Etikettarkiv: dramathriller

Aug 16 2019

#sommarklubben: Ransom (1996)

Mel Gibson som lite lagom shadiga företagsledaren Tom. Äger flygbolag och allt. Top notch-våning vid Central Park i New York. Dessutom familjefarsa. Goda råd blir dyra när sonen Sean (f ö Nick Noltes (!) riktiga son) plötsligt blir kidnappad och krav på stålars ställs! Panik och förtvivlan. Hustrun Kate (Rene Russo) och FBI-förhandlarna föreslår att man går kraven mötes. Den lätt instabile Tom tänker dock göra allt på sitt sätt. Något som mer eller mindre får skurkligan, som leds av lugubre Gary Sinise, att tappa fattningen både en och två gånger.

Habilt berättat av Ron Howard ändå. Melan Gibson trovärdig som desperat pappa, vilken plötsligt får för sig att vända på steken. Trots att staksen är skyhöga. Gary Sinise kör ett vågat dubbelspel och blir sådär rejält illa omtyckt som är tanken. Som återtitt-rulle håller såklart spänningsfaktorn inte samma klass som när jag såg filmen första gången…men visst är det dramatiskt och hetsigt vid väl valda tillfällen. Ron Howard känns förstås stabil, en kille i min bok, och levererar ett typiskt Hollywood-slut efter två timmars raffel.
Som tidsmarkör håller den ihop även 2019.

Ess i rockärmen i sommarnatten!

 

Därmed tackar Sommarklubben 2019 för sig! Som vanligt ett mysigt nöje under sommarmånaderna. Filmer som verkligen tål att avnjutas igen.
Den åttonde Klubben i ordningen får också bli den sista…men man vet aldrig när Sommarklubben slår till igen. Någonstans.
Summer out!

Jun 3 2019

Dragged Across Concrete (2018)

Det är nåt med S. Craig Zahlers rullar som lockar mig. Kanske den brutala tonen. Det mörka, men ändå alltid intressanta och engagerande. Bone Tomahawke var en märkligt underhållande mix av western och….kannibalrulle?! Brawl in Cellblock 99 var grym utav helvete, men hade en ”antihjälte” i Vince Vaughn som var svår att inte älska. Är det just kontrasterna som är Zahlers adelsmärke?
Dagens alster är ett besök i polisthriller-genren. Eller ”thriller-noir” som den benämns på vissa ställen. En satans låååång historia som tar tid på sig. Slowcooking var ordet. Fylld  med dialogdrivna scener och en scenografi med tillhörande ljussättning som icke går av för hackor! Zahler har öga för snygga bilder! Snutarna Brett och Anthony (en mycket bra nedtonad Mel Gibson och Zahlers nya go-to-guy Vince Vaughn) blir avstängda efter ett tillslag där onödigt våld utövats enligt vittne. Dessutom väntar löneavdrag. Icke bra för snubbar som behöver sina lönecheckar varje månad. Brett har dock en plan, genom kontakter snokas fram att en rälig knarklangartyp sitter på ett stash med pengar. Varför inte råna honom på stålars? Plan utverkas och Anthony är med.
MEN…kanske dock våra antihjältar borde ha tänkt sig för ett par gånger innan planen sattes i verket. Oväntade turer följer. Inte helt lätta att tas med, däremot väldigt våldsamma och framförallt ohälsosamma.

Förutom Gibson och Vaughns besvärligheter lägger Zahler till ett antal små sidostorys, som så småningom kommer att vävas in i huvudstoryn…även om man inte har koll på detta från början. Känns mer som ett mörkt drama med våldsamma inslag än en renodlad thriller. Payoffen är att jag inte har en aning om hur historien ska utveckla sig, och följaktligen sitter på helspänn genom hela filmen. Dialogen tar sin plats. Rejält. En del tappar möjligen tålamodet då man väntat sig action och raffel nonstop. Själv njuter jag aromen till fullo i denna mustiga berättelse, där varje ord och dialog yttras med stil och tajming. Gibson och Vaughn är smutta lirare. Don Johnson gör ett inhopp som polischef. Jennifer Carpenter tar en roll vars utveckling verkligen inte kan förutspås. Udo Kier, japp den gamle tysken, får också plats. Allt är helt enkelt sådär murrigt snyggt och pratigt och våldsamt…..som jag tokgillar!
Värt! Dock kanske inte i allas ögon.

 

Apr 24 2019

The Old Man & the Gun (2018)

Robban Redford har alltså sagt att detta blir hans avsked på film. Svanesången om man så vill. Nåja, vi får väl se. Jag säger bara ”Lex Clint”.
OM det nu är the final curtain som går här, så är det i så fall ändå med visst myspys. Redford som den gamle kåkfararen, rymningsexperten och bankrånaren Forrest. Han som inte rånar banker för att han behöver, mer för att han tycker om det! Typ! Dessutom är han den snälle rånaren. Som alltid skopar åt sig pengar med ett leende och dessutom får bankpersonalen att må bra av det! Sort of. Han träffar en änka, Jewel (Sissy Spacek, också hon på väg in mot Hollywoods dammiga arkiv), bjuder ut henne på dejt lite sådär som man gjorde förr. Allt andas lite dåtid, en svunnen tidsålder. Filmen utspelas i början av 80-talet, men skulle lika gärna kunna vara 60- eller tidigt 70-tal. Signerat regissören David Lowery, som jackat upp humöret och tempot en aning från hans förra A Ghost Story. Bygger på en tidningsartikel om en verklig Forrest, men som vanligt får man nog ta det mesta med en nypa sockersalt.

Som bäst i dialogerna mellan Redford och Spacek. Eller mellan Redford och hans ålderskumpaner Danny Glover och Tom Waits (ALLTID en fröjd att skåda på film). Ungtuppen, polisen och familjepappan John (Casey Affleck) blir besatt av att fånga Forrest och stoppa hans gentlemannaeskapader. Lättare sagt än gjort. Dock, den som väntar sig action och thriller blir kanske surt besviken. Kalla det istället en lugn dramathrillerkomedi. Redford sätter förstås avtryck i varje scen han finns i. Kanske är det också för att man omedvetet (?) tänker tillbaka på alla roller och filmer han spelat i? En njutning att hänga med honom och hans sandpappriga röst. Och som vanligt numera i modern tid ser Redford ut som hans hud sakta transformerat till slitstarkt läder. En mysig stund helt enkelt, där Redford gör en i grunden rätt svag film underhållande. En ganska stillsam och trevlig ritt in mot solnedgången ändå.
Om det nu blir så.

Mar 5 2019

Searching (2018)

Searching är just en sån där rulle som har förmågan att med små medel fixa engagemanget, och spänningen! Det speciella med rullen är ju också dess format, att hela tiden utspelas visa skärmar. Dataskärmar, mobilskärmar, ipad-skärmar…kort sagt, det som enheternas kameror ser…det ser vi. Begreppet har använts förut, så det är ju inget nytt. Lite ovanligt första minuterna kanske men sen vänjer man sig. Vi lever ju trots allt i den elektroniska världen. När änklingen Davids (John Cho) dotter Pam (Sara Sohn) inte kommer hem efter en övernattning hos en kompis..och dessutom inte går att nå…börjar oron gnaga i David. Med all rätt!!!! Okej, nu är jag ju superduperpartisk i målet såsom varande 3-barnsförälder…men det är oerhört lätt att identifiera sig med David. Ångesten i magen, oron i bröstet. Och det där att man ringer och ringer OCH RINGER…och ingen dotter som svarar (hur mycket hatar man inte mobilsvar i sådana här lägen!!!). Hopplöst läge för David och till slut återstår bara att koppla in polisen. Vad göra förutom att vänta? Jo, kanske börja kolla dotterns dator som fortfarande finns kvar hemma. Han tar sig snart i burken, och vips öppnar sig en helt ny värld han inte känner till. David blir plötsligt hemmadeckare, och via Pams dator, facebook-sidor, instagram-konto osv osv……börjar han fatta att han kanske inte känner sin dotter så bra ändå…

Jädrans finurligt ändå det här. Upplagt som ett litet minidrama, vilket så sakteliga övergår i mysteriedeckare. Utan att på något sätt bli tramsigt. Och grundtonen i rullen är hela tiden att hur lite man kanske känner sina barn..om man inte pratar med dem! Så, nu har filmens moraldos tryckts in lite snabbt. Ta dig förbi den och det blir en engagerande stund ihop med desperate David när han försöker få reda på vad som hänt dottern. Vissa logiska luckor måste såklart sväljas (det är ju trots allt en film), men bara man sväljer ordentligt så funkar det. Annan bra roll görs av Debra Messing som kriminalaren som tar sig an Davids fall. Och som sagt, bli kompis med filmens ”format” så bjuds du på en åktur bland de ack så välbekanta skärmarna som ju finns i din vardag hela tiden. Stabil underhållning.

Feb 27 2019

Vengeance: A Love Story (2017)

Damn, det började ju så bra. Och höll ändå i sig till sådär 40-minutersstrecket. Och sen….
Gamle goe överspelarn Nic Cage igen. Men vänta, här är han ju ändå funkis i sin roll. Lite nedspelad sådär. Går mest runt och ser ledsen ut. Som kriminalaren John får han nysta i fallet med stackars Teena (Anna Hutchison), överfallen och våldtagen på väg hem från nationaldagsfirarpartaj. Dottern vittne till allt. De skyldiga är ortens traditionella rötägg. John och poliskollegorna kan strax gripa asen, men en synnerligen sliskig advokat (Don Johnson) ser snart till att Teenas bräckliga vittnesmål smulas sönder. De skyldiga går fria. Teena (faktiskt mycket bra spelat av Hutchison) bryter ihop, unga dottern och mormor gör sitt bästa att finnas där för Teena. På avstånd ser den plågade John på. Men vänta, kan han han göra nåt i lönndom kanske..? Klart han kan!

Inget fel på hämnarrullar! Att ett gäng sliskiga våldtäktsmän hamnar i kikarsiktet är ju bara gött! Cage, återigen jäkligt nedtonad (generellt tjänar ju karln på det!) funkar helt okej som svårmodige John. Det är inte hans fel att filmen helhet slirar. Inte heller Hutchison ska klandras. I en uppenbar lågbudgetmiljö spelar hon rätt övertygande med de förutsättningar som finns. Nix, jag skyller allt på manuset som tar till de klassiska skräp-klyschorna för att förstärka scener. När det faktiskt inte behövs. Jag tror till exempel inte för en sekund på att en domare i rätten beter sig så som gubben gör i den här rullen. Den situationen finns bara med för att ”förstärka” hopplösheten för Teena. Ibland är ju trots allt less more…. Vi lägger också lite skuld på den okände regimannen som kanske ville lite för mycket. Cage kommer undan, men han har ju i ärlighetens namn inte asmycket att göra på det djupare planet. Som en hygglig tv-rulle i bästa fall. Självklart ligger B-stämpeln tung.

 

Feb 15 2019

Velvet Buzzsaw (2019)

Dan Gilroys tredje rulle som regissör hamnar på direkt Netflix. Tack för det! Nightcrawler var mörk och dyster och olycksbådande. Här tar Gilroy med sig både frugan Rene Russo och Jake Gyllenhaal från den rullen. Frågan är också om inte herr regissören den här gången gått in för att skoja till det ordentligt, alternativt göra lite narr av den stiffa och skitnödiga konstvärlden…. Galleriägare, konstkritiker, konstnärer och en hoper andra lustiga figurer paraderar förbi. Är det en en svart komedi? En obehaglig övernaturlig (?) upplevelse? Eller bara ett rejält skojeri med symbolik? Fan vet, men underhållande är det. I centrum den lätt överspände och instabile konstkritikern Morf Vandewalt (skojar inte!) vars tidningsord nästan är lag i den ”hippa konstkretsen”. Galleriägaren Rhodora Haze (skojar fortfarande inte!) i Russos skepnad kränger tavlor och påverkar konstlivet som det passar henne. Finns det någon normal mänska här? skulle väl i så fall vara medarbetaren Coco, som ständigt hamnar i situationer som tär på hennes nerver. Mycket underhållande det också. Eller…varför inte den milt försupne konstnären Piers (John Malkovich i pytteroll). 

En avliden okänd konstnär, Vetril Dease (som sagt, skojar inte), lämnar ett antal ”konstiga” målningar efter sig. Giriga händer ser nu chansen att tjäna pengar på verken. Alla inblandade springer om varandra för att sko sig bäst de kan…men det är nåt med tavlorna som gör att det vankas obehagligheter för alla som kommer i kontakt med dem. Haha, vad kul! Tramsigt konstfolk som får på nöten på olika gritty sätt. Spot on!
Gilroy håller en lustig kurs med sin film. Ibland ren komedi, ibland nån sorts samhällskänga till världsfrånvända typer…och ibland lite övernaturlig rysare-sort-of. Hur lyckas han med allt det här då? Jotack, ganska bra om du frågar mig. Sitter och skrattar till riktigt högt ibland när det skiter sig för nån i sällskapet. Finns ett par effektiva scener med ett par konstverk som definitivt hör hemma i obehaglighetsskolan. Tonen är fluffig och rullen är snyggt filmad. Färgtonerna är utsökta för ögat, och på hela känns det verkligen som att Gilroy gått in för att köra mer akward underhållning än att verkligen berätta en seriös historia. Kul grejer att ta med sig från rullen; Gyllenhaals ängslige Morf, Russos, Gyllenhaals, och varför inte Toni Collettes, rappa dialoger med varandra. Och såklart en och annan skum tavla som verkligen gör skäl för epitet ”konstig konst”. Greasemonkeys har plötsligt fått en ny innebörd….
Underhållande detta!

Okt 5 2018

Hold the Dark (2018)

Alltså Jeremy Saulniers rullar. Jag gillar dom. Jäkligt hårt.
Vem, sade du nu? Jeremy Who? Jo, snubben bakom tex Blue Ruin och Green Room. Mörka upplevelser bortom det lite vanliga. Kanske i mindre omfång, men likväl fyllda med drama, mörker, våld och framförallt spänning i parti och minut. En gång i tiden påstod faktiskt regissören själv att han höll på att jobba efter en ”färgtrilogi” med titlar, sen påstod han plötsligt att han minsann aldrig sagt det och det troligen var media som hittat på. Fake news? Eller bara en regiman som ville skapa lite buzz…? Anyhow, vad säger man då om dagens alster? Vilken färg skulle passa här? Svaret är ju såklart givet: MÖRKRET! Fast det kanske inte är en färg. Det är också den första film han inte skrivit själv, istället är manus författat av Macon Blair (ja han!) , efter en romanförlaga. Det hindrar ju förstås inte Saulnier att ösa på med sitt mörker.

Nånstans i spenaten i ödsliga Alaska försvinner ett barn. Vargar är skyldiga sägs det. Den unga mamman Medora (Riley Keough) vandrar runt som en zombie i sin smällkalla lilla stuga innan hon plötsligt författar ett brev. Ett som når den livströtte och deppade Russell (Jeffrey Wright). Vad är han? Kanske en gammal jägare, kanske en gammal förståsigpåare-på-vargar, kanske en avdankad författare om naturens mystik. Plötsligt har Russell tagit sig till Medora i vildmarken och lovar att spåra upp den vargflock som kanske/kanske inte ligger bakom dådet. Bara sådär. Utan att ifrågasätta.
Om det LÅTER konstigt? Inget mot vad det är att TITTA på filmens första 20 minuter. Man liksom bara undrar vad i h-e detta kommer att handla om. Saulnier tar såklart god tid på sig också med sin film. Storyn får krypa fram där över Alaskas svinkalla vildmark. Kanske finns en tröskel för den som tittar. Kan upplevas hög, men tipset är att härda ut. Sen får du payback. Russell börjar nämligen ifrågasätta vad det är han jagar. Och vad som egentligen döljer sig under ytan på det ogästvänliga stället.

Det vore synd att avslöja mer om handlingen. Klart är dock att Russell sätter igång (sort of) en kedja av händelser där det bara vankas obehag, svart drama och galna våldsamheter. Bonus: den som törstar efter en rejäl shootout såhär på hösten…får sitt lystmäte. Ett par galna minuter. Storyn är slowcooking, den är konstig, den okontrollerbar. Det går banne mig icke att förutse nästan en enda minut av filmen. Jag lyfter på hatten. Det är ju så man vill ha sina filmer ibland. Vi får också Alexander Skarsgård i en helt PERFEKT roll! Damn alltså! Minspelet och ögonen. Den grabben vill man kanske inte ha med sig i den karga Alaska-naturen. Stabile James Badge Dale får vara traktens polischef, vilken får brottas med händelser som minst sagt går bortom hans vanliga vardag.
Dystert, kallt, oförutsägbart. Jag gillar Saulniers stil. Hans grepp att suga in mig i historien, trots att jag aldrig blir riktigt klok på den.

Ett bra bevis på att jätten Netflix faktiskt då och då lyckas med sina producent-miljoner.
Värt? Jajamensan!
Kanske inte din vanliga fredagsrulle, men ge den lite nattmörker runtomkring så….

 

finns på Netflix

Aug 27 2018

Calibre (2018)

Det här är en riktigt obehaglig liten Netflixare. På ett bra sätt alltså.
Vaughn och Marcus är gamla barndomskompisar som ska tillbringa en weekend ihop nånstans i de skotska högländerna. Jakt står på programmet, trots att den ene av dem knappt hållit i ett gevär förut. Knasig idé direkt detta ju.

På plats i en liten isolerad by nånstans i spenaten börjar det gött med lite fredagsfylla och chittchatt med locals på puben. Nästa dag går allt åt helvete nästan direkt. Vaughn darrar med geväret och plötsligt hann det tänkta bytet att försvinna in i snåren. Precis när han knäpper av skottet. Dessvärre fanns det någon bakom….i skottlinjen. En liten pojke. (ingen spoiler). Chocken! Vad göra??! Tyvärr väljer dagens huvudpersoner det felaktiga valet, och en spiral av noja, skuld och skamsenhet tar sin början. Samtidigt går larmet i byn att en liten grabb har försvunnit i skogen. Har besökarna möjligen sett till honom under sin hajk i skogen…? Ajaj.

Bra fångad sinnesstämning av regi- och manusmannen Matt Palmer. Vaughn och Marcus som är ett snäpp ifrån att bryta ihop. Och samtidigt måste de hela tiden ligga ett steg före för att försöka mörka sin hemlighet för de oroliga invånarna. Och snart kanske de lite misstänksamma invånarna? Jag noterar Tony Curran (Underworld) som headhonchot i byn. Den som bestämmer och alla tycks frukta. Bra miljöer, den avlägsna byn känns verkligen isolerad, skogen känns vild och fientlig. Marcus och Vaughn känns sådär desperata och hopplösa på ett sätt som inte sticker ut sådär speciellt bra…om man nu ska dölja något för en hel by.

En olustig utflykt på alla sätt för dagens duo.
Och en stabilt bra film.

 

Aug 17 2018

Red Sparrow (2018)

Ok, låt mig först slå fast: Jennifer Lawrence är en tjej i min bok.
Jag gillar´na som skådis. Tycker att hon övertygat i de flesta roller jag sett henne i. OCH, hon är bra här med. Som den ryska ex-ballerinan Dominika som ”tvingas” in i den ryska spionvärlden när danskarriären får ett abrupt slut. The russkies brottas med att det finns en mullvad inom underrättelsetjänsten. Kanske kan Dominika vara till hjälp. Först måste hon dock gå i spionskola och bli en ”sparrow”, lära sig använda sin kropp som en honeytrap. Som sagt, Lawrence är bra som ryska Dominika. Istället är det manus…och regissören Francis Lawrence (inget släktskap), som gnuggar filmens inledning i trist riktning. Känns som att se två olika filmer i en. Filmens första del ägnar på tok för lång tid till att dra tillbaka feelingen till det gamla Sovjetunionens värderingar och världsåskådning. Som att tidsklockan helt plötsligt vridits om. Jag köper det inte riktigt. Charlotte Rampling spelar nån sorts ”husmor” på spionskolan, och plötsligt blir det nästan parodi på alla gamla agentfilmer om sterila och opersonliga ryssar. Allt blir löjligt överdrivet. Dessutom vill filmen uppenbart casha in på att flasha Jennifers Body ((heh!) på alla de möjliga sätt. Som att man vill basunera ut att ”Kolla här! Jennifer Lawrence kan minsann också göra gritty nakenscener!!”

När själva spionstoryn sen tar fart och rullar vidare i Budapest blir det genast lite fräsigare. CIA är förstås med i matchen och representeras på plats av agenten Nate Nash (Joel Edgerton), vilken redan varit inne och rört om lite i Moskva under filmens inledning. Strax har väl han och Dominika också hookat upp. Frågan är ju nu bara vem som lurar vem…och vems känslor som är av det mer äkta slaget? Filmens plus är såklart att jag aldrig vet var jag har Dominika riktigt. Eller för den delen CIA och Nate. Även ryssarna med den bistre general Korchnoi (Jeremy ”sandpappret” Irons) lurar i vassen. Har jag då astråkigt? Nej, det kan jag icke säga. Däremot är filmen på tok för lång, hade tjänat på att kapats sisådär 40 minuter. En ganska traditionell spionhistoria som har sina förtjänster…kläs i för stora kläder….och betyget dras ned rejält av de billiga tricksen man utnyttjar med Jennifer Lawrence´s kroppsliga fokusering. Man kan ju säga att hon liksom ”Red Sparrow-ar” oss som tittar kanske…?
Godkänt, men inte mer. Hade dessutom blivit rejält bättre med kortare speltid.

 

I SoF #152 är det uppenbart att vi minsann är ense om att vara oense när det gäller den här filmen. Ett litet minibattle kanske? Lyssna gärna här!

 

Jul 30 2018

#sommarklubben: The Wicker Man (1973)

Ännu en resa till det festliga 70-talet. Här en (numera) kultförklarad rulle, när den hade premiär fick den minsann sin beskärda del av spott och spe. En ytterst märklig historia om den stiffe brittiske polisen Howie (Edward Woodward) som beger sig till en isolerad skotsk ö för att följa upp en anmälan om en försvunnen flicka på ön. Konstigt nog påstår den überkäcka lokalbefolkningen att det minsann inte saknas någon flicka. Ännu konstigare är också att hela ön tycks leva efter ett annat rättesnöre än den gamla hederliga kristendomen…något som driver den djupt religiöse Howie till vansinne i parti och minut.

Alltså, det är svårt att inte tycka om den här murriga rullen. En film som liksom inte kan bestämma sig för om den ska vara dödsallvarlig, svart komedi eller ett försök till rysligheter. Att sedan folk och fä plötsligt brister ut i sånger och dans (gärna nakna) gör ju att vi måste baka in epitetet lite knäpp ”musikal” i det hela. Och roligast av allt är kanske hur den nitiske polisen Howie sakta men säkert tappar tålamodet och drivs mot att gå bananas över all hurtighet, och för all del obekväm mystik som verkar dölja sig på ön. I de stunder filmen verkligen går in för att verka lite sådär skavande obehaglig…lyckas den faktiskt.
Förutom den nästan koleriske Woodward får vi en ung Britt Ekland (med dubbad röst) och en hårfager Christopher Lee som öns överkucku. Många knasiga och för all del roande detaljer som dyker upp, gör att man lite glömmer bort att det under ytan kanske ändå döljer sig en icke helt trevlig sanning….
Kom i en trist nyinspelning 2006, där inte ens sköningen Nic Cage kunde rädda det haveriet. Nä, kolla in denna istället!

Riter i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jul 22 2018

#sommarklubben: State of Grace (1990)

Ändå en fin liten rackare det här. Från precis när 90-talet föddes. Med en ung Sean Penn, en ung Ed Harris, en ung (men lika tokskönt överspelande) Gary Oldman, och en förbaskat ung Robin Wright. Så pass att jag först inte kände igen henne! Jag såg ju filmen när det ”begav sig”, kommer jag ihåg något? Knappt, visar det sig. Att Sean Penn´s figur, Terry, föll för en tjej  (Wright)…det kommer jag ihåg. Var det här de träffades och blev kära på riktigt? En avhuggen hand i ett kylskåp på ett tak i Hell´s Kitchen, DET kommer jag också ihåg.

Terry har varit borta från New York. Nu återvänder han och tar upp kontakten med sin bäste vän Jackie (Oldman), vars bror Frankie (Harris) har tagit över som ledare för en irländsk maffiaklan i New York. Vad ingen vet är att Terry är undercover-snut med uppdrag att infiltrera klanen. Samvetskval för Terry, speciellt när han möter sin gamla flamma tillika systern i familjen, Kathleen, och känslorna vaknar till liv igen.
Regimannen Phil Joanou satsar på drama om svek, misstankar och blodsband. Snyggt filmat som vanligt i tacksamma New York-miljöer. Lite av risigheten och ruffigheten från 70/80-talets big apple anas då och då. Våldet är sporadiskt och när det kommer så blir det våldsamt och hårt.
Detta är inget man inte sett förr, och det har såklart gjorts tyngre och bättre. En gedigen rollista här borgar dock för stabil underhållning hela vägen. Sådana här rullar kommer ju oftast med facit på ganska uppenbar förhand. Istället är det ju kanske intressantare hur resan till upplösningen ska te sig.

Lögner i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 21 2018

#sommarklubben: Skamgrepp (1994)

Michael Douglas i smöret. Michael Douglas som ställer till det för sig själv. Michael Douglas i en typisk….Michael Douglas-roll. En 90-talare som plötsligt blir lika aktuell anno 2018. Om än i något omvänd form. En rulle som kanske till och med har blivit lite bortglömd? Douglas är IT-snubben Tom på det Stora Teknikföretaget i 90-talets Seattle. Tom hoppas på att petas upp ett par pinnhål i karriären när sliskige chefen och skäggapan Donald Sutherland ska tillsätta ny chef. Oturligt för Tom väljer han en kvinna istället, Meredith (Demi Moore), vilken dessutom råkar vara gammal flamma till Tom. Ajaj. Meredith är sådär stentuff brutta i en mansdominerad värld och vet hur ta för sig. En övertidskväll på kontoret vill hon ha Tom tillbaka. Eller i alla fall hans sexuella tjänster. Bara ett sting av plötsligt dåligt samvete verkar till slut kunna hejda honom. Dagen efter börjar Toms helvete när Meredith anklagar honom för nästintill våldtäkt.

Dramat om eventuella sexuella trakasserier håller förvånansvärt bra fortfarande. Att man här försökt vända lite på det och sätta Tom som den utsatte…blir ju lite lagom edgy sådär. Gäller samma regler om en kvinna våldfört sig mot en man? Eller kanske mannen ändå har en viss skuld i sitt både biologiska och mentala agerande? Bäst är såklart filmen när den dribblar med allt det här. Inbakat i storyn finns också en subplot av det mer thrilleraktiga slaget, om oegentligheter på företaget. Där förstås både Tom och Meredith spelar nyckelroller. Den storyn är mera mellanmjölk och hade utan tvekan kunnat strykas helt till förmån för fördjupning i det som händer på det andra planet. Saker man skulle vilja vetat mer om: Merediths bakgrund, hur förhållandet mellan henne och Tom var förr? Varför bröt de med varandra? Mer om Toms problem med att förklara sig på hemmafronten för frun Susan (Caroline Goodall) hade varit smutt. Här får HON alldeles för lite att jobba med.
Dock, en fortsatt underhållande rulle. Intressanta frågor, inlindande i lite annorlunda form av rutinerade regissören Barry Levinson. Från en tid när Douglas gjorde roller där han bevisligen ofta själv satte sig i skiten på ett eller annat sätt…men alltid kom ut som hjälte när eftertexterna började rulla. Anmärkningsvärt bara det ju.

Ett Nej är väl alltid ett Nej i sommarnatten (?)

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 11 2018

#sommarklubben: In the Heat of the Night (1967)

Svettig och klassisk rulle!
Stenhårde Sidney Poitier som Philadelphia-kriminalaren Virgil Tibbs, vilken hamnar i den rasistiska sydstatshålan Sparta, Mississippi. Ett mord begås en svettig sommarnatt och av en slump råkar Tibbs vara i närheten. Först misstänkt för mordet, sedan ofrivilligt inkastad i utredningen ihop med den buttre polischefen Gillespie (Rod Steiger i en snorbra prestation).
Dimridåderna ligger ligger täta i den lilla hålan, rashatet pyr mest hela tiden, de lokala snutarna lyfter inte speciellt många fingrar. En möjlig mördare pekas ut, men Tibbs har sina funderingar och får kämpa för att få Gillespie på sin sida. Poitier och Steiger är lysande ihop, två snubbar som från början är på varsin sida..men ju längre historien rullar på…upptäcker att de kanske ändå gillar varandra på det där skavande och aviga sättet. Vi glömmer inte heller Warren Oates i rollen som sheriffbiträdet Sam! Ett mordfall som långsamt nystas upp.

Regisserat av Norman Jewison, i en tid när rasfrågorna var brännbart ämne i USA. Det går verkligen att ta på hettan och den tryckta stämningen i den lilla hålan. Filmen drog in 5 Oscar, bla för Bästa film och Bästa manliga huvudroll (Steiger). Möjligen lite teatraliskt överspel i vissa lägen, men som helhet ett galet bra film. Som håller än! Bäst? När Tibbs örfilar upp en stenrik vit godsägare med gamla slaveriåsikter!

”They call me Mister Tibbs!!”

Orättvisor i den heta sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Feb 12 2018

Good Time (2017)

Dagens rulle benämns officiellt som crime/drama/thriller. Själv hade jag icke gnällt om man dessutom petat in ”svart humor” i den definitionen. En minst sagt brokig rulle detta. Och då menar jag det på ett bra sätt.

Stackars Connie (Robert Pattinson), kämpar på i en vardag som är långt ifrån lyxlivet. Dessutom måste han hålla koll på sin efterblivne bror Nick (Benny Safdie). Connie har dock en plan, en liten stöt, ett rån, som ska ge bröderna tillräckligt mycket cash för att de ska kunna ta sig från det hårda livet i ett ruffigt New York och ”börja om”. Ha, det vet vi ju hur det brukar gå med sånt.
Såklart att allt skiter sig, Nick åker i häktet och fängelsedom på ökända Rikers Island hotar. Connie behöver få ut sin bror mot borgen. Då behövs cash. Ojoj, he´s in for a long night. För det är precis det som avhandlas i rullen. Den längsta natten som Connie kanske kommer att uppleva i sitt liv. Han kastas in i den ena situationen efter den andra i jakten på pengar, möter folk och fä som kommer att påverka händelseutgången. Jag skrev om svart humor, vilket känns passande när vissa av de ”möten” som Connie ”drabbas” av…blir så pass absurda att det inte går att hålla sig för skratt. Ett sådant där skratt som fastnar lite i halsen.

Röster har höjts för att Pattinson borde ha blivit oscarsnominerad för sin roll. Jag hade icke protesterat kan jag säga. Är detta kanske det bästa han gjort? Kanske.
Filmen tycks dessutom ha glidit lite under radarn på den trånga filmhimlen. Synd! Men nu har alla med Netflix chansen att hänga på. Under en viss tid iaf. Stort cred också till bröderna Benny och Josh Safdie som regisserat rullen ihop. Och så då Benny som dessutom tar rollen som Connies svagsinte bror. Han spelar fenomenalt! Nästan som han är trög på riktigt!
Pressat och lite skitigt/ruffigt drama från den ogästvänliga NY-natten. Låt vara att finalen kommer lite väl…snopet och abrupt. Nästan som om idéerna i manuset tog slut. Vilket möjligen drar ned toppbetyget lite. Överlag dock sevärt!

Okt 24 2017

#rysligaoktober: 1922 (2017)

Netflix-gänget som sitter på kammarn och pular ihop ”original”-produktioner åt företaget…verkar för tillfället ha en dragning åt Stephen King. Här kommer ytterligare en story som har sitt ursprung i den gamla författarens hjärna. 1922 är livet inte så jäkla kul för den fattige, men ack så stolte, farmaren Will (Thomas Jane). Visst, han bor naturskönt (?) på en gård, odlar majs som växer bra. Värre ställt dock med privatlivet, där frun Arlette (Molly Parker) längtar till staden och att umgås med andra människor, dessutom börjar hon förakta Will alltmer. Sonen Henry hamnar lite mitt emellan föräldrarnas konflikt. Att ta ut skilsmässa är ingen option för Will då det är frun som sitter på pengarna..och marken. Det finns egentligen bara ett sätt för den fåordige Will att lösa situationen….och en djup brunn finns ju på tomten.

Bra förutsättningar till en fräsig story. Dessvärre kanske det hela inte utvecklas till vad jag väntat mig. Det gjorde ju iof inte Geralds Game heller…men här finns inte så mycket oväntat som lockar när storyn rullar på. Inget nytt att upptäcka. Ja, jag fattar ju rätt snabbt att synden ofta straffar sig hårt. I allehanda former. Och Will får ganska snart känna på lite olika alternativ av det. Kanske dock inte sådär jätteunderhållande i längden, och plötsligt känns de 102 minuternas speltid rätt tradiga. Molly Parker är såklart perfekt i rollen som frun..men hennes talang utnyttjas på tok för lite. Nej, det är istället Thomas Jane som får briljera som den buttre bonden Will. Han känns faktiskt trovärdig här. Bra spelat av honom. Klapp på ryggen.

Bra tidsmarkörer och snygga detaljer hjälper dock inte upp storyn till mer än godkänt för stunden. Mer mörkt drama (vilket i sig inte behöver vara fel) än rysligt. Sensmoralen ligger som en tung filt över storyn. Här finns dock absolut inget man inte sett förut..och i slutänden ställer jag mig ändå frågan om VARFÖR den här rullen gjordes….
Tvåan är svag.