Hold the Dark (2018)

Alltså Jeremy Saulniers rullar. Jag gillar dom. Jäkligt hårt.
Vem, sade du nu? Jeremy Who? Jo, snubben bakom tex Blue Ruin och Green Room. Mörka upplevelser bortom det lite vanliga. Kanske i mindre omfång, men likväl fyllda med drama, mörker, våld och framförallt spänning i parti och minut. En gång i tiden påstod faktiskt regissören själv att han höll på att jobba efter en ”färgtrilogi” med titlar, sen påstod han plötsligt att han minsann aldrig sagt det och det troligen var media som hittat på. Fake news? Eller bara en regiman som ville skapa lite buzz…? Anyhow, vad säger man då om dagens alster? Vilken färg skulle passa här? Svaret är ju såklart givet: MÖRKRET! Fast det kanske inte är en färg. Det är också den första film han inte skrivit själv, istället är manus författat av Macon Blair (ja han!) , efter en romanförlaga. Det hindrar ju förstås inte Saulnier att ösa på med sitt mörker.

Nånstans i spenaten i ödsliga Alaska försvinner ett barn. Vargar är skyldiga sägs det. Den unga mamman Medora (Riley Keough) vandrar runt som en zombie i sin smällkalla lilla stuga innan hon plötsligt författar ett brev. Ett som når den livströtte och deppade Russell (Jeffrey Wright). Vad är han? Kanske en gammal jägare, kanske en gammal förståsigpåare-på-vargar, kanske en avdankad författare om naturens mystik. Plötsligt har Russell tagit sig till Medora i vildmarken och lovar att spåra upp den vargflock som kanske/kanske inte ligger bakom dådet. Bara sådär. Utan att ifrågasätta.
Om det LÅTER konstigt? Inget mot vad det är att TITTA på filmens första 20 minuter. Man liksom bara undrar vad i h-e detta kommer att handla om. Saulnier tar såklart god tid på sig också med sin film. Storyn får krypa fram där över Alaskas svinkalla vildmark. Kanske finns en tröskel för den som tittar. Kan upplevas hög, men tipset är att härda ut. Sen får du payback. Russell börjar nämligen ifrågasätta vad det är han jagar. Och vad som egentligen döljer sig under ytan på det ogästvänliga stället.

Det vore synd att avslöja mer om handlingen. Klart är dock att Russell sätter igång (sort of) en kedja av händelser där det bara vankas obehag, svart drama och galna våldsamheter. Bonus: den som törstar efter en rejäl shootout såhär på hösten…får sitt lystmäte. Ett par galna minuter. Storyn är slowcooking, den är konstig, den okontrollerbar. Det går banne mig icke att förutse nästan en enda minut av filmen. Jag lyfter på hatten. Det är ju så man vill ha sina filmer ibland. Vi får också Alexander Skarsgård i en helt PERFEKT roll! Damn alltså! Minspelet och ögonen. Den grabben vill man kanske inte ha med sig i den karga Alaska-naturen. Stabile James Badge Dale får vara traktens polischef, vilken får brottas med händelser som minst sagt går bortom hans vanliga vardag.
Dystert, kallt, oförutsägbart. Jag gillar Saulniers stil. Hans grepp att suga in mig i historien, trots att jag aldrig blir riktigt klok på den.

Ett bra bevis på att jätten Netflix faktiskt då och då lyckas med sina producent-miljoner.
Värt? Jajamensan!
Kanske inte din vanliga fredagsrulle, men ge den lite nattmörker runtomkring så….

 

finns på Netflix

Green Room (2015)

green-room-2016-movie-posterVad är dagens rulle mest känd för?
Patrick Stewart som synnerligen kliniskt obehaglig nynazist? Eller att det är en av stackars Anton Yelchin´s sista rullar? Eller har du kanske aldrig hört talas om den?

Hursomhelst har filmen tagit tid på sig att skeppas ut på dvd/blu ray. Urpremiären skedde i Cannes i maj 2015. Den dök upp på filmfestivalen i Stockholm i november samma år. Och sen…tja sen fick vi vänta. Uppenbarligen inget som SF tyckte var värt att lägga pengar eller visningstid på. Damn that company.

Detta är ännu en rulle signerad Jeremy Saulnier som gjorde den utmärkta Blue Ruin. Där DEN rullen var melankolisk, lite tragisk, lite sorglig men med obehagliga undertoner….är dagens hittepå som att Saulnier växlat upp vad gäller otäcksheter och råhet. Här finns inga lyckliga stunder. Bara ren rädsla, galenskaper och överlevnadsinstinkter. Ett steg in i mörkret hos Saulnier. Fast fortfarande med samma smutta sätt att berätta.

Punkbandet ”That Aint Rights” kämpar på musikens bakgårdar. Kärleken till tonerna och stilen leder dem till gig på den ena småsyltan efter den andra. The big bucks låter vänta på sig. Kanske breaket kommer nu, när plötsligt bandet ombeds lira på en privat fest (enligt deras något suspekta kontakt ”en fest för the local hillbillys”). Pengar är pengar och ett gig är ett gig. Den slitna turnévanen packas och sällskapet lagar sig iväg ut i skogen där stället ligger. Vad ingen hade berättat är att det är rätt in i lejonkulan för traktens nynazister och skinheads färden går. Men vaddå, de ska ju bara dra av ett par låtar, casha in kosingen och sedan dra. Vad kan gå fel?

Det mesta såklart. När bandmedlemmarna plötsligt ser något de absolut inte skulle se handlar det plötsligt om att klara livhanken. Olust övergår i skräck. De är ett sällskap mitt i ett annat sällskap som under inga omständigheter kan låta de stackars musikutövarna lämna stället med livet i behåll. Och mitt i kaoset står nazitokarnas härförare Darcy (Patrick Stewart) som med lugn och trygg röst delar ut omänskliga order till sina underhuggare.

flix-greenroom02

partyt börjar bra iaf

Stewart är lysande. Spelar lågmält och förtroendeingivande, som han vore en sagofarbror! Kontrasten är fascinerande. Så mycket obehag ur mannens minimalistiska skådespeleri! Anton Yelchin är en av de olyckliga bandmedlemmarna som tvingas slåss för sina liv. Han gör det bra, lika delar skräck och lika delar svart humor (faktiskt!). Regissör Saulnier låter obehaget krypa på och exploderar sedan våldet som blir både rått och i vissa lägen synnerligen obehagligt. Men märkligt nog passande för filmens ton.

En mörk resa på 90 minuter där Saulnier plitat ned sitt eget manus. Skådisar som får fram skräckslagenhet, panik och vidrig människosyn om vartannat. Plus att det är förbannat spännande också längs vägen!
Kanonrulle!

Blue Ruin (2013)

Blue_posterDwight (Macon Blair) kan mycket väl vara en av filmhistoriens sämsta hämnare genom tiderna.

Trots denna till synes lite putslustiga approach inför dagens huvudperson, är detta minsann ingen muntergök till film. Snarare tvärtom. En långsam nedåtgående spiral som bara kan mynna ut på ett enda sätt.
Så är känslan.
Och, det är förbannat BRA!

Dessa indiethrillers alltså. De kommer titt som tätt, och del har förmågan att fastna, att fästa sig i skallen långt efter att de är slut. Här är väl vad man kan skulle kunna kalla en slowburner. Storyn tar sin lilla tid, men som tittare blir det mycket tillbaka på den investerade tiden. Bra gjort herr regissör Jeremy Saulnier säger jag! Vilken även stått för manuset. Ibland behövs inte så mycket förklaras, man liksom bara hänger med på resan så ger sig det efterhand. En styrka i filmmanus tycker jag, att våga hålla igen lite.
Låta bilder och stämning sätta sig…och så kommer resten av sig självt.

Det känns som en tyst film. Den gör inte så mycket väsen av sig. Vi möter Dwight i början som en lodare. En bum, som bokstavligen (nästan) lever på gatan. Rotar matrester i soptunnor, stjäl kläder på tork. Och som för övrigt i början ser ut som en liten kopia av Zack Galifianakis.
Ett plötsligt besked får honom så att gå från den diskrete stackaren till en man med ett mål. Men vad?
Filmen som sagt återhållsam och droppar bara små smulor av ett förflutet. Tillräckligt dock för att man liksom sätter sig på helspänn. För jag fattar ju att något är på gång.

Regissör Saulnier målar inte med några yviga gester. Snarare små effektiva drag med en bräckligt tunn pensel. Så pass dock att upplevelsen blir mycket engagerande. Bilderna och stämningen….och manuset lever i mina ögon i samma universum som den ypperliga Cold in July. Är det kanske till och med Coen-känsla över manuset? Vill man känna sådana vibbar är väl det inte alls fel. Tidiga Coen då i så fall.

BlueRuin1

detta blir inte lätt att förklara. på något sätt.

Macon Blair gör hästjobbet i sin roll, den som drar lasset och visar upp en tjomme som känns både trasig och full av inre sorg och ilska och en nästan fanatisk besatthet. Bra lirat av Blair, och hans sorgsna nuna blir en stark ingrediens i den här mörka berättelsen. Är det mer drama än thriller? Japp, säger jag…men när våldsinslagen kommer är de inte att leka med. Ett våld som dessutom känns obehagligt realistiskt.

Blue Ruin är en liten story som växer som upplevelse tack vare stämningen, skådespelandet och förmågan att låta det lite sävliga manuset liksom locka in dig bit för bit i historien. Du vet att det rör sig om något otrevligt, men inte riktigt vad. Och när sanningen..och finalen nalkas…är man liksom fast.
Mycket sevärd!

Idag är vi två bloggare som skriver om den här rullen. HenkeFripps Filmrevyer har också suttit ned och tagit del av Dwights dilemma. Blev han lika imponerad? Check it out!