Hollywood där det gäller att få fram ” i nöd och lust”.
Steve Martin är dock alltid Steve Martin och jag kan inte påstå att rullen är tråkig. Mer…förutsägbar. Sämst är tyvärr Goldie.
Har man aldrig sett originalet kan man möjligen hitta lite mer underhållning här än vad jag gjorde.

********

Summasummarum: Jack Lemmon i originalversionen vinner lätt matchen med sin stissige George. Ska du bara se en av dem väljer du NATURLIGTVIS 70-talaren.

Enhanced by Zemanta
Okt 22 2012

Tema Western: Silverado (1985)

Tänk alla de gånger man som liten lekte med puffror och knäppte skurkar (och för den delen indianer också…hrm…) på löpande band. När fantasin och den oförställda naiva uppsluppenheten fick råda.

Kanske är en del av oss på något sätt blytungt fast förankrade i den romantiska myten om westerneran?  Där allt är lite enklare trots de ofta dammiga och dramatiska strapatserna , de goda är goda och skurkarna är skurkiga och allt är liksom utstakat fram till den stora finalen då den bombastiska musiken med det där speciella soundet ska ljuda ut över prärien…

Tur då att man har dagens betraktelse att återvända till när man vill ha sig en sån där riktigt extraskön dos av Vilda Västern med en inte-så-seriös-ton-fast-ändå-med-snygg-stil. Regissören Lawrence Kasdans egenpåhittade projekt från mitten av 80-talet som möjligen faktiskt kanske kan räknas in som en av orsakerna till att nya fräscha vindar blåstes in i en nästan utdöd genre. Och visst är det så att dagens temabidrag är av dessa rullar som håller för omtittning år efter år….teman eller ej.

rida i bredd är ett måste i den här filmen

Silverado är alltså namnet på den lilla stad, utslängd på prärien dit alla karaktärer i filmen verkar dras. Kasdan tog också författarhjälp av brorsan Mark (kanske de äntligen fick leva ut sina barndomsdrömmar…?) och väver skickligt ihop ett antal småstorys till en sorts ensemblemix som alla knyts ihop i staden, och tar under tiden fram alla de olika karaktärer vi är uppväxta med i westerniljön. De goda främlingarna, den illvillige och korrumperade sheriffen, ett sällskap nybyggare som naturligtvis råkar illa ut när de stöter sig med den lokale boskapsuppfödaren. Den godhjärtade saloonsföreståndarinnan, en återvändande son som finner sin familj vräkt från ägorna och slutligen också den mystiske cowboyen som bär på många hemligheter och färdigheter. Alla får komma till tals under den väl tilltagna speltiden och manuset är en mustig gryta av olika händelser och skeenden där Kasdan som regissör inte för en sekund glömmer bort att krydda med alla de traditionella små detaljerna som gör westernkänslan riktigt finfint njutbar.

Att imponeras över  här också är den digra rollistan med storheter som Scott Glenn, Kevin Kline, alltid sevärde Brian Dennehy, Rosanna Arquette, Danny Glover, Linda Hunt, Jeff Goldblum, John Cleese (i en otippad roll!) och framför allt Kevin Costner som snabbskjutande vildhjärna…och har han förresten varit uppsluppnare eller mer gladlynt på film någon gång?!? Ja ni hör ju själva vilken laguppställning, gräddan av det sena 80-talets kanonskådisar alltså. Det märks att stjärnorna ställt upp för Kasdan (och tillräckligt med dollars) och gör sitt bästa för att göra filmen till en uppvisning i lekfullhet och nostalgi. Manuset är inte på något sätt djupt, men driver på bra och har ett gediget underhållningsvärde.

stå i bredd är också ett måste i den här filmen

I Sverige premiär på självaste juldagen 1985, och vi som förväntansfulla tog oss dit då när det begav sig lämnade inte biografen besvikna kan jag lova. Snarare ville vi väl direkt hoppa tillbaka in i den mustiga och skönt klyschiga westernmiljön vi precis precis tagit del av. Stilfullt foto och finfina miljöer, och annat var väl inte att vänta då filmen uteslutande spelades in på plats i New Mexico´s landskap där faktiskt hela staden byggdes upp på plats för den här filmen. (Något som även andra kommande westernproduktioner skulle komma att dra nytta…bla återvände Kasdan hit då hans Wyatt Earp-epos skulle spelas in i början på 90-talet.)

Silverado innehåller just allt som en western ska, ett färgstarkt persongalleri med klara gränser över vilka som är onda och goda, snygga pang-pang-scener, sköna vidder, dammiga gator och ljummen whisky. Till och med filmmusiken ligger med helt rätt klang och lägger extra njutnig på upplevelsen.  Här samlas alla westernklyschor i en och samma ask och det bjuds friskostigt ur den på ett högst förtjusande sätt. Friskt sevärd för alla som är svaga för genren..

Dec 14 2011

Rat Race (2001)

Tiderna förändras konstant och trender i filmvärlden kommer och går. Någonstans, precis som i livet i övrigt vad gäller mode och mönster, känns det som att vissa företeelser upprepas i cykler med väl avvägda mellanrum i tiden.

På 60-talet var det uppenbarligen helfräckt att plötsligt fösa ihop ett antal filmstjärnor, låta dem samlas runt en ganska torftig historia och sedan utsätta dem för diverse tokigheter. Allt med en skojfrisk och fartig stämpel som gav ganska lite utrymme åt att tänka alltför mycket på vad det var man egentligen tittade på.

När videobandspelaren (känn på det gamla uttrycket) var tämligen ny som helgedom i vardagsrummen i början på 80-talet minns jag att farsan kom hem med just en sådan film som ovanstående; En ding, ding, ding värld! från -63. Här kunde man beskåda sådana komiska storheter som Spencer Tracy, Buddy Hackett, Sid Caesar, Mickey Rooney och Ethel Merman inbegripna i en vansinnig jakt på gömda pengar och stundande rikedom. Komik i kvantitet så att säga.

38 år senare tyckte icke helt okände regissören Jerry Zucker att det hela borde upprepas igen. Zucker, som ju ansvarat för rätt sköna pärlor som Titta vi flyger, Hjärtlösa typer och Ghost, dirigerar alltså därför skådisar som Breckin Meyer, Cuba Gooding Jr., Amy Smart, Jon Lovitz, Whoopie Goldberg, John Cleese, Seth Green och Rowan Atkinson i typisk masshistoria om jakten på rikedomar via ett galet race med utgångspunkt i Las Vegas.

"show us the money!!"

En synnerligen kufisk hotellägare (Cleese) anordnar en tävling där försten från Vegas till en förvaringsbox i Silver City New Mexico vinner två miljoner dollar. Enda regeln är att det inte finns några regler! Full fart på våra penninggalna deltagare, som föga anar att Cleese vid sidan om i smyg också anordnar en vadslagning för rika krösusar om vem av deltagarna som kommer att vinna.

Okej, jag gillar snubbelkomiken, den gnälliga John Lovitz-humorn, en överspelande Cleese, Rowan Atkinson med patenterat ansiktsuttryck och…det faktum att Cuba G faktiskt gör sig i en rejäl tramsroll som denna är! Han tycks ha ett speciellt kroppsspråk och minspel som passar synnerligen bra in i överdrifter av den här sorten. Mycket fascinerande.

Huvudpersonerna far fram som giriga tokar och skållade troll och råkar ut för allehanda knasigheter, och egentligen är storyn bara en svag hopsvetsad ram för att kunna stapla diverse roligheter på varandra. Det är ren snubbelhumor, billiga skämt och har man nu minsta krav på att underhållningen alltid ska vara smart och felfri är det här fel forum kan jag säga. Å andra sidan har jag som tycker det är skönt att koppla bort hjärnan då och då inga problem med att bli på gott humör av den här filmen. Ett par scener är faktiskt direkt asroliga och håller lite otippat tempot uppe ändå in i mål, vilket ju ÄR traditionellt sällsynt i komedier.

Rat Race är en väldigt oförarglig film, en modern variant på En ding ding… och dess koncept. Avsaknaden av de stora stjärnorna tyder antagligen på att man kanske inte väntade sig några större ovationer med det här alstret, men  underhållande dumkul och sprittande fånigt är det likväl. Faktiskt. Jag för min del har svårt att inte tycka om det här hur mögigt det än kan tyckas.

Aug 15 2010

Planet 51 (2009)

Med en budget på 70 miljoner dollar (dyrast hittills i landet) ger sig Spanien in i den datoranimerade filmvärlden på allvar. Planeten med numret 51 ligger i en avsides del av universum och är ett till synes stenigt ställe, men ändå likafullt bebott av gröna små figurer som märkligt nog verkar leva sina liv som om det var 1950-talets USA! Musiken, bilarna (eller vad man nu ska kalla dem…), den lilla staden, ja hela livsstilen påminner om en 50-talsidyll där man grillar med familjen på kvällarna och kilar på bio för att se den senaste rullen om hemska utomjordingar som invaderar. När plötsligt ett främmande rymdskepp från jorden (!) landar mitt i villaområdet och astronauten Chuck Baker studsar ut med stjärnbanéret i högsta hugg händer det grejer.

Likt Pixar och Dreamworks vet också den här filmens producenter hur man ska lägga upp taktiken för att få ut det mesta och det bästa. Det är fart och fläkt och givetvis finns det ett par av de gröna invånarna som inser att Chuck inte är ett hemskt rymdmonster, och försöker hjälpa honom att komma tillbaka till sitt skepp som beslagtagits av planetens ganska förvirrade militärstyrka. Räkna med sedvanliga skämt och lätta intriger när det gäller dataanimerat av det här slaget som ska passa hela famliljen. Just Planet 51 vinner dock snygga stilpoäng hos oss vuxna genom att i parti och minut referera till allsköns klassiska sci-fi-filmer genom åren. Kolla bara in ”hunden” som dyker upp i handlingen med jämna mellanrum. Eller vad namnet på filmen egentligen syftar på….En annan rolig grej med storyn är att man just vänt på hela begreppet med utomjordingar och invasionshotet. Här är det människan som är den fula främlingen och den avvikande i sammanhanget. Tänk på E.T. fast tvärtom. När det gäller röstavdelningen törs spanjorerna dock inte förlita sig på europeisk talang utan har hyrt in hollywoodelit i form av Justin Long, Jessica Biel, Sean William Scott, Dwayne ”The Rock” Johnson och Gary Oldman, som alla levererar enligt önskemål. Till och med John Cleese i en liten paradroll som högtravande professor får plats. Givetvis finns ett svenskt ljudspår med och där finns namn som Dan Ekborg, Frida Öhrn, Måns Zelmerlöw och (suck) Robert Gustafsson, men för den totala upplevelsen väljer man självklart originalrösterna.
Det är en enkel handling som rullar på helt enligt stilmallen som visserligen inte bjuder på samma känslospektrum som tex Pixar är fenomenala på att trolla fram, men här har man ändå aldrig tråkigt och mysfaktorn är hög både hos stora och små tittare.

Planet 51 är väldigt snyggt gjord ned till minsta bakgrundsdetalj och behaglig att se på. Det är kul och underhållande, om än inte på något sätt nyskapande. Extra plus för den mustiga detaljrikedomen som garanterat kommer att tilltala oss vuxna som kan referera till vår egen sci-fi-filmhistoria på ett ytterst roande sätt.

Betyget: 3