Triple 9 (2016)

triple9_Stenhård snutthriller från australienregissören John Hillcoat (Vägen, Lawless). Med en Woody Harrelson som spelar Woody Harrelson.
Sort of. I positiv mening.

Det pågår skumraskheter inom Atlantas finest. Korrumperade snutar knäcker extra som tungt beväpnade rånare. Brottsvågen sköljer över stan. En lojal och rättrådig snut (givetvis sliten) får jobbet att snoka i fallet. In på banan med Woody! Han har en rätt skön laidback stil, den gamle gamängen. Och ett snutöga som observerar detaljer, lägger ihop ledtrådar.

Men det här var väl smutt!
Kolla bara vilken rollista man skramlat ihop förutom Woody; Anthony Mackie, Casey Affleck, Aaron Paul, Clifton Collins Jr., Gal Gadot, Kate Winslet och mannen med det svåruttalade namnet Chiwetel Ejiofor. Till och med Norman Reedus från The Walking Dead skymtar förbi! Vilket gäng! Chiwetel är gammal ex-militär och ledare för rånargänget. Och inte nog med att de spelar rävspel med polisen, ryska maffian har sina klor i dem också, speciellt den skönt 80-talssminkade Kate W som rysk maffiaboss. Härligt! Kul roll för Kate!

Ett sorts triangeldrama alltså mellan snut-Woody, rånarpoliser och ryska badass. Och det funkar apsnyggt! Hillcoat håller det mörkt och rätt ovisst. Svårt att skilja vän från fiende. Falskspel och moraliska tvetydigheter. Och hela tiden ett samvete som gnager hos vissa. Hos andra…not so much. Affleck-brorsan gillar jag sen gammalt och här lirar han finfint som hederlig partner till den synnerligen lurige Anthony Mackie (lite skurk-Denzel-varning på honom här).

triple9_pic

”alltså…jag säger ju det…det är nåt skumt som pågår i den här stan…!!”

Grejen är att trots att banditgänget tänker ut en rejäl lurkig plan för sin sista (?) stora stöt och framstår som riktigt fula fiskar…kan man inte låta bli att hålla lite på dem. Fast bara lite. I vissa lägen. Fast mest håller jag förstås på Woody. Och Casey.

Det är rätt våldsamt när det hettar till och börjar dra ihop sig. Staksen är höga och avgörande. Dramat ligger tätt över Atlanta och det är helt enkelt jäkligt snyggt gjort. Hillcoat öser på med allt annat än munterheter under de knappa 120 minuter då historien rullas upp.

Tätt. Spännande. Mörkt.
Gillart.

 
avsnitt55-forslag-2I filmpoddens avsnitt 55 snickesnackar vi mer om varför den här rackaren inte bör missas.

Eye in the Sky (2015)

eye-in-the-sky-poster-lgSydafrikanske regissören Gavin Hood levererar en story som blandar moraliskt drama med spänning.

I London sitter officeren Helen Mirren och basar över jakten på terrorister medelst drönare. I USA sitter drönarpiloten Aaron Paul och väntar på order att anfalla. På marken i Kenya har man fått span på ett par av Östafrikas mest eftersökta våldsverkare. Som nu dessutom tycks skruva på en ny förintelsebomb. Överste Powell (Mirren) anser saken glasklar; huset med terrorister måste jämnas med marken. Övriga militärledningen är villrådiga, i närheten finns oskyldiga civila. I USA svettas piloten Steve (Paul) på avtryckarknappen.

Filmen ställer den klassiska frågan: är det värt att offra ett antal oskyldiga för att stoppa terrorister från att mörda tusentals andra oskyldiga?

Mirren är stentuff, Paul får ge röst åt alla de drönarpiloter som idag sitter i sina bunkers och har människors öde i sitt finger, Alan Rickman gör sin sista (spel)roll som villrådig general. Ingen vill riktigt ta ansvar för det som föreslås. Brittiska och amerikanska myndigheter bollar ängsligt frågan mellan sig. Samtidigt minskar det ”fönster” där möjligheten att slå till finns. Och hur ska det gå på gatan utanför huset som zoomats in i siktet…?

Bra driv i storyn. Vettiga frågeställningar mot bakgrund av dagens otrevliga verklighet. Hood blandar drama med ett sorts triangelkammarspel med London, USA och Kenya. Snyggt klippt.

Bra film. Spännande film. Tänkvärd film.

 

Exodus: Gods and Kings (2014)

Exodus_poster”We don´t need another hero” sjöng Tina Turner en gång i tiden.
I ett annat filmsammanhang. Rent spontant är jag frestad att sno de där raderna, humma musiken och mummelsjunga ”we don´t need another BIBLE-hero.::”

För det är lite så det känns.
Bibeln, denna aldrig sinande källa till storytelling. Hittar man inget nytt här (och vem gör det?), så går det ju lika bra att dra gamla godingar i repris. Eller? NÅN i Hollywood tyckte väl just detta, kanske inte bortskrämd efter galenskaperna med Noah förra året. NÅN i Hollywood tyckte att ”nu jädrar slår vi på stora trumman och gör en episk rulle!” ”DOCK, inga 90-minuters-berättelser! Det ska vara flådigt värre! VEM har vi på den fronten som kan hjälpa oss!?”

Svaret blev förstås Ridley Scott. Det räcker ju att ta ett kik på denne surmulne regissörs trackrecord för att se att han mer än väl passar för uppgiften. Bevandrad i svärd-och-sandal-genren också efter Gladiator och Kingdom of Heaven. Ge bosseriet till denne man och vi får en stabil produkt tillbaka. Ungefär.

Och visst, Scott är ju knappast känd för att spotta ur sig halvfärdiga grejer. Däremot kan man (numera) diskutera resultatet. I min värld tycks Scott ha haft sin peak nu. Han behöver en utmaning. Ett projekt som tar honom tillbaka till den där livfulla toppen igen. Detta är inte en sådan film.
Hollywood har alltså plöjt ned 140 miljoner dollars för att vi ännu en gång ska få veta hur det gick när the good old Moses besegrade faraon Ramses, tog sitt folk ut ur Egypten och knallade mot Kanaans förlovade land. Typ så. Det är ju det allt går ut på.

Vad sägs om 2 timmar och 30 minuter om detta faktum?
Där teatralisk dialog på bästa torra skolengelska samsas med CGI-snyggheter på pyramider, egoistiska byggnadsverk, de berömda olyckorna som drabbar hela Egypten the visual style, häst-och-vagn-race samt ett helt jävla hav som öppnar sig. Check.

Och mitt i allt knallar Batman..flåt…Christian Bale runt och bidar sin tid. Som Moses får han ordentligt mycket att tänka på. Men han har ju tid. Han ska ju knalla runt lite och hitta sig själv innan han återvänder till Egypten och går en match mot Joel Edgerton´s Ramses. Nånstans får man väl ändå vara glad att de inte filmade den bokstavliga tolkningen av händelserna i Bibeln…då vissa tolkare menar att Moses var 40 år när han lämnade Egypten första gången, drev runt i the wasteland i ytterligare 40 år (!) innan han återvände och tog den sista matchen med Ramses. En 80-årig hjälte alltså! Det går inte för sig i filmvärlden, och därför får vi en slimmad men halvengagerad Bale i frontlinjen som ska ge Moses lite mer action-aura. Edgerton går mest runt i mascara och bekymrar sig över att Moses är en besvärlig jävel. Att terrorisera den förslavade judiska befolkningen hjälper ju icke, inte ens hur grymma metoder Ramses än tar till…

Bale kunde tänka sig det gyllene svärdet…men tyckte mascaran runt ögonen var lite för mycket…

Jaja, har ni gått i söndagsskola eller hängt med någorlunda på religionstimmarna i plugget vet ni ju hela storyn. Det är som det är liksom. Själv har jag otroligt svårt att engagera mig i en story som inte bjuder på några nya grejer whatsoever. Snyggt, visst, Scott har koll på sin skit och vet hur trolla fram fränt foto, konstgjorda landskap och fylla dem med ögongodis. Men det är också allt. Tiden går och känns förbannat långsam i detta dyra drama.

Förutom Batman-Bale och Mascara-Edgerton dyker det upp lite kända namn både här och där. John Turturro och Ben Kingsley får alldeles för få minuter. Och NÅN förbarmade sig uppenbarligen över Sigourney Weaver och gav henne 4 minuter i handlingen. Helt onödigt. En gammal väntjänst av Scott? Jag ler dock lite när jag plötsligt känner igen Aaron Paul från Breaking Bad! Hur kom han in här!? Hoppsan!

Exodus: Gods and Kings rullar på och havet delar naturligtvis på sig även denna gång. Men vägen dit är rätt….tråkig. Ok för stunden om man vill fräscha upp sina bibelkunskaper lite, men väljer man att missa denna dyra produkt gör det absolut ingenting.
Ingenting alls.

Fattigmans-Gladiator, fartdårar och ständigt detta YA-larv

Fy fasen alltså. Vilken start på hösten.
Nästan overkligt knasig om du frågar mig. Först ramlar man ur sadeln efter en käftsmäll som fortfarande, även om höstsolen fortsätter att trevande leta sig över hustaken på morgnarna som vilken annan dag som helst, känns ringande i öronen…och vad händer sen? Jo då drabbas man av superduperförkylning, säkert med ett inslag av speciellt svår halsfluss (?), vilket gör att en hel vecka bara ytterligare försvinner i det som kallas livet. Och ni vet ju att när en man blir sjuk…ja då blir han SJUK!

Därför fortsätter de turboliknande skjutjärns-recensionerna att fylla bloggen här en stund till. Det finns trots allt en diger backlog som ska tömmas efter ”augusti/septembertöcknet”.


 

Pompeii (2014)

Paul W.S. Anderson igen. Ni vet ju säkert vid det här laget att jag har lite svårt för den regisserande snubben. Speciellt sedan han hamrat sönder Resident Evil-serien. Han har så att säga en ganska brant uppförsbacke i min bok.

Nu gör han då film på välkänd katastrof från historien. Och gör en sorts action-take på ämnet! Herregud! Inget fel i att göra spelfilm om händelsen…men att göra billig actionstory av det! Oh my. Inte blir det bättre av det känns som värsta formen av fattigmans-Gladiator möter Romeo och Julia. Det hjälper inte ens att man kallar in ”Jon Snow” från GoT. Kit Harington är så blek så blek och känns HELT bortkommen. Än värre är kanske att man lurat in gamle Kiefer Sutherland på lite betald semester för att spela tunikaförsedd dåre från det mäktiga Rom. Sutherland förlorar nästan all trovärdighet som skådis (har han förresten haft nån..?) med sitt GALNA överspel! Kan vi skylla på regissören? Jag hoppas det.

Nej nej, det här var ju för trashigt. En rackarns B-rulle försedd med skapliga effekter. Först tänker jag att jag ändå ska skriva några positiva ord om CGI:n och de sista minuterna i rullen då det faktiskt händer något i filmen…men vad fan…en sådan sunkrulle som det här ändå blir måste ändå få stå där med skammen i form av ett underkänt betyg. Basta.


 

Need for Speed (2014)

Jag är väl inte den som avfärdar snygga bilåkarstunts bara sådär. Klart det finns läckerheter inom det området också.
Här bjussas det på filmversion av känt tv-spel. Har inte spelat och kommer inte att göra det.

Nödtorftig historia har värkts ihop för att få dagens huvudperson Aaron Paul (Breaking Bad) att dels kunna vara med i knasigt streetrace i Kalifornien och dels kunna ta sig till just Kalifornien från östkusten. Vad är väl bättre än att göra det på olagligt vis i snabb bil med alldeles för hög fart.

Filmen gör precis vad den ska. Inget mer. Inget mindre. Full fart på gasen och ett par rejält snyggt komponerade racingsekvenser. Underhåller milligramvis då och då när man glor på den, men i samma sekund man stänger av är den borta från medvetandet. Imogen Poots behöver dock inte skämmas för sig som den rätt charmiga sidekicken/kärleksintresset Julia. Dessutom är jag lite svag för underhållande Rami Malek från The Pacific. Här får han några minuter i alla fall.
Naturligtvis en helt onödig film.


 

Divergent (2014)

Men vad fan är det med de här YA (young adults)-historierna!? Bara för att det kommer EN måste det väl inte dundra in ett dussintal yviga kopior på ämnet!?! Fan vad jag blir arg alltså. Ytterligare en postapokalyptisk USA-framtid. Här Chicago som lever bakom höga staket i en egen liten bubbla. Alla invånare måste tillhöra en speciell grupp med särskilda förmågor och uppgifter (VARFÖR??!?) De som styr (suck) tror minsann att det är melodin att bygga demokratin på (ha!).

”Som vanligt” en ung kvinna i centrum. Hon MÅSTE välja i filmens inledning (håhåjaja) och sen är det bara att leva med beslutet. KLART hon är speciell dessutom! Och måste dölja sin hemlighet. Här ska tränas, bli förälskad i den tystlåtne snubben med tatueringar. Hon ska hånas och retas och utsättas för allehanda jävligheter. Och så ska det nystas upp konspirationer också! Plus den plastiga romantiken. Helt jävla ointressant filmjävel alltså.

En sorts mischmasch där man försöker sno allt som Hunger Games har lyckats med. Här är det katastrofpannkaka. Men, som min gode bror så vist påpekade, ”vi är ju inte direkt målgruppen här kanske….” Å andra sidan känner man igen en dålig kopia på ett bra original när man utsätts för den. Och att klämma in en styltig Kate Winslet som stiff överkucku hjälper inte direkt.
Generande dålig ripoff på HG är vad som bjuds här.