Möjligen kan dagens tyckande vara lite extra subjektivt.
Och fan vore det väl annars.
Som varande trebarnsfar oroar man sig ju lite vardagligt sådär att något ska hända ens kids. Vare sig det handlar om fysisk åkomma, olyckor eller bara ren jädra otur. Man vill inget hellre än att de egentligen ska vara lyckliga och tillfreds med livet 24-7. Vilket naturligtvis är rätt omöjligt.
Min yngsta, dottern, är 12 år och på väg in i de truliga tonåren (och det märks minsann kan jag tala om). Jag vet inte jag, med mina två äldre grabbar kändes det aningens enklare, som om det fanns andra saker att oroa sig för. Nu svävar allt oftare mina tankar iväg om vad som väntar henne som ung tjej därute i den hemska världen…
…och på så sätt har jag antagligen alldeles ovanligt lätt att förhålla mig till dagens man Bryan (Liam Neeson) och dennes sätt att hantera sin dotters väg mot vuxenlivet. Bryan är förvisso gammalt ess inom CIA, ett jobb som kostat honom både äktenskap och att vara närvarande vid dotterns uppväxt. Nu har han dock pensionerat sig för att kunna ta igen alla de förlorade åren med dottern Kim (Maggie Grace). Inte helt lätt då mamman (Famke Janssen) gift om sig med en synnerligen tät snubbe som låter Kim få det mesta hon önskar i livet. Bryan sitter mest och glor i gamla fotoalbum, drömmer sig tillbaka till en Kim i småbarnsformat och framstår som synnerligen ömklig och näst intill patetisk.
Vilket kommer att förändras drastiskt i samma sekund som Kim, på föräldrafri tonårsresa till Paris på ett synnerligen obehagligt sätt blir kidnappad in i sexslavhandelns mörka verklighet. Bryan går förstås bananas men inte mer än att hans slumrande agentnatur vaknar till liv igen, och inom två dygn är han i Paris för att hitta sin dotter till varje pris.

det sista den svinpälsen ser i livet!
I grund och botten är detta förstås en ren och skär actionstänkare signerad fransmannen Pierre Morel, men någonstans lyckas han också hitta en annan lite mer dramavinkel på det hela, en sorts fader-dotter-ton som sätter spets på hela historien. Snyggt komponerat manus (Luc Besson och Robert Mark Kamen) går ut i lagom svenne-tempo för att sedan likt en lavin växa i intensitet i takt med att Neeson´s enmansarmé rullar fram genom Paris.
Om man nu ska hitta några spännande punkter att stanna upp vid här så är det kanske att Morel rätt snyggt styr sin film så att den börjar med att visa upp en nördig Neeson som mest påminner om en tjatig gammeldags farsa utan någon koll på det moderna livet, till en häpnadsväckande extremt dödligt effektiv maskin som till synes helt utan samvete går genom alla helvetets eldar för att få tillbaka sitt barn. Det kanske mest förbjudna som drabbar mig som åskådare är att Bryan inte bara faktiskt hittar bad guys längs vägen, han har inga tankar på att låta dem leva en sekund längre i tillvaron och tar dem av daga rakt upp och ned…och som varande förälder och åskådare har inga som helst problem med det!
Taken är en snabb och effektiv film. Bygger upp känsloförhållandet på minimal tid och låter sedan mayham drabba Paris och scumbagsen som håller på med denna, dessvärre ganska verkliga, verksamhet. Välgjord, snygg och stinn action som inte låter dig hämta andan förrän gamlingen Neeson gjort sitt. Jisses vad jag gillar den karln!
Inte första gången jag såg dagens alster, och inte sista heller.



