Suicide Squad (2016)

suicide-squad-movie-2016-posterJahopp. Sommaren ska räknas hem. Årstiden ska arkiveras med en bang. En föreställning utan dess like, som ska sätta punkt för den ljusa årstiden (okej..jag  vet att det återstår ett antal veckor av sommaren) likt ett fyrverkeri som lyser upp den mörka sensommarhimlen.

Det har liksom inte gått att väja sig mot peppen.
Dagen då DC Comics på allvar, ännu en gång, ger sig in i kampen mot Marvel?
Och…här sitter jag nu ändå och känner mig jäkligt splittrad. Nästan lite…lurad? Är det ett rätt ord? Kan jag höra en tom tunna i bakhuvudet, som skramlar lite löjligt sådär?
Eller ska jag ännu en gång bara förbanna det faktum att en utsökt tillverkad trailer faktiskt spelar skjortan av själva filmen?

David Ayer är en filmisk tungviktare, både som manusförfattare och regissör. Jag gillar hans ofta råbarkade, lite smutsiga, filmstil (End of Watch, Fury). På papperet inte alls ett dumt val när det gäller att visualisera denna galna story om vad som händer när the worst of the worst får chansen (läs: tvingas) till att jobba för de myndigheter som nyss sett allas vår Superman tas av daga (?). Filmen börjar alltså nästan precis där Batman v Superman slutade. Batsy själv (Ben Affleck) har fullt upp till en början, men en lagom skum regeringskvinna (Viola Davis) inser att större vapenkraft behövs för att möta framtida hot. En supergrupp av värstingbovar måste skapas.

Förutsättningarna ligger fint utstakade. Vi får snygga flashbacks där nästan varje superskurk introduceras på diverse fantasifullt sätt. Tempot är hårt, Ayer satsar på full fart direkt. Stenhård musik varvas med elaka oneliners och den där lite mer råa stämning som man tycks hitta i nästan varje alster från regissören.

Jag gillar ändå att filmen har en sorts ruffighet och lite mörk sida. Att den har 15-årsgräns är absolut ingen nackdel. Fokus ligger på Will Smith´s Deadshot och Margot Robbie´s hysteriskt galna Harley Quinn. De andra är liksom lite i leden bakom mest hela tiden. Joel Kinnaman försöker hålla ihop det galna gänget och gör vad han kan. Rollen är så pass fyrkantig att det inte finns utrymme för några utsvävningar. Affleck är med för lite som the caped crusader..men detta är ju ingen Batmanfilm å andra sidan.Vem är bäst i rullen? Robbie som den knäppa Harley tar kanske hem priset genom att komba vansinne med små mänskliga sidor som lyckas skina igenom då och då. Att Will Smiths figur ska vara en av universums bästa och mest kallhamrade lönnmördare känns föga troligt. Hela hans rollfigur utstrålar hjältegloria. Jokern då? Nej, skogstokige Jared Leto är med på tok alldeles för lite i rullen. Synd. Blir mest bara en..knasboll..man inte riktigt tar på allvar. Synd.

suicide-squad-trailer-team_0_0

de oönskade ställer upp för fight

Ayer vet annars således hur man plöjer ned stålars på snygga scener och högoktanig action. Dessvärre glömde han bort att kvalitetskontrollera sitt eget manus en extra gång. Bakom allt ögongodis känns det förvånansvärt blekt, och storyn börjar till slut spreta på ett sätt som inte känns klädsamt. När setupen väl är genomförd, på ett underhållande sätt ska framhållas…blir andra halvan av rullen riktigt svag med ett jäkligt lökigt ”uppdrag”. Finalen är sämst, och plötsligt får jag vibbar från skojrullen Ghostbusters! 84-års version! Inte en bra liknelse i det här fallet.

Känslan blir till slut splittrad.
Snygga effekter, fräsig action. En filmisk utmanare rent visuellt till Marvel-imperiet…men det känns som att DC Comics dock fortfarande famlar efter den där riktiga fullträffen när det gäller en engagerande storyline.

Helt klart godkänt som två timmars snygg våldsunderhållning, men känslan är dock liiite besviken och snopen om man ser till förväntningarna. Således får väl dagens hedersomnämnande gå till den klippare som sett till att trailern kanske ändå är årets maffigaste….?

The Legend of Tarzan (2016)

tarzan_posterBehöver världen en ny Tarzan-film?
Eller är den rättrådige djungelvrålaren en hopplös relik från en svunnen filmepok?

Många är de svartvita matinérullar jag såg som ung spoling med Tarzan i centrum. Ojoj, det var Weismuller, Lex Barker, Buster Crabbe och allt vad de hette. Simpla historier om skurkaktiga (vita) män på ovälkomna uppdrag i djungeln. Och så Tarzan som fixade biffen. Alltid. Inga svåra manus.

Dagens Tarzan bor i England, anpassad till det mer aristokratiska livet igen. Han ser ut som Alexander Skarsgård och har sin snygga fru Jane (Margot Robbie) vid sina sida. Onda krafter är dock i görningen i Tarzans gamla kvarter Kongo. Något måste göras och snart har filmens obligatoriska sidekick Samuel L. Jackson lockat med både Tarzan och Jane tillbaka till naturen. Ännu mer kalabalik och Jane blir kidnappad. Hoppsan. Uppdraget för djungelmatadoren blir således att rädda både sin älskade och kanske hela Kongo på köpet. På motståndarsidan finns nämligen den sluge och illvillige Christoph Waltz som spelar den falskt älskvärde Hans Landa…förlåt…Leon Rom. Utsänd av Belgiens Kung Leopold för att ställa till jävelskap.

Ja ni hör ju. Det mesta är ändå sig likt i historieberättandet om lianernas mästare. Dagens regissör David Yates kommer från otaliga Harry Potter-tillställningar och vet hur handskas med kombinationen lätt töntigt manus och specialeffekter.
Han håller det dessutom rätt rakt och pang på. Inga onödiga omvägar. Att återigen visualisera en Tarzan på film KAN vara ett dödsdömt uppdrag, med tanke på figurens historia ihop med drömfabriken i Hollywood. Tacksamt nog håller sig filmen på rätt sida om svulstigheten och satsar sina bucks på en mer renodlad äventyrsstund. Kanske lite som i de gamla rullarna? Dagens stora plus blir att manuset fokar mer på Tarzans återkomst till djungeln…än att återigen veva för mycket om HUR Tarzan uppstod (även om vi får de obligatoriska flashbacksen såklart.)

tarzan_pic

tar sig en kopp i väntan på att få slänga kläderna

Mycket har handlat om Skarsgårds mage, en vinrusig nätrecension som blivit viral, felaktigheter i historiebeskrivandet vad gäller de verkliga förebilderna till Jacksons och Waltz´figurer, läget i Kongo i slutet av 1800-talet osv osv.
Skit i det säger jag. Skarsgård är funkis i bar överkropp och äppelknyckarbrallor. Han kan inte göra så mycket med sin något träige figur. Men det han gör funkar för filmen. Jackson är Jackson med lite sköna oneliners mitt ute i spenaten, Robbie är assnygg som vanligt, och lika tuff. Waltz är den som känns tröttast i sällskapet och det märks att han tar en dag på jobbet med lätta cash att stoppa i plånkan.

Lite djungel, lite romantik, lite prata-med-djuren, lite liansvingande, helt okej action-cgi. Tja, det är väl det som gäller. Man vet precis vad man kommer få här.
Och ibland räcke det ju så. Här finns inte utrymme och läge för några djupare analyser.
Inte världens mest omvälvande Tarzan-rulle. Men långt ifrån kass.

Ännu ett sommarpopcorn att avnjuta i den svala biosalongen när sommarvärmen trycker på utanför.

Focus (2015)

focus_posterLurendrejerier på film. Tacksamt värre som ämne. Ett manus kan ju dessutom kollra bort sin tittare lite hur det vill. Och, jag gillar sånt.
Skojarfilmer är inte helt fel. Vilken är den bästa ever? Kanske..Blåsningen?

Idag är det möjligen mer snyggt är bra. Fast det kan man ju också komma undan med. Idag Will Smith som smarta snubben Nick med snygga tricks i rockärmen. Kanske lite för snygga. Sådär som det liksom bara kan vara på film. Smith har kompisar och resurser. Detta får bla New Orleans smaka på när det vankas stor football-fest på Stora Arenan. Och utanför. Och i de charmiga kvarteren som ÄR New Orleans. Full fart på bedrägerierna och fingerfärdigheten. Där är också rullen som bäst, under första delen.

Så fort handlingen flyttas till Buenos Aires (!) blir det lite mer…mellanmjölk. Lägg till detta också en ganska tradig romanshistoria mellan vår man Will och filmens kvinnliga fägring Jess (Margot Robbie). En con woman som vill lära sig av den bäste,…Nick?

Filmer som den här bygger förstås på att vi som tittar inte riktigt vet vad storyns lurendrejare har i kikaren. Det hör liksom till att det inte bara är filmens skurkar som ska blir lurade. Även filmens åskådare. Just den klassiska Blåsningen körde ju också med liknande upplägg i sitt manus, där vi fick vara med från början på vissa delar, men kollrades bort i finalen.

_87C7066.dng

”bara en insats till. snälla.”

Är filmen bra då?
Tja, som sagt..alltid kul att kolla in skojerier och hur ”kupper” styrs upp. Det som drar ned betyget lite är att det i varje rulle av den här sorten uppenbarligen alltid måste kastas in en ganska ointressant lovestory. Ett traditionellt grepp som tyvärr inte ger nåt alls. Will Smith sköter sig dock, han är för rutinerad för att falla igenom. Margot Robbie sköter sig också, det lilla hon har att jobba med.

Viss underhållning för stunden, men oerhört lättglömt.
Bäst i filmen? När Nick och Jess går på football i New Orleans och Nick drabbas av speldjävulen. Snyggt genomfört.