Total Recall (2012)

Men det var väl satan vad splittrad jag blev nu då. Det händer inte ofta, men dagens rulle försätter mig faktiskt i vissa bryderier.

Eftersom min tonårstid inträffade under första delen av 80-talet är man naturligtvis rent filmiskt präglad av den tidens filmstars och de historier som såg dagens ljus då. He-mannen Arnold S hade ju dessutom rätt stora framgångar då när det begav sig. Och när hans TR dök upp 1990 var han liksom the shining light i Hollywood, och i kombo med filmvåldsälskande regissören Paul Verhoeven blev det ju supermumma på duken när intressante författaren Philip K. Dick´s novell blev till visuell pumpaction. Galet tokig historia med (dagens mått mätt) pajiga effekter. Underbart naturligtvis. Ska man då ens våga sig på att matcha in en nyinspelning?

Här är det gamängen Colin Farrell som är knegaren Doug, vilken drömmer konstiga drömmar på nätterna. Han bor med snyggofrun Kate Beckinsale i bostadskomplex som mest påminner om kvarglömd rekvisita ur mästerverket Blade Runner. Livet är fan inte kul och Doug tänker sig plötsligt att testa lite konstgjord minnesinplantering hos företaget Rekall, så man iaf får något kul att tänka på till vardags. Som att man varit en hemlig agent typ.

baksätesförare snackar man ju om, men det här…

Hos Rekall går det mesta åt pipsvängen och sedan är karusellen igång, ja ni filmlovers vet ju vad som väntar. I denna upphottade variant är dock Mars historia, världen består endast av två kontinenter som förbinds med varandra via ett mysko tåg rätt igenom jordkulan! Joråsåatt! Fortfarande handlar det dock om viss klasskamp och förräderier både hit och dit. Farrell får gott om tillfällen att visa sina färdigheter i både parkour och med framtidspuffran. Den mystiska Jessica Biel dyker upp som söt sidekick till den förvirrade Farrell när hustrun Lori (Beckinsale) plötsligt inte vill vara så öm som en förstående fru kanske borde vara. Vad har vi mer..? Jo en rätt bortslösad Bill Nighy i plutteroll.

Dagens man i registolen, Len Wiseman, har fått tydliga order om vad som gäller; pang på rödbetan och helst ett vansinnestempo mest hela tiden (lite som dravlet i Underworld…fast med mer klass ändå). Trots att man således har näst intill slaktat hela originalstoryn kan jag inte låta bli att känna några gram av belåtenhet över att man ändå fått till det ganska ok manusmässigt när man nu envisas med att hålla sig på jorden. Vissa delar i storyn upplever jag dock som onödigt snåriga och de drunknar snabbt i Wisemans vision om action mest hela tiden. Utdraget användande av CGI-möjligheterna? Tja lite kanske. Men gravt snyggt utfört är det ju onekligen och svävande bilar ser för jäkla granna ut i framtiden! Farrell, Biel och Beckinsale gör precis vad de ska, förblir rätt ytliga filmen igenom…men vad fan..hade man väntat något annat?

Total Recall är bättre än jag trodde. Faktiskt. Rentav underhållande stundtals, förutom mot slutet kanske då man känner att det känns lite för utdraget. Wiseman kan action och snygga effekter, Farrell kan slåss, Beckinsale ser arg och snygg ut mest hela tiden. Men att den skulle ”vinna över Arnolds version varje dag”….inte en chans! Klart godkänt som effektspektakel, men någon måtta får det ju ändå vara.

Next (2007)

Chris Johnson är killen som kan förutsäga framtiden. Men bara för sig själv och bara två minuter framåt i tiden. Rätt bra om man tex jobbar som magiker i en halvtaskig show i Las Vegas eller tar en runda vid spelbordet.

När en atombomb kommer på avvägar i Los Angeles tycker också FBI att det vore smutt att använda sig av Johnsons ovanliga gåva för att spåra skurksen och var bomben kommer att detonera, medan huvudpersonen själv gör allt för att slippa bli inblandad. Alla som tror att han lyckas undvika detta räcker upp en hand.

Det här känns som en typisk mellanfilm. Sticker liksom inte ut åt något håll. Historien har en intressant twist i grunden, hur förhåller man sig till livet om man hela tiden vet den omedelbara framtiden? Tyvärr slarvas just det temat bort efter en stund och storyn övergår i mer traditionellt actionstuk då plötsligt viss logik och nyfikna frågeställningar om ämnet petas ned från priolistan.

Nicolas Cage, mångas hatobjekt men en av mina killar helt klart, traskar mest runt i den här filmen och verkar lite småsömnig vilket gör att han troligen inte skaffar sig några nya anhängare med den här insatsen. Han spelar Chris med ungefär samma inlevelse som jag läser tjänstemail på jobbet en seg måndagseftermiddag. Men å andra sidan ska det vara en kille som just Cage till det här och ändå klara sig ganska hyfsat ur det hela. Filmens stora aber är dessvärre manuset som är kantigt och ojämnt, en film som känns gjord med någon sorts halvhjärtad inlevelse av alla inblandade inklusive regissören Lee Tamahori som nog väl borde ha kunnat släppt ifrån sig en lite mer sammanhållen produkt kan man tycka.

Next blir dessvärre lite jaha och tomma puffar. Lite ljummen action och krystad dialog. Julianne Moore gör vad hon kan som tuff FBI-kvinna, men det är väl också allt. Cage är som sagt Cage och hans kärleksintresse i filmen Jessica Biel är alldeles för blek för att utmärka sig. Vilket också gäller hela skurkligan där ingen sticker ut överhuvudtaget.
Ett intressant ämne till film som tyvärr fumlas bort med ett slappt tillvägagångssätt. Inte uselt men inte bra. Bra början, betydligt sämre fortsättning.

”I’ve seen every possible ending. None of them are good for you.”

The A-Team (2010)

Tillhörde inte dem som tittade på den jönsiga tv-serien i början på 80-talet. Kanske ska man vara lika glad för det. Kanske inte. Här kommer nu i alla fall en upphottad filmversion där man egentligen bara använt sig av karaktärerna för att skapa en…tja..jag vet inte riktigt vad. Klart är i alla fall att dagens regissör, Joe Carnahan (Smokin Aces) satsat på fart, fläkt, over the top-ickelogik och en jädra massa ordvitsande.  Den visuella stilen och klippningen påminner starkt om just drivet i ”Aces..” och det finns inte en chans i världen att stanna upp för att konstatera att detta bara är en jädrans massa yta med något sånär snygg förpackning.

Det lustiga är också att det inte gör något. Inte alls faktiskt. Liksom i alstret Cop Out gäller det att koppla ifrån hjärnan och bara låta ögonen matas med diverse filmiska onyttigheter. Det smäller, dånar, skjuts, springs och vitsas hejdlöst. Till och med lite ansträngd romantik pressas sådär nödtorftigt in när tempot för en liten stund går ned. Liam Neeson är tillbaka i fin överdriven form, här kutar han runt och väser med ytterst sträv stämma faderliga råd till de andra i gänget. En Quinton ‘Rampage’ Jackson har fått den omöjliga uppgiften att axla Mr T:s paradroll från serien, något som givetvis är omöjligt. Istället gör Jackson så gott han kan för att ge sin rollfigur en egen identitet, vilket väl går sådär om man ska vara ärlig. Sharlto Copley (District 9) spelar den utflippade piloten Murdock helt enligt planerna med idiottilltag och knashumor. Sisten in i det käcka gänget av gamla soldater är Bradely Cooper (Baksmällan) som ”Faceman”, gängets charmör och fixarkille. Det är också han som larvar runt lite med den kvinnliga agenten Sosa (Jessica Biel), som leder jakten på den förrymda kvartetten, när tillfälle och filmtid ges.

Handlingen då? Inte mycket att fästa sig vid. De fyra anklagas för ett brott de inte begått, åker in i buren, bryter sig ut från densamma för att tillsammans och med en listig plan bevisa sin oskuld och avslöja de illvilliga bovarna som lurar i vassen. Vilka som vinner? Behöver du ens fundera på det? Carnahan kör på med sina gubbar och låter dem via sedvanligt snyggkoreograferade actionstinna sekvenser fighta sig fram till en klassisk uppgörelse med tillhörande cgi-effekter. Och framför allt, det är rätt roligt på vägen dit.

The A-Team är krystad och korkad story utan sans men gjord med en galen glimt i ögat, vilket gör att jag har så svårt att stå emot detta spektakel. Actionsekvenserna står som spön i backen och 117 minuter rullar på utan att jag hinner få tråkigt (även om manuset är vansinnigt endimensionellt) eller ifrågasätta mitt eget omdöme i någon större grad. Filmen är naturligtvis strunt, men den perfekta popcornsrullen en skön kväll!

Betyget: 3

Planet 51 (2009)

Med en budget på 70 miljoner dollar (dyrast hittills i landet) ger sig Spanien in i den datoranimerade filmvärlden på allvar. Planeten med numret 51 ligger i en avsides del av universum och är ett till synes stenigt ställe, men ändå likafullt bebott av gröna små figurer som märkligt nog verkar leva sina liv som om det var 1950-talets USA! Musiken, bilarna (eller vad man nu ska kalla dem…), den lilla staden, ja hela livsstilen påminner om en 50-talsidyll där man grillar med familjen på kvällarna och kilar på bio för att se den senaste rullen om hemska utomjordingar som invaderar. När plötsligt ett främmande rymdskepp från jorden (!) landar mitt i villaområdet och astronauten Chuck Baker studsar ut med stjärnbanéret i högsta hugg händer det grejer.

Likt Pixar och Dreamworks vet också den här filmens producenter hur man ska lägga upp taktiken för att få ut det mesta och det bästa. Det är fart och fläkt och givetvis finns det ett par av de gröna invånarna som inser att Chuck inte är ett hemskt rymdmonster, och försöker hjälpa honom att komma tillbaka till sitt skepp som beslagtagits av planetens ganska förvirrade militärstyrka. Räkna med sedvanliga skämt och lätta intriger när det gäller dataanimerat av det här slaget som ska passa hela famliljen. Just Planet 51 vinner dock snygga stilpoäng hos oss vuxna genom att i parti och minut referera till allsköns klassiska sci-fi-filmer genom åren. Kolla bara in ”hunden” som dyker upp i handlingen med jämna mellanrum. Eller vad namnet på filmen egentligen syftar på….En annan rolig grej med storyn är att man just vänt på hela begreppet med utomjordingar och invasionshotet. Här är det människan som är den fula främlingen och den avvikande i sammanhanget. Tänk på E.T. fast tvärtom. När det gäller röstavdelningen törs spanjorerna dock inte förlita sig på europeisk talang utan har hyrt in hollywoodelit i form av Justin Long, Jessica Biel, Sean William Scott, Dwayne ”The Rock” Johnson och Gary Oldman, som alla levererar enligt önskemål. Till och med John Cleese i en liten paradroll som högtravande professor får plats. Givetvis finns ett svenskt ljudspår med och där finns namn som Dan Ekborg, Frida Öhrn, Måns Zelmerlöw och (suck) Robert Gustafsson, men för den totala upplevelsen väljer man självklart originalrösterna.
Det är en enkel handling som rullar på helt enligt stilmallen som visserligen inte bjuder på samma känslospektrum som tex Pixar är fenomenala på att trolla fram, men här har man ändå aldrig tråkigt och mysfaktorn är hög både hos stora och små tittare.

Planet 51 är väldigt snyggt gjord ned till minsta bakgrundsdetalj och behaglig att se på. Det är kul och underhållande, om än inte på något sätt nyskapande. Extra plus för den mustiga detaljrikedomen som garanterat kommer att tilltala oss vuxna som kan referera till vår egen sci-fi-filmhistoria på ett ytterst roande sätt.

Betyget: 3

The Illusionist (2006)

I det förra sekelskiftets Wien förbluffar den unge illusionisten Eisenheim (Edward Norton) med sina spektakulära konster. Ryktet går, människor förundras och den äregirige Prins Leopold (Rufus Sewell), på jakt efter makten i kejsardömet Österrike-Ungern, ser Eisenheim som ett hot. Speciellt efter att den unge magikern fattat intresse för prinsens tilltänkta gemål Sophie (Jessica Biel). Leopold sätter polischefen Uhl (Paul Giamatti) på jobbet att avslöja Eisenheim och få bort honom från strålkastarljuset, något som blir lättare sagt än gjort när Uhl upptäcker att Eisenheim är en person med diverse hemligheter och en helt egen agenda.

En rätt skön mix av kärleksdrama, thriller och lite hokus pokus. Edward Norton som alltid stabil i vilken roll han än dyker upp i, här gör han sin Eisenheim till en gåtfull och oberäknelig figur. En story som traditionellt rullar på och vilar på att vi som tittare redan från början vaggas in i den vetskapen att allt inte är som det ser ut. Frågan är bara HUR det egentligen är? Som tittare kan man roa sig med att sitta och försöka klura på de olika turerna ett par gånger om. Just det faktum att det handlar om trollkonstens alla möjligheter vävs på ett smart sätt in i historien, som egentligen är en rätt simpel historia klädd i behagliga kostymer.
Trots Nortons alltid gedigna insats är det Paul Giamatti som stjäl hela filmen tycker jag. Som ständigt grubblande polischef  rör han sig i maktens salonger, underställd sin arrogante prins men i hemlighet alltmer fascinerad av den unge magikern. Giamatti håller sig till återhållsamt skådespel och får på så sätt fram de rätta känslorna, proffsigt hantverk om du frågar mig och Giamatti stärker verkligen sina aktier som en favvoskådis i min bok. Jessica Biel får också av bara farten visa att hon kan göra roller av lite mer vikt och gör Sophie till mer än bara vacker kvinna i snygga kläder.

The Illusionist underhåller rejält och glömmer inte bort att fokusera på de små detaljerna likväl som det snygga yttre med autentiska miljöer från det tidiga 1900-talet. Lurigt manus, fylld med smarta övergångar som passande nog trollar bort det faktum att storyn egentligen är ganska simpel och rak. Spännande och oberäknelig i sina bästa stunder.

Betyget: 3/5