That Awkward Moment (2014)

Kan man få för mycket Zac Efron?
Klart man kan, just den här hösten (2017) känns dock som Efrons shining moment här på bloggen. Grabben är ju numera en stabil tillgång i vilken rollista som helst! Här gör han ytterligare en snubbe som är lätt att tycka om; Jason. Ihop med Daniel (Miles Teller) och Mikey (Michael B. Jordan) är han en del av grabbtrojkan som dyrt och heligt lovar varandra att alltid finnas där och ställa upp för varandra, no matter what. Livet framlevs (förstås) i ett lockande New York där varje person verkar bo sådär lagom mysigt och bohemisk som man bara kan göra på film.

Det som slår mig när jag glor på denna synnerligen trivsamma rulle..är att man kastat om de annars så stereotypiska rollerna i ett manus. Där du ofta hittar dramer (och komedier) om tjejkompisar som dryftar livets problem med förhållanden, vänskap och drömmar…är det här boysen som får ta på sig den biten. Var och en i trion kommer, innan filmen når eftertexterna, att ställas inför dilemman som kanske inte (nu säger jag inte att det INTE finns i andra rullar med manliga roller i fokus) är så jäkla vanliga i ett klyschigt manus om kärlek i storstaden. Typ när man inser att det ytliga förhållande som just inletts…plötsligt blir lite mer allvarligt än man först tänkt sig. Och att en ”vanlig” kompis av det andra könet…kanske börjar ses med lite andra ögon.

Rullen blandar friskt ihop drama, lite halvsnuskig humor och trivsam feelgood. Att det går att luta sig mot Efron, Teller och Jordan känns både naturligt och som ett mycket lyckat drag. Andra bra insatser görs av Imogen Poots, Mackenzie Davis och Jessica Lucas som de kvinnliga kärleksintressena för the grabbs. ”Som vanligt” är allt som händer inramat av ett New York på sitt bästa förföriska humör. Dessutom; mitt i all svängig humor och kärlek…finns små partier av allvar om rädsla, ensamhet, moral och osäkerhet..instoppad. Men i förarsätet sitter feelgooden såklart!

Regisserat av en Tom Gormican, som jag har noll koll på. Men det är ju skit samma.
En bra film är en bra film är en bra film.

Annonser

Green Room (2015)

green-room-2016-movie-posterVad är dagens rulle mest känd för?
Patrick Stewart som synnerligen kliniskt obehaglig nynazist? Eller att det är en av stackars Anton Yelchin´s sista rullar? Eller har du kanske aldrig hört talas om den?

Hursomhelst har filmen tagit tid på sig att skeppas ut på dvd/blu ray. Urpremiären skedde i Cannes i maj 2015. Den dök upp på filmfestivalen i Stockholm i november samma år. Och sen…tja sen fick vi vänta. Uppenbarligen inget som SF tyckte var värt att lägga pengar eller visningstid på. Damn that company.

Detta är ännu en rulle signerad Jeremy Saulnier som gjorde den utmärkta Blue Ruin. Där DEN rullen var melankolisk, lite tragisk, lite sorglig men med obehagliga undertoner….är dagens hittepå som att Saulnier växlat upp vad gäller otäcksheter och råhet. Här finns inga lyckliga stunder. Bara ren rädsla, galenskaper och överlevnadsinstinkter. Ett steg in i mörkret hos Saulnier. Fast fortfarande med samma smutta sätt att berätta.

Punkbandet ”That Aint Rights” kämpar på musikens bakgårdar. Kärleken till tonerna och stilen leder dem till gig på den ena småsyltan efter den andra. The big bucks låter vänta på sig. Kanske breaket kommer nu, när plötsligt bandet ombeds lira på en privat fest (enligt deras något suspekta kontakt ”en fest för the local hillbillys”). Pengar är pengar och ett gig är ett gig. Den slitna turnévanen packas och sällskapet lagar sig iväg ut i skogen där stället ligger. Vad ingen hade berättat är att det är rätt in i lejonkulan för traktens nynazister och skinheads färden går. Men vaddå, de ska ju bara dra av ett par låtar, casha in kosingen och sedan dra. Vad kan gå fel?

Det mesta såklart. När bandmedlemmarna plötsligt ser något de absolut inte skulle se handlar det plötsligt om att klara livhanken. Olust övergår i skräck. De är ett sällskap mitt i ett annat sällskap som under inga omständigheter kan låta de stackars musikutövarna lämna stället med livet i behåll. Och mitt i kaoset står nazitokarnas härförare Darcy (Patrick Stewart) som med lugn och trygg röst delar ut omänskliga order till sina underhuggare.

flix-greenroom02

partyt börjar bra iaf

Stewart är lysande. Spelar lågmält och förtroendeingivande, som han vore en sagofarbror! Kontrasten är fascinerande. Så mycket obehag ur mannens minimalistiska skådespeleri! Anton Yelchin är en av de olyckliga bandmedlemmarna som tvingas slåss för sina liv. Han gör det bra, lika delar skräck och lika delar svart humor (faktiskt!). Regissör Saulnier låter obehaget krypa på och exploderar sedan våldet som blir både rått och i vissa lägen synnerligen obehagligt. Men märkligt nog passande för filmens ton.

En mörk resa på 90 minuter där Saulnier plitat ned sitt eget manus. Skådisar som får fram skräckslagenhet, panik och vidrig människosyn om vartannat. Plus att det är förbannat spännande också längs vägen!
Kanonrulle!

Fattigmans-Gladiator, fartdårar och ständigt detta YA-larv

Fy fasen alltså. Vilken start på hösten.
Nästan overkligt knasig om du frågar mig. Först ramlar man ur sadeln efter en käftsmäll som fortfarande, även om höstsolen fortsätter att trevande leta sig över hustaken på morgnarna som vilken annan dag som helst, känns ringande i öronen…och vad händer sen? Jo då drabbas man av superduperförkylning, säkert med ett inslag av speciellt svår halsfluss (?), vilket gör att en hel vecka bara ytterligare försvinner i det som kallas livet. Och ni vet ju att när en man blir sjuk…ja då blir han SJUK!

Därför fortsätter de turboliknande skjutjärns-recensionerna att fylla bloggen här en stund till. Det finns trots allt en diger backlog som ska tömmas efter ”augusti/septembertöcknet”.


 

Pompeii (2014)

Paul W.S. Anderson igen. Ni vet ju säkert vid det här laget att jag har lite svårt för den regisserande snubben. Speciellt sedan han hamrat sönder Resident Evil-serien. Han har så att säga en ganska brant uppförsbacke i min bok.

Nu gör han då film på välkänd katastrof från historien. Och gör en sorts action-take på ämnet! Herregud! Inget fel i att göra spelfilm om händelsen…men att göra billig actionstory av det! Oh my. Inte blir det bättre av det känns som värsta formen av fattigmans-Gladiator möter Romeo och Julia. Det hjälper inte ens att man kallar in ”Jon Snow” från GoT. Kit Harington är så blek så blek och känns HELT bortkommen. Än värre är kanske att man lurat in gamle Kiefer Sutherland på lite betald semester för att spela tunikaförsedd dåre från det mäktiga Rom. Sutherland förlorar nästan all trovärdighet som skådis (har han förresten haft nån..?) med sitt GALNA överspel! Kan vi skylla på regissören? Jag hoppas det.

Nej nej, det här var ju för trashigt. En rackarns B-rulle försedd med skapliga effekter. Först tänker jag att jag ändå ska skriva några positiva ord om CGI:n och de sista minuterna i rullen då det faktiskt händer något i filmen…men vad fan…en sådan sunkrulle som det här ändå blir måste ändå få stå där med skammen i form av ett underkänt betyg. Basta.


 

Need for Speed (2014)

Jag är väl inte den som avfärdar snygga bilåkarstunts bara sådär. Klart det finns läckerheter inom det området också.
Här bjussas det på filmversion av känt tv-spel. Har inte spelat och kommer inte att göra det.

Nödtorftig historia har värkts ihop för att få dagens huvudperson Aaron Paul (Breaking Bad) att dels kunna vara med i knasigt streetrace i Kalifornien och dels kunna ta sig till just Kalifornien från östkusten. Vad är väl bättre än att göra det på olagligt vis i snabb bil med alldeles för hög fart.

Filmen gör precis vad den ska. Inget mer. Inget mindre. Full fart på gasen och ett par rejält snyggt komponerade racingsekvenser. Underhåller milligramvis då och då när man glor på den, men i samma sekund man stänger av är den borta från medvetandet. Imogen Poots behöver dock inte skämmas för sig som den rätt charmiga sidekicken/kärleksintresset Julia. Dessutom är jag lite svag för underhållande Rami Malek från The Pacific. Här får han några minuter i alla fall.
Naturligtvis en helt onödig film.


 

Divergent (2014)

Men vad fan är det med de här YA (young adults)-historierna!? Bara för att det kommer EN måste det väl inte dundra in ett dussintal yviga kopior på ämnet!?! Fan vad jag blir arg alltså. Ytterligare en postapokalyptisk USA-framtid. Här Chicago som lever bakom höga staket i en egen liten bubbla. Alla invånare måste tillhöra en speciell grupp med särskilda förmågor och uppgifter (VARFÖR??!?) De som styr (suck) tror minsann att det är melodin att bygga demokratin på (ha!).

”Som vanligt” en ung kvinna i centrum. Hon MÅSTE välja i filmens inledning (håhåjaja) och sen är det bara att leva med beslutet. KLART hon är speciell dessutom! Och måste dölja sin hemlighet. Här ska tränas, bli förälskad i den tystlåtne snubben med tatueringar. Hon ska hånas och retas och utsättas för allehanda jävligheter. Och så ska det nystas upp konspirationer också! Plus den plastiga romantiken. Helt jävla ointressant filmjävel alltså.

En sorts mischmasch där man försöker sno allt som Hunger Games har lyckats med. Här är det katastrofpannkaka. Men, som min gode bror så vist påpekade, ”vi är ju inte direkt målgruppen här kanske….” Å andra sidan känner man igen en dålig kopia på ett bra original när man utsätts för den. Och att klämma in en styltig Kate Winslet som stiff överkucku hjälper inte direkt.
Generande dålig ripoff på HG är vad som bjuds här.