Murder Mystery (2019)

Nytt bränsle för alla som spyr på Adam Sandler. För oss andra kommer här ännu en synnerligen lättviktig sommarunderhållning. Här teamas Sandler återigen upp med Jennifer Aniston, de hade ju en rätt trevlig kemi i Just Go With It 2011. Och visst håller det här också. I samma lättviktiga fack. Sandler är New York-polisen Nick som lovat sin fru Audrey en Europa-semester hur länge som helst. Till slut går det inte att ducka längre, nu är paret på väg till Spanien för buss-semester! Ojojoj. Ödet griper in, på planet blir Audrey bekant med snorrike engelsmannen Cavendish (Luke Evans) som vips har bjudit med paret ombord på lyxig motorseglare i Medelhavet. Nick accepterar motvilligt (det är ju ändå gratis). Strax hamnar paret i skottlinjen när ett mord (på det klassiska mörkret-slocknar-i-salongen-sättet!) begås på båten, mitt bland alla rikingar och kändisar som också finns där (Snygg-Gemma Arterton är snajdig som bortskämd filmstjärna). Vem är den skyldige? Och varför tror alla plötsligt att det är Nick och Audrey som har fuffens för sig??

Jamen detta var såklart trivsamt. Du vet vad du får med en pigg Sandler och en inspirerad Aniston. Manuset må vara tunt som ett bakpapper, men det köper jag utan problem om det finns en go känsla i rullen. Vilket det gör. Snubbelhumor varvas med lagom lökig dialog. Den utger sig inte för att vara nåt mer än lite sommarunderhållning för stunden. Förutom båtscener får vi också vykort över Monaco och Lake Como. En klassisk dumjönsig who-did-it-story med andra ord. Och Aniston får köra Ferrrari som värsta Magnum! Sandler kör patenterade oneliners som funkar smutt på snobbarna. Ytterligare en rulle som ingår i Sandlers Netflix-deal med streamingjätten. Den här gången en somrig piggelin. No more, no less.

The Girl with All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-gifts-poster-01Veckan röjer på med lite mer raffel om de jobbigt odöda och deras kamp för att utplåna den sista normala människan. Typ.

Just när jag trodde att smällkaramellen Train to Busan nog var 2016 års bästa besök i genren…kanske jag ändå måste ta ett steg mot skampålen och erkänna mitt förra uttalande som lite förhastat. Men vänta, möjligen behöver jag inte det ändå. Den förra rullen, och dagens, kanske kan samsas däruppe på tronen bland filmer som kan konsten att vara både spännande och engagerande till slutet? Och lite lagom creepy.

Återigen dyster framtid. Människan går än en gång den tunga kampen mot de dreglande och skogstokiga varelserna som bara vill slita din kropp i stycken. Här går de under benämningen ”hungries” och hålls på avstånd utanför en armébas någonstans i det lantliga England. På basen bedrivs forskning på ett antal barn som har det tvivelaktiga nöjet att vara hybrider mellan vanlig människa och smittad zombie (ok, jag använde ordet igen). Märkligt nog kan kidsen både tänka och prata som vanligt..men visa dem en bar arm eller blottat ben…och deras beteende blir minst sagt…olustigt. Gulp.

Tålmodiga läraren Helen (snygg-Gemma Arterton) gör sitt bästa för att ingjuta mänskligt hopp i kidsen medans forskaren Dr Caldwell (Glenn Glose…eller är det Glenn Hysén!??) mest vill utföra kirurgiska ingrepp på barnen då hon anser att hemligheten till att skapa ett vaccin finns i hjärnan på de udda kidsen. Unga Melanie (Sennia Nanua) är extra skärpt och med i matchen. Att hon dessutom skapat ett band till Helen måste väl vara bra. Eller?

Ahhh, säger jag. Brittiskt drama-action-röj igen. Av bästa märke! En udda fågel i genren? Ett framtidsdrama där svettiga actionbitar är intryckta på lämpliga ställen. En kamerahantering med effektiva ryckiga rörelser då och då i det kaos som uppstår. Avskalat och ganska rått. Jag tänker på snygga scener i 28 dagar senare. Till exempel. Britterna kan verkligen grejen med att mixa svart drama med intensiv action. För mitt i allt filosoferande om vad som är mänskligt eller ej, blir det full fart på storyn när basen plötsligt invaderas av ”the hungries” och trion ovan måste fly för livet. Melanie kan ju sitta med mänsklighetens sista hopp inom sig. Ut i bushen, och vidare in mot ödsliga stadsområden. Det är snyggt och det är domedagsaktigt. Well played av herr regissör Colm McCarthy (som kommer från tv-världen och bla rattat både avsnitt av Sherlock och Peaky Blinders). Hög klass på hela produktionen.

the-girl-with-all-the-gifts-movie-picture-5

Glenna tar sig en funderare

Jag tar till mig  förhållandet mellan Helen och Melanie. Känner en sorts sorg för Melanie som måste hantera sin dubbla natur (lysande spelat av debutanten Nanua). Hela ämnet med smittan behandlas snyggt och ändå sterilt och sakligt. Helen utvecklar en sorts modersinstinkt och forskaren Caldwell har en helt annan syn på hela situationen. Ett sorts ställningskrig mellan dem. Plus en stabil Paddy Considine som luttrad miltärsnubbe i mitten. Alltid najs att se honom.

Jajamensan, detta var smutta grejer att uppleva! Att zombi..flåt..the hungries dessutom använder den numera patenterade ”duracell-stilen”, dvs att förvandlas till skrikande, frustande och hysteriskt kutande dårar….förstärker ju bara obehagligheterna!
Bra jobbat från britt-ön igen säger jag!

 

The Disappearance of Alice Creed (2009)

disappearance-of_alice_creed-01Fd kåkfararna Vic och Danny har en plan.
Kidnappa den bortskämda rikemansdottern Alice och kräva farsgubben på en rejäl lösensumma. Sen väntar livets glada dagar i Sydamerika.

Förberedelserna är noggranna värre. Lägenhet inreds med lämplig isolering, extra starka lås införskaffas, kedjor och bojor skruvas fast i väggar. Här ska inget lämnas åt slumpen. De två verkar effektiva, fåordiga och bestämda. Kanske sitter den perfekta kuppen i detaljerna? Att inte lämna något åt slumpen?

Regissören J. Blakeson´s långfilmsregidebut är en tät sak. Preppad med den typiska brittiska thrillerstilen. Bleka färger, karg dialog. Extra plus till storyn som inte fokar på själva kidnappningen, utan mer på det som händer sen. Blakeson har också petat ihop dagens manus, och när den idiotsäkra planen plötsligt börjar hacka och balansen, det numera rätt söndertjatade ordet momentum, börjar svänga fram och tillbaka mellan kidnappare OCH kidnappare OCH kidnappare och offer…vässar storyn till sig. Alice C är nämligen inte den där typiska bimbodottern man skulle kunna tro.

En mindre film. En film med isolerad spelplats, lägenheten. Bara tre personer i rollistan; den för mig okände Martin Compston, den betydligt mer bekante Eddie Marsan (John May!) och så Gemma Arterton (ibland kallad snygg -Gemma men här mer tuff-Gemma) som Alice. Jäklar vad jag är svag för de här…tja…kammarspelen…om man får kalla dem så.

the-disappearance

1-0 till kidnapparna

Marsan bjuder på stabil insats, Compton sparrar bra som den yngre av de två kidnapparna, och just det faktum att storyn lyckas med konststycket att vara oviss i nästa varje bildruta gör att jag gillar den här murriga akten.
Typisk brittisk? Tja, kanske. Ganska avskalad, litar mer på sina skådespelare än på visuella och andra ingredienser.

Välgjort med oväntad gravitas, trots sina små produktionsmedel.

Runner Runner (2013)

runner_posterÄsch, man har sett det så många gånger förut.
Den fattige protagonisten som slår sig in i lyxlivet, smakar på sötman…och kommer på att allt inte är guld som glimmar.
Hur många gånger kan en sån story berättas?

Idag är det Justin Timberlake i rollen som studenten Richie som får lära sig livets hårda skola. Att finansiera studiekostnader på universitet med nätpoker KAN vara en väg…dock en ganska osäker väg. Speciellt när tilltaget inte gillas av universitetets rektor.
Som om inte det var nog upptäcker Riche att en pokersida försöker lura honom! What!? I ren ilska använder Richie sina sista pluringar till en biljett till Costa Rica, varifrån spelmogulen Ivan Block (Ben Affleck) styr sitt nätpokerimperium.

Väl där tar det såklart inte lång tid förrän smarte Richie mer eller mindre värvats av Block till företaget, löfte om stor rikedom och det sköna livet slår lätt ut det fattiga studentlivet.
Vad han snart kommer att få veta, den ganska hårda vägen, är ju såklart att ofta är inget så bra som det ser ut. Block må vara coola killen som säger de rätta sakerna…men redan från början fattar ju vi andra att det är en smart, iskall och föga empatisk typ som drar i trådarna.

Absolut inget nytt under solen här. Tvärtom ett rejält förutsägbart stycke. Richie bländas av dollars, livet i solen och Blocks ursnygga assistent (Gemma Arterton). Att en envis FBI-agent (Anthony Mackie) hela tiden försöker få honom att ”byta sida” och hjälpa till att sätta dit den sluge Block…är till en början nåt som Richie inte vill kännas vid.
Håhåjaja.

runner_pic

rullens obligatoriska romantiska mellanspel

Finns det nån anledning att se den här rullen? Egentligen?
Kan faktiskt inte komma på nåt jätteviktigt skäl. Den är inte usel, är rätt snyggt gjord, regissören Brad Furman öser på med läckra vyer över Costa Rica och lyxlivet. Justin Timberlake har jag faktiskt alltid gillat som skådis, han har talangen…och gör inte bort sig här. Ben Affleck passar perfa som shady guy..men Gemma Arterton är tyvärr bara med som ögonsmycke och får inget att jobba med. Grejen är att jag liksom…inte bryr mig speciellt mycket om hur det ska gå.
För nån.

Ytligt hittepå. Snabbglömt.

Hansel & Gretel: Witch Hunters (2013)

Som vanligt dras jag till nedskrivna och utskällda filmer.
Som ett nyfiket barn vilket inte kan hålla sig borta från elden. Eller som en höjdrädd som ändå inte kan låta bli att gå nära kanten. Jag vet inte vad det beror på. Kanske känslan att man ändå bör utsätta sig för träskmarkerna för att kunna uppskatta pärlorna till fullo…?

Idag slås jag mest av förvåning att Jeremy Renner tackat ja till den här rullen. För en kille som verkligen kommit upp sig i smöret med Mission Impossible, Bourne-serien och lite sidekickande i Avengers, måste det här vara att ta ett steg tillbaka. Eller är det en tjänst åt någon? Eller…är han bara sugen på att larva runt i en lagom hjärndöd story för att få bränna av lite coola vapen och inhösta en lagom fet check? Betald semester?
Kanske är det sista alternativet det troligaste…

Norsken Tommy Wirkola spottade ju ur sig den lite lustiga Död Snö för ett antal år sedan, uppenbarligen tillräckligt bra för att producenter ”overe there” skulle få upp ögonen och låta honom basa för lagom klämmigt övningsobjekt där risken för fail inte gör så mycket (så mycket fail rent ekonomiskt har det nu faktiskt inte blivit då dagens rulle worldwide spelat in i slängar 225 miljoner dollars på en budget på 50!).

Här återvänds det till sagotider och legenden om Hans och Greta får sig en ordentlig genomkörare. I vuxen ålder har syskonen blivit häxdräpare av rang, och de anlitas nu av byar till höger och vänster i ett sorts 1800-tals Tyskland (där alla snackar engelska) för att hitta försvunna barn och avpollettera groteskt sminkade häxor medelst tuffa vapen.

Renner är skinnklädd Hans (Hansel) och Gemma Arterton är Greta (eller Gretel) i liknande outfit och de ser mer ut att höra hemma i The Road Warrior. Nu har ovanligt många barn försvunnit, en märklig häxhögtid tycks infalla inom kort och the chief-witch-in-charge Famke ”I only did it for the money” Janssen utmanar syskonen.

Det är såklart dumt, dummare och stendumt. Effekter och greenscreen. Skådisar som omöjligt kan ta detta på allvar, men som antagligen tänkte på det nyfyllda bankkontot när de skulle haspla ur sig replikerna och på så sätt ändå kunde hålla sig för skratt. Oj, nämnde jag att Peter Stormare dyker upp också? Som om det skulle spela någon roll…
Kort sagt, det är inte en bra film.

syskon med häx-issues..

Lider jag då? Inte speciellt måste jag ändå erkänna (what!?!).
Märkligt nog har jag en viss kärlek för filmer som är så dåliga att de nästan blir lite underhållande. Som till exempel Van Helsing. Är detta möjligen en film i Helsing-klass? Mig veterligen finns det bara tre personer jag vet som fulgillar Van Helsing: moi, filmitch och min brorsa. Fast…den är nog rätt mycket bättre än den här när jag tänker på det..

Hansel & Gretel: Witch Hunters. Skratta åt den. Finn visst nöje i uselheten och glöm den i samma sekund den är slut. Jag har sett lika dåliga filmer som tar sig på alldeles för stort allvar. Det gör inte den här känns det som. Usel? Tja, fast på ett ganska roande sätt. Skiter du i den har du naturligtvis ägnat 88 minuter av ditt liv åt något vettigare.
Det blir såklart underkänt. Fast med ett leende…

Prince of Persia: The Sands of Time (2010)

Precis som sig bör i detta moderna samhälle kommer här ännu en film med sina rötter uppfiskade från tv-spelsvärlden. Även om mina grabbar inte spelar så väldans mycket spel på vare sig dator eller tv längre, har jag nog vid något tillfälle sett denna huvudfigur svinga sig förbi när det begav sig. Här således historien om fattige pojken Dastan som blir adopterad in i prinslivet i det Persiska riket, där han växer upp till en särdeles välbyggd, slimmad och äventyrlig ung man med uppenbar kärlek för parkour-konsten. Upplagt för action á la Jerry Bruckheimer-stil då alltså eftersom det är den synnerligen framgångsrike producenten som står bakom detta verk.

Hade man nu från Bruckheimers (och Disneys) håll tänkt sig att det här skulle vara en ny Pirates of the Caribbean-skapelse så känns dock inte detta som en utmanare. Vi får visserligen färgglada miljöer, mustiga scenerier, överdådig musik och välfriserade cgi-effekter, men över det hela vilar också en enorm mättnadskänsla. Som när unge Dastan genomför ett trettiometershopp mellan hustaken (okej jag överdrev lite då), lämnar sina förföljare i en hög på marken och stiligt värre springer vidare mot nästa hinder; man har sett det förut och det finns absolut inget nytt i denna mix av humor, action och lagom framkrystat manus.

Logiken är satt på rejäl lång paus, scenerna känns stundtals rätt hoppiga (förlåt) och ojämnt sammanfogade men historien lullar på med sina obligatoriska stopp på vägen för romantik, goa sluskiga gubbar, lite mindre goa sluskiga gubbar med illvilliga ormar, det sedvanliga dilemmat att bli anklagad för något man inte gjort och sedan försöka övertyga ett helt kungahus och rike om detta. Det vanliga debaklet i en stor Hollywoodstänkare med andra ord.

Bakom kameran sitter lite överraskande Mike Newell, som förut kastat fram sådana godbitar som Fyra bröllop och en begravning och Donnie Brasco. Här får han väl utlopp för någon gammal pojkdröm om fjärran Östern eller något. Jake Gyllenhaal med pumpad kropp (grattis alla girls, vet minst två som suckat av välbehag…) hastar på i sanden och gör väl vad han ska. En viss glimt i ögat och en aning av humorfiness kan anas och det är ju som sagt inget fel på spänst och vitalitet. Gemma Arterton verkar vara fast förankrad  i sandaler och lätta tyger (stackarn fick ju också vara med i skämmiga Clash of the Titans), och suktar här efter Gyllenhaals kropp filmen igenom. Och till sist bara en fråga: måste man hyra in träskallen Ben Kingsley så fort det behövs en slemmig figur…?

Prince of Persia levererar precis vad den utger sig för att vara. En ytlig och lättviktig actionrulle som nästan hela familjen kan titta på. Eftersom det är Disney som står för stålarna blir det nada blod, brutala slagsmål och andra grafiska olämpligheter. Ha överseende med allt detta och elvaårs-gränsen och du får ett par timmar som ändå bjuder upp till ganska snygg dans. Och okej, sista delen av filmen andas riktigt spännande hurtig Indy-stil.