War on Everyone (2016)

Egentligen är det så mycket galenskaper med den här rullen så det sannerligen borde gå käpprätt åt helvete. Vilket en del tycker att det gör. Andra, vars lag jag hör hemma i, sitter snarare och klipper lite förundrat med ögonen samtidigt som vi njuter en stund av dessa galenskaper.

Och visst….vi har sett det förut; två genomkorrumperade snutar i Albuquerque (hej Breaking Bad) lever rövare hej vilt. Terry (Alexander Skarsgård) och Bob (Michael Peña) i sina mörka kostymer (hej Reservoir Dogs) som tolkar lagen precis som de vill. Kör över skurkar de förföljer, klår upp misstänkta lite extra, tar emot mutor och delar gärna ut en och annan. Filmen är så galet klyschig så det borde verkligen inte funka. Ibland undrar jag om regissören/manusmannen John Michael McDonagh (Calvary, The Guard) helt enkelt skojar lite med oss. Storyn är nämligen så over the top att det inte finns något mellanläge. Antingen hatar man troligen rullen, eller finner den högst förnöjsam. Skarsgård kan göra sin BÄSTA roll här! Javisst, nu satte du nästan kaffe eller ölen i halsen va!? ”Är han inte klok!??!”, tänker vissa av er. Må så vara. Men Skarsgårspöjken tycks ha otroligt roligt här då han liksom får släppa alla hämningar. Varenda moralisk regel som kan brytas…bryts! Och Peña har jag alltid haft ett gott öga till. Han får också chansen att vrida till sin figur.

GIVETVIS är dessa bad boys ganska goda innerst inne, och när en ny badass i form av den dryge brittiske (of course) storskurken Lord James Mangan (Theo James) hotar balansen i staden…är det upp till the boys in black att stå upp och möta motståndet. Så pass långt in i handlingen givetvis redan bannlysta hos sin arbetsgivare. Som om det skulle stoppa dem! Hahaha.
Jaja, fullt med ös, lusig humor, svart humor, icke-PK-humor, kiss-humor. knark-humor, filmvåld och ösig mix av country-musik och mexikanska tunes!
What´s not to like!?? Kanske måste man vara medlem i ”bizzaro-klubben” för att gilla rullen?? Jag söker medlemskap direkt.

trust them!

Låt vara att engelsmannen McDonagh kanske tittat lite väl mycket på en viss herr Tarantinos tidiga stil…men what the heck…det kommer han undan med. Sen kan man ju också konstatera att detta är väääldigt långt från det som McDonagh visade upp i tex Calvary. Å andra sidan; visst är det lite kul ändå med kontraster??
Finns någon sens och moral här? Vetefan. Men skit i det. Dessutom; en rulle som sportar ”I fought the law” med The Clash…får givetvis pluspoäng!

Provocerande underhållande!

Annonser

The Legend of Tarzan (2016)

tarzan_posterBehöver världen en ny Tarzan-film?
Eller är den rättrådige djungelvrålaren en hopplös relik från en svunnen filmepok?

Många är de svartvita matinérullar jag såg som ung spoling med Tarzan i centrum. Ojoj, det var Weismuller, Lex Barker, Buster Crabbe och allt vad de hette. Simpla historier om skurkaktiga (vita) män på ovälkomna uppdrag i djungeln. Och så Tarzan som fixade biffen. Alltid. Inga svåra manus.

Dagens Tarzan bor i England, anpassad till det mer aristokratiska livet igen. Han ser ut som Alexander Skarsgård och har sin snygga fru Jane (Margot Robbie) vid sina sida. Onda krafter är dock i görningen i Tarzans gamla kvarter Kongo. Något måste göras och snart har filmens obligatoriska sidekick Samuel L. Jackson lockat med både Tarzan och Jane tillbaka till naturen. Ännu mer kalabalik och Jane blir kidnappad. Hoppsan. Uppdraget för djungelmatadoren blir således att rädda både sin älskade och kanske hela Kongo på köpet. På motståndarsidan finns nämligen den sluge och illvillige Christoph Waltz som spelar den falskt älskvärde Hans Landa…förlåt…Leon Rom. Utsänd av Belgiens Kung Leopold för att ställa till jävelskap.

Ja ni hör ju. Det mesta är ändå sig likt i historieberättandet om lianernas mästare. Dagens regissör David Yates kommer från otaliga Harry Potter-tillställningar och vet hur handskas med kombinationen lätt töntigt manus och specialeffekter.
Han håller det dessutom rätt rakt och pang på. Inga onödiga omvägar. Att återigen visualisera en Tarzan på film KAN vara ett dödsdömt uppdrag, med tanke på figurens historia ihop med drömfabriken i Hollywood. Tacksamt nog håller sig filmen på rätt sida om svulstigheten och satsar sina bucks på en mer renodlad äventyrsstund. Kanske lite som i de gamla rullarna? Dagens stora plus blir att manuset fokar mer på Tarzans återkomst till djungeln…än att återigen veva för mycket om HUR Tarzan uppstod (även om vi får de obligatoriska flashbacksen såklart.)

tarzan_pic

tar sig en kopp i väntan på att få slänga kläderna

Mycket har handlat om Skarsgårds mage, en vinrusig nätrecension som blivit viral, felaktigheter i historiebeskrivandet vad gäller de verkliga förebilderna till Jacksons och Waltz´figurer, läget i Kongo i slutet av 1800-talet osv osv.
Skit i det säger jag. Skarsgård är funkis i bar överkropp och äppelknyckarbrallor. Han kan inte göra så mycket med sin något träige figur. Men det han gör funkar för filmen. Jackson är Jackson med lite sköna oneliners mitt ute i spenaten, Robbie är assnygg som vanligt, och lika tuff. Waltz är den som känns tröttast i sällskapet och det märks att han tar en dag på jobbet med lätta cash att stoppa i plånkan.

Lite djungel, lite romantik, lite prata-med-djuren, lite liansvingande, helt okej action-cgi. Tja, det är väl det som gäller. Man vet precis vad man kommer få här.
Och ibland räcke det ju så. Här finns inte utrymme och läge för några djupare analyser.
Inte världens mest omvälvande Tarzan-rulle. Men långt ifrån kass.

Ännu ett sommarpopcorn att avnjuta i den svala biosalongen när sommarvärmen trycker på utanför.

Battleship (2012)

Det skulle onekligen ha varit rätt kul att  få vara med i det rum i det ögonblick när någon tjomme plötsligt fick för sig att lansera idén om att göra film på det gamla spelet sänka skepp. Hur tänkte man här liksom?

Någonstans i någon sekund måste det ha varit rätt tyst innan förslaget ens hade hittat fäste hos potentiella producenter. Men se, det gjorde det trots allt. Spelföretaget Hasbro ställde sig säkerligen upp med ett jubel och lovade stöd i alla former, och vips så har vi alltså en film. Hur låter man då en handling utspelas som ska bygga på en spelidé? Tja, man tar naturligtvis själva spelets tanke och använder som en liten (pytte) grund för att vräka på med större bombastiska smällkarameller. Således, i sann Independence Day-anda, in på banan med dessa evigt tjuriga aliens som väl mellan raderna får klä skott för skräcken från kommunister/kineser/nordkoreaner eller nåt.

En maffig förtrupp av utomjordingar landar i Stilla Havet, nästan precis i samma sekund som västvärldens alla (nästan iaf) flottor ska hålla superduperövningar i området. Mycket lägligt. De objudna gästerna visar snabbt upp tekniska manicker och en sorts flygande fordon som illerkvickt låter mig dra slutsatsen att de på vägen mot jorden uppenbarligen stannat till och snott ett par av de räliga Transformersrobotarnas hemmabyggen.

För det är ju så det är. Igen. Krut, kulor och rök.
Eller i modern tappning; CGI, explosioner och en jefla bombastisk matta av galen klippteknik, dunkande musik och en patriotism som du kan spy av. Vid rodret står regissören Peter Berg, en lirare jag gillar ordenligt. Hans Hancock hade sina stunder, The Kingdom hade ett par korn av styrka och visst kommer någon ihåg hans mörka komedi i Vegas-bagatellen Very Bad Things…? Berg verkar ha fattat grejen med popcornunderhållning, kanske mer än Bay i sin Transformers-soppa. Varför gillar jag då det här mer än tex den sista delen av Transformers? De är ju för fan lika i sitt utförande!! Jovisst, i mångt och mycket, men där Bay lät maskinerna ta över från och med halva filmen vilket gjorde att Shia LaBeouf och co försvann helt i sina roller….väljer Berg att istället proppa sina skådespelare med kitschig patriotism, lite jävlaranamma och sedvanlig tönthumor som utfyllnad mitt i den kulörta actionfesten. En liten, må vara, skillnad men ändå tydlig när jag ser filmen explodera förbi. Maskinerna manglar, men det är den stolta flottans raska gossar och kvinnor som ändå håller i dirigentpinnen. Även när det ser som mörkast ut. No goddamn machine can control the navy!

it´s hammertime!!

Här mönstrar då tex Alexander Skarsgård, Taylor Kitsch, Rihanna (herregud..Rihanna…) och Liam Neeson på och står för motståndet. Som vanligt i filmer av den här sorten flimrar typ 300 000 birollsinnehavare förbi och det är naturligtvis omöjligt att hålla ordning på dem. Skit samma, det är väl heller aldrig meningen. Kitsch ska på traditionellt manér gå från odåga till hjälte och är filmens fokalkille numero uno med väntande kärleksintresse i hemmahamn. Men vad i herrans namn vill då badassen från rymden? Jo märkligt nog använda en sändarstation på Hawaii för att ringa hem efter backup! (vilket gör att man i sitt stilla sinne undrar varför de liksom inte kom med hela armadan direkt..)

Det är naturligtvis helt galet förutsägbart och sprängfyllt med action så synnerven får lida ordentligt. Filmens manus är inget att orda om, fienden måste slås tillbaka och till slut får man också vända sig till gamla beprövade stridskrafter för att visa var skåpet ska stå. Idiotisk men också stundtals rätt popcornskul att glo på. Liksom TF3 är filmen dock alldeles för lång och har en final som aldrig verkar ta slut och när den väl gör det är det som att man liksom vill sitta och pusta lite. Yta, yta, yta och sjuhelvetes fånig patriotism. Den som skrattar mest torde vara gamle Neeson som än en gång kan casha in lite betald semester och säkert förundras över att någon vill betala honom så mycket för så få minuter  och att han ska stå och pladdra lite klyschor.

Battleship är en sjukt snygg orgie i specialeffekter och filmtrolleri med ett kalkonmanus. Det går dock inte att hata filmen då den gör precis vad som förväntas, och till skillnad mot TF3 har en sorts röjig skojardistans mitt i all eländig jänkarpatriotism. Vill man ha action får man fanimej valuta för sina cravings här. Idiotisk film, men mer underhållande än usel. Och nog tusan sänks det skepp!

Straw Dogs (2011)

Men det var väl värst man tycks fastna i det här träsket med nyinspelningar och reboots då.
Vart är filmvärlden på väg? Här är det en gammal 70-talare från den ökände Sam Pekinpah, mest omtalad för sitt råa våld och en utdragen våldtäktsscen, som blivit föremål för moderna vindar och ny stil.

Det är regissören Rod Lurie, gammal filmkritiker-turned-director minsann (och som också gjorde den snygga The Contender), som har tagit på sig ansvaret att överföra dagens historia till en ny generation tittare. Och   naturligtvis kommer den gamla frågan; är det nödvändigt?

Här kanske speciellt angeläget att ställa spörsmålet då det visar sig att Lurie har valt att vara nästan löjligt trogen förlagan. Små ändringar har gjorts här och där, men på det hela taget är det verkligen samma film igen som spelas upp. James Marsden har tagit hand om Dustin Hoffman´s huvudroll som författaren David ( i originalet var Hoffman matematiker), vilken med fru Amy (Kate Bosworth) flyttar tillbaka till fruns barndomstrakter i södra Mississippi (..och i originalet var det Cornwall i England).

Frid och fröjd i början förstås, men sakta och ganska säkert kommer det att visa sig att vissa minnen kan man inte bara fly från, som uppenbarligen Amy gjort en gång i tiden. Och trots den på ytan jovialiska stämningen i den lilla staden finns det krafter som inte ser på utbölingen David med blida ögon. Speciellt inte Charlie (Alexander Skarsgård) som ”leder” sitt trashiga slackergäng med ett sorts lurande lugn på ytan.

Precis som i originalet låter Lurie filmen börja lite lagom lugnt, nödvändiga och artiga fraser utbyts mellan de nyinflyttade och lokalbefolkning. David och Amy som bosatt sig i hennes pappas gamla hus behöver ha hjälp med att lägga om taket på en lada och snart har Charlies gäng anlitats för den uppgiften, något David möjligen ganska snart kommer att ångra.

Om man nu ändå ska se på filmen som en egen enhet, ska jag lite förvånande erkänna att den funkar rätt bra. Historien galopperar inte igenom de obligatoriska stoppen, tar sig faktiskt tid att stanna upp och bygger på den obehagliga känsla som säkerligen Lurie varit ute efter. Där originalet möjligen var lite mer rakt på och fyrkantig i sin presentation, försöker den här versionen vara mer subtil och mer eller mindre smyga på oss olustigheterna.

antagonister och motpoler

Naturligtvis kan den i slutet dock inte hålla sig ifrån att trycka in den numera alltför standardiserade våldsamma Finalen, där man egentligen redan från början vet hur det kommer att gå. Oavsett om man har kikat på ett original eller inte. Det är trots allt en Hollywoodprodukt och då vet vi ju sedan gammalt att vissa ingredienser är standard i filmer av den här sorten där vi förväntas känna med huvudpersonerna och bygga upp en avsky mot de hotande krafterna.

På skådisfronten tycker nog jag också att man här hittat rätt med Marsden som David. Han utstrålar faktiskt samma tafatthet som Hoffman en gång gjorde, och lyckas också med den ganska smidiga övergången från just nördig till en desperat man som är villig att gå långt över sin gräns (hade nyinspelningen gjort i början på 90-talet hade Michael Douglas garanterat synts här..!). Kate Bosworth gör vad hon ska men märks annars inte särskilt mycket, förutom i den obehagliga våldtäktssekvensen . Skarsgård å sin sida gör egentligen bara en utdragen version av sin vampyrsnubbe från True Blood, men ok då…det funkar väl här också. Dock känns det lite synd om Skarsgård i framtiden ska behöva lira i samma castingfåra. Grabben har ju helt klart potential.

Straw Dogs fungerar i modern tappning också. Manuset gör inga anspråk på att ta originalhistorien i någon ny riktning, laddar upp lagom med stämning och adrenalin för att sedan exekvera en våldsam sista del. Ett filmiskt standardgrepp på scenariot ”när huvudpersonerna får nog”. I det här fallet ett  högst överraskande positivt sådant grepp.