Etikettarkiv: Jared Leto

Aug 5 2016

Suicide Squad (2016)

suicide-squad-movie-2016-posterJahopp. Sommaren ska räknas hem. Årstiden ska arkiveras med en bang. En föreställning utan dess like, som ska sätta punkt för den ljusa årstiden (okej..jag  vet att det återstår ett antal veckor av sommaren) likt ett fyrverkeri som lyser upp den mörka sensommarhimlen.

Det har liksom inte gått att väja sig mot peppen.
Dagen då DC Comics på allvar, ännu en gång, ger sig in i kampen mot Marvel?
Och…här sitter jag nu ändå och känner mig jäkligt splittrad. Nästan lite…lurad? Är det ett rätt ord? Kan jag höra en tom tunna i bakhuvudet, som skramlar lite löjligt sådär?
Eller ska jag ännu en gång bara förbanna det faktum att en utsökt tillverkad trailer faktiskt spelar skjortan av själva filmen?

David Ayer är en filmisk tungviktare, både som manusförfattare och regissör. Jag gillar hans ofta råbarkade, lite smutsiga, filmstil (End of Watch, Fury). På papperet inte alls ett dumt val när det gäller att visualisera denna galna story om vad som händer när the worst of the worst får chansen (läs: tvingas) till att jobba för de myndigheter som nyss sett allas vår Superman tas av daga (?). Filmen börjar alltså nästan precis där Batman v Superman slutade. Batsy själv (Ben Affleck) har fullt upp till en början, men en lagom skum regeringskvinna (Viola Davis) inser att större vapenkraft behövs för att möta framtida hot. En supergrupp av värstingbovar måste skapas.

Förutsättningarna ligger fint utstakade. Vi får snygga flashbacks där nästan varje superskurk introduceras på diverse fantasifullt sätt. Tempot är hårt, Ayer satsar på full fart direkt. Stenhård musik varvas med elaka oneliners och den där lite mer råa stämning som man tycks hitta i nästan varje alster från regissören.

Jag gillar ändå att filmen har en sorts ruffighet och lite mörk sida. Att den har 15-årsgräns är absolut ingen nackdel. Fokus ligger på Will Smith´s Deadshot och Margot Robbie´s hysteriskt galna Harley Quinn. De andra är liksom lite i leden bakom mest hela tiden. Joel Kinnaman försöker hålla ihop det galna gänget och gör vad han kan. Rollen är så pass fyrkantig att det inte finns utrymme för några utsvävningar. Affleck är med för lite som the caped crusader..men detta är ju ingen Batmanfilm å andra sidan.Vem är bäst i rullen? Robbie som den knäppa Harley tar kanske hem priset genom att komba vansinne med små mänskliga sidor som lyckas skina igenom då och då. Att Will Smiths figur ska vara en av universums bästa och mest kallhamrade lönnmördare känns föga troligt. Hela hans rollfigur utstrålar hjältegloria. Jokern då? Nej, skogstokige Jared Leto är med på tok alldeles för lite i rullen. Synd. Blir mest bara en..knasboll..man inte riktigt tar på allvar. Synd.

suicide-squad-trailer-team_0_0

de oönskade ställer upp för fight

Ayer vet annars således hur man plöjer ned stålars på snygga scener och högoktanig action. Dessvärre glömde han bort att kvalitetskontrollera sitt eget manus en extra gång. Bakom allt ögongodis känns det förvånansvärt blekt, och storyn börjar till slut spreta på ett sätt som inte känns klädsamt. När setupen väl är genomförd, på ett underhållande sätt ska framhållas…blir andra halvan av rullen riktigt svag med ett jäkligt lökigt ”uppdrag”. Finalen är sämst, och plötsligt får jag vibbar från skojrullen Ghostbusters! 84-års version! Inte en bra liknelse i det här fallet.

Känslan blir till slut splittrad.
Snygga effekter, fräsig action. En filmisk utmanare rent visuellt till Marvel-imperiet…men det känns som att DC Comics dock fortfarande famlar efter den där riktiga fullträffen när det gäller en engagerande storyline.

Helt klart godkänt som två timmars snygg våldsunderhållning, men känslan är dock liiite besviken och snopen om man ser till förväntningarna. Således får väl dagens hedersomnämnande gå till den klippare som sett till att trailern kanske ändå är årets maffigaste….?

Aug 27 2015

Sommarklubben: Panic Room (2002)

panic_posterSommarklubben slutspurtar!
Idag en riktigt fining, som dessutom kan hämtas från Flmrs topplista över 2002 års bästa filmer!

Mor och dotter flyttar in i vräkigt men gammalt townhouse på övre Manhattan. Flera våningar, mathiss, långa korridorer…hela baletten.
Plus ett s.k. ”panic room”, ett säkerhetsrum försett med ogenomtränglig ståldörr dit man kan ta sig i väntan på hjälp om något otrevligt skulle hända. Vilket det naturligtvis gör runt en kvart in i den här rullen. Skumma typer som fått korn på att den förre hyresgästen, en senil stenrik gubbe, kanske gömt rikedomar i kåken! Klart detta måste undersökas. Ojoj, homeinvasion efter läggdags!

Nå vad är väl detta om inte en skön stilövning av pålitlige David Fincher, som har öga för både spänning, drama och driv i scenerna samtidigt som han slänger in några skönt visuella  konster med kameran. Bla finns en jäkligt snygg kameraåkning som verkar vara tagen i en och samma sekvens (lite Hitch-homage..??), men som troligen är lite smutt hopskarvad för att lura oss. Stämningshöjande är vad det är!

Jodie Foster drar filmens stora lass som prövad morsa, och gör det synnerligen stabilt…med tanke på att hon bara fick 9 dagar på sig att kliva in i rollen istället för allas vår älskling Nicole Kidman som skadat knät och tvingats hoppa av (men ändå finns med på ett hörn med sin röst…har du koll på VAR..?). Foster bangade dock inte uppgiften och har pondus genom hela rullen. En ung Kristen Stewart som dottern är inte lika påfrestande som i äldre tonår, tack för det. Filmens badass är tre sköna gamänger med dåren Jared Leto i spetsen, som är så pengakåt att ögonen nästan trillar ut när han pratar om rikedomarna. Den lite mer sansade Forest Whitaker är motvilligt med på resan och den som får stå för tänkandet. Countrynissen (!) Dwight Yoakam är filmen superdåre som det gäller att se upp för! Hu!

Dagens klubbare är en tät sak som håller än! Perfa kvällsspänning för den som inte sett rullen ännu…och stiligt snygg att återuppleva för oss andra! Jag håller denna som en av Finchers absolut bättre i karriärportföljen! Lite mindre i formatet. Tät och rentav oviss för den som inte kan storyn. Och som vanligt oerhört snyggt gjord.
Men det är ju ingen nyhet när det gäller den här regissören.

Inbrott i sensommarnatten.

Mar 13 2014

Dallas Buyers Club (2013)

Det känns mer och mer som 2013 var ett rätt bra filmår i Hollywood. Flera filmer av varierande slag som alla gjorde intryck på ett eller annat sätt.

Matthew McConaughey kommer förmodligen garanterat att tycka om 2013 när han ser tillbaka på sin karriär. Från barbröstad hunk till någon att verkligen räkna med i rollistan. Inte många som klarar det steget. Och det känns som det bara liksom hänt sådär. Utan förvarning. Nog för att jag alltid gillat den till synes glade gamängen i all sin ytlighet. Men plötsligt bevisar han också att han kan bära en hel film på egen hand, att han klarar av att gå från solstänkta romcom-bagateller till tunga indieproduktioner. Vad väntar härnäst?

Till skillnad mot 12 Years a Slave är dagens film en rulle som berör ORDENTLIGT, på ett eller annat sätt. Som får mig att fundera på filmen långt efter att eftertexterna rullat klart. Viktigt att poängtera också: det blir ingen snyfthistoria om gayvärlden, det är ingen sentimental berättelse om missförstådda människor i en värld som föraktar dem. Inga försök av manuset att fiska billiga poänger. Vad det känns som är istället ett drama om en mans kamp för nåt som för oss är så logiskt, naturligt och vettigt idag. Men inte i en tid när okunnighet, girighet (?) och rädsla fick bestämma spelreglerna.
Och, kanske om en snubbes egna inre resa på kuppen också.

Det är dessutom en BOATS. Igen!
Har Hollywood och dess omgivning hittat en ny vinkling att satsa helhjärtat på? Lockar plötsligt verkligheten mer än någonsin i filmfabrikens korridorer? Kanske.
Kanske man också måste akta sig för att överexponera genren för mycket.

Hur som haver, här är det den ganska otrevlige Ron Woodroof (Matt McC.) som lever sitt ohälsosamma liv med att hänga på rodeos, snorta kokain. idka vadslagning och bekymmerslös sex med villiga kvinnor till höger vänster i ett Dallas 1985. En hård livsstil helt enkelt. Som straffar sig ordentligt när han av en slump hamnar på sjukan och plötsligt diagnostiseras med HIV och en dödsdom inom 30 dagar. Helt ofattbart tycker Ron då han ju ”sannerligen inte är bög!!!”

Det har mest handlat om McConaugheys galna viktminskning i rollen som Ron, men ser man bortom det får man istället en skådis som verkligen går all in med sin talang. Det fysiska utseendet blir med ens bara en liten detalj i sammanhanget. Styrkan sitter istället i sättet McConaughey gestaltar den olycksalige Ron. En FENOMENALT bra insats! Jared Leto dyker upp som transsexuella Rayon och matchar McConaughey alldeles UTMÄRKT. Båda utmanar sig själva med rollerna. Inget snack om saken. Letos första filmroll på fem år, och han sätter den klockrent. Både fysiskt och mentalt. Jag känner med dem, för dem. Belöningen i form av gyllene oscarsgubbar kunde inte kännas mer rätt.

Woodroof överlever inte bara 30-dagarsgränsen, han kommer också på en plan på hur man kan lindra de drabbades lidanden, visst från början av egoistiska och möjligen ekonomiska skäl. Problemet är bara att FDA, det amerikanska livsmedelsverket typ, inte alls håller med och försöker motarbeta Ron på alla sätt. Woodroof, fast i sin egen sjukdom, blir plötsligt något av en hjälte för de utsatta han en gång föraktade. Trots att filmen är ganska lång, klockar in på strax under 2 timmar, kan jag då och då sakna mer av samspelet mellan Rayon och Ron. Hur vänskapen fördjupades mellan dem. Lidande i dagens rollista blir kanske också Jennifer Garner som läkaren Eve, vilken sakta börjar förstå att Rons idéer och nya tankar på hur man kan möta sjukdomen kanske inte är så dumma i alla fall. Kanske hamnar fokuset mest på Ron och kampen mot FDA. Inget ont i det, men ibland känns det som att Rons personliga känslor hamnar lite i bakgrunden ju längre filmen håller på. Men visst, även en intressant BOATS måste väl slipas in lite i dramaturgifacket för bästa resultat.

Matt smider planer med Jared

Regissören Jean-Marc Vallée må vara en okänd tjomme fram till nu, men kan nog räkna med lockande anbud i framtiden. Med sin begränsande budget…uppgifter gör gällande om endast en kamera, obefintlig ljussättning och långa tagningar på 10-15 minuter…har regimannen skapat en synnerligen engagerande historia. McConaughey ÄR sin Ron till hundra procent. Han ger allt sin roll, med kroppsspråket och blicken. Den verklige Woodroof avled redan 1992 och fick alltså inte på långa vägar se sig själv på film. Dock hann faktiskt en av dagens manusförfattare, Craig Borten, träffa Woodroof och få honom att berätta sin historia.

Dallas Buyers Club får mig att foka fullständigt på McConaughey, Leto och de andra.
Storyn KÄNNS viktig. Okej okej…det är ju absolut inte första gången ett öde av den här typen visualiseras, men den har nåt medmänskligt, hoppfullt och vettigt över sig. I en tid när myndigheterna plötsligt verkade helt handfallna. Hollywood må ha saltat den en aning, men det gör den å andra sidan inte mindre angelägen i dagens upplysta (?) tillvaro.

Enhanced by Zemanta