I originalet från -70 får vi en flängig Jack Lemmon på bästa stissighetshumör. Lysande spelat av den gamle filmstjärnan!
Utflykt medelst flyg till New York står för dörren, där George Kellerman (Lemmon) ska på jobbintervju nästa dag. Tålmodiga frun Gwen (Sandy Dennis) finns förstås vid hans sida. Finhotellet är bokat, middag på finrestaurangen inplanerad (för säkerhets skull struntar George i att äta på planet så han ska vara riktigt hungrig sen)… och varför inte avsluta kvällen med lite skönt hångel äkta makar emellan..?

Synd då bara att det är dimma över New York och planet dirigeras om till Boston. George blir ohälsosamt stressad och inser att kvällens planering hotar att gå om intet.
I Boston blir inte livet lättare när tåget till NY är överfullt och det är med nöd och näppe de kommer med. Väl framme i The Big Apple fortsätter oturen att grina Kellermans i ansiktet när missöde på missöde (och ett oväder!) fullständigt vräks över dem, där kronan på verket är att hotellet inte hållit deras rum för den sena ankomst som nu sker. Och trist nog hade bagaget naturligtvis kommit bort redan innan de landade i Boston…

Manuset av legendaren Neil Simon (som dock inte utgick från en egenskriven pjäs i det här fallet) sätter makarna Kellerman i hårda prövningar i sitt möte med storstaden. Lemmon är en naturlig tidsfascist och är underbart kolerisk nästan hela filmen igenom. Lojala frun Gwen är ett under av tålamod i lugna Sandy Dennis skepnad, även om hennes något udda röstläge och dialekt inte direkt kommer att vinna något sammetspris.
Tidsandan är härlig och visar upp ett New York precis i brytningen mellan 60- och 70-talet. Gott om sköna situationer där Lemmon får gå bananas både verbalt och kroppsligt. Sällan har en tjomme känts så rätt i en hysterisk huvudroll som här.

Klämmig och skämmigt underhållande och visst kan man inte låta bli att tycka synd om Kellermans, hur enerverande George än är.
En nostalgisk liten pärla till film!

Nyinspelningen tar grundstoryn som bas men bakar sedan in eget hittepå i berättelsen om vedermödorna som drabbar Henry Clark (Steve Martin) med fru Nancy (Goldie Hawn) när besök i storstaden väntar.

Henry har blivit arbetslös men inte vågat berätta för frun. Nu har han fått chansen att komma på intervju för möjligt jobb i reklambranschen. Ingen av makarna har dock räknat med att oturen plötsligt utsett dem till dygnets stora hackkycklingar. Martin är inte lika labil som Lemmon i huvudrollen, men den rutinerade Martin kopplar istället  på sin stundtals skönt sarkastiska stil och lyckas leverera en och annan småkul oneliner. Hawn är den som känns mest felplacerad i rullen som överspelande fruga.

Liksom i originalet drivs makarna från ställe till ställe och råkar ut för allt från rånare till ofrivilligt deltagande i diskussionsforum kring sexlivet (!) Manuset hinner också kasta in en och annan fysisk ansträngning för de båda skådisarna, som för att verkligen cementera kontrasten till deras ganska gråtrista vardag med varandra. Av någon outgrundlig anledning tyckte dagens manusnisse också att det var en hejdlöst bra idé att kasta in John Cleese i en biroll som knasigt udda och diktatorisk hotelldirektör (gäääsp). Fantasilöst säger jag, men Cleese får sin lilla stund.

Nyinspelningen är inte på långa vägar lika bra som originalet. Mer plump och mer anpassad till mallen för en komedi från Hollywood där det gäller att få fram ” i nöd och lust”.
Steve Martin är dock alltid Steve Martin och jag kan inte påstå att rullen är tråkig. Mer…förutsägbar. Sämst är tyvärr Goldie.
Har man aldrig sett originalet kan man möjligen hitta lite mer underhållning här än vad jag gjorde.

********

Summasummarum: Jack Lemmon i originalversionen vinner lätt matchen med sin stissige George. Ska du bara se en av dem väljer du NATURLIGTVIS 70-talaren.