Etikettarkiv: David Fincher

Aug 27 2015

Sommarklubben: Panic Room (2002)

panic_posterSommarklubben slutspurtar!
Idag en riktigt fining, som dessutom kan hämtas från Flmrs topplista över 2002 års bästa filmer!

Mor och dotter flyttar in i vräkigt men gammalt townhouse på övre Manhattan. Flera våningar, mathiss, långa korridorer…hela baletten.
Plus ett s.k. ”panic room”, ett säkerhetsrum försett med ogenomtränglig ståldörr dit man kan ta sig i väntan på hjälp om något otrevligt skulle hända. Vilket det naturligtvis gör runt en kvart in i den här rullen. Skumma typer som fått korn på att den förre hyresgästen, en senil stenrik gubbe, kanske gömt rikedomar i kåken! Klart detta måste undersökas. Ojoj, homeinvasion efter läggdags!

Nå vad är väl detta om inte en skön stilövning av pålitlige David Fincher, som har öga för både spänning, drama och driv i scenerna samtidigt som han slänger in några skönt visuella  konster med kameran. Bla finns en jäkligt snygg kameraåkning som verkar vara tagen i en och samma sekvens (lite Hitch-homage..??), men som troligen är lite smutt hopskarvad för att lura oss. Stämningshöjande är vad det är!

Jodie Foster drar filmens stora lass som prövad morsa, och gör det synnerligen stabilt…med tanke på att hon bara fick 9 dagar på sig att kliva in i rollen istället för allas vår älskling Nicole Kidman som skadat knät och tvingats hoppa av (men ändå finns med på ett hörn med sin röst…har du koll på VAR..?). Foster bangade dock inte uppgiften och har pondus genom hela rullen. En ung Kristen Stewart som dottern är inte lika påfrestande som i äldre tonår, tack för det. Filmens badass är tre sköna gamänger med dåren Jared Leto i spetsen, som är så pengakåt att ögonen nästan trillar ut när han pratar om rikedomarna. Den lite mer sansade Forest Whitaker är motvilligt med på resan och den som får stå för tänkandet. Countrynissen (!) Dwight Yoakam är filmen superdåre som det gäller att se upp för! Hu!

Dagens klubbare är en tät sak som håller än! Perfa kvällsspänning för den som inte sett rullen ännu…och stiligt snygg att återuppleva för oss andra! Jag håller denna som en av Finchers absolut bättre i karriärportföljen! Lite mindre i formatet. Tät och rentav oviss för den som inte kan storyn. Och som vanligt oerhört snyggt gjord.
Men det är ju ingen nyhet när det gäller den här regissören.

Inbrott i sensommarnatten.

Jun 24 2015

Sommarklubben: The Game (1997)

TheGame_posterBiobesöket, när det begav sig, bjöd på intryck som MÄRKLIG, OBEHAGLIG, KONSTIG och ganska SPÄNNANDE.
Återtittar genom åren har mer bjudit in till att lägga märke till detaljer och stämning.
Så även denna senaste återtitt.

Trots att det i grund och botten är en ganska simpel story, lyckas regissören David Fincher verkligen med konststycket att brodera ut det hela till en stunds märkligheter som fortfarande känns lite….obehagliga i sina absolut bästa stunder.

Michael Douglas är ju som klippt och skuren i rollen som den cyniske och ganska bittre affärsmannen Van Orton…vilken strax kommer att få en lurig födelsedagspresent…av sin lillebror (i Sean Penn´s stirriga uppenbarelse). Van Orton blir liksom huvudpunkten i ett märkligt spel, kanske det konstigaste som skådats på år och dag i Hollywood, och den tyngde affärsmannen får lära sig ett och annat om sig själv på kuppen.

Fincher håller det mörkt, mystiskt och ganska oförutsägbart nästan in till finalen.
Bra gjort. Har man en gång sett filmen är den naturligtvis inte lika chockerande som vid första upplevelsen, men det tar rullen å andra sidan igen på att man kan njuta av detaljerna, flowet och den snygga visuella stilen. En säker stilövning av Fincher inför kommande projekt.
Spännande än idag, trots att överraskningsmomentet är borta sedan länge.
Den som ännu inte sett Douglas vedermödor här…är ”in for a treat!!”

Otrevliga överraskningar i sommarnatten.

Dec 23 2014

Gone Girl (2014)

0001_gg_posterJapp, jag läste boken innan.
Så kanske det mest handlade om att jämföra hur man förvaltat historien och överfört den till det filmiska mediet. Nu vill jag ju hävda att man ändå skaffat sig en liten fördel i och med att författarinnan Gillian Flynn själv står för manuset här.

Och se, hon fixar det rätt bra.
Just att kapa de små hörnen, hitta flowet som är så viktigt i en bra film. Att trycka ihop vissa detaljer från boken, kanske till och med kapa där det behövs. Allt det funkar riktigt bra.
Trots att jag känner till historiens utveckling vävs jag in i händelserna, ser förnöjt på hur dagens regissör, den pålitlige David Fincher, sätter sin prägel på storyn. Kanske mest genom att signera det hela med ett mycket bra soundrack från Finchers ständiga (?) go-to-guys Trent Rezner och Atticus Ross. Ljudmattan med olycksbådande toner som förstärks vid olika tillfällen gör sig lysande bra i storyn.

Fungerar Ben Affleck som filmens motor Nick Dunne? Ja absolut, Afflecks namn klingar möjligen illa hos många, men snubben kan när han vill. Här känns han oerhört tillfreds med Finchers regi och skapar ett portträtt av mannen som är lätt att tycka om. Även om han tycks bära på hemligheter…
Rosamund Pike får vara the gone girl Amy, ett bra val tycker jag. I tillbakablickar ser vi Nick och Amy Dunns liv. Hur det startade tillsammans och hur de utvecklas och till slut hamnar i den lilla staden där Nick växt upp. Finchers snärtiga klipp fram och tillbaka i tiden gör sig bra mot den pågående utredningen i nutid. För det är ju så. Att Amy är borta. Bara sådär. Kidnappad? Mördad? Nick anmäler snabbt försvinnandet och utredning drar igång. Men varför verkar han inte sådär orolig som man borde vara när ens hustru är försvunnen? Såklart att maken i första hand blir lite småmisstänkt. Så är det ju alltid. Hade Amy några fiender? Någon som vill henne ont? Och när dessutom Nicks värld börjar krakelera lite lätt visar det sig att han har ett och annat att dölja…

Ben föreslog lunchbrejk och alla såg plötsligt irriterade ut…

Det är en snygg story. Tyckte jag redan från början när jag läste boken.
Flynn har gått in för att vässa sin bok ytterligare, komprimera ned den till ett fungerande filmmanus. Har man aldrig läst boken kommer man inte att sakna något. Vill man, som jag, jämföra bok med film inser man att det viktigaste finns med och att Fincher gått in för att berätta storyn med just det knepet som Flynn använt i sitt författande; att hela tiden utsätta oss som åskådare för osäkerheten om vem personerna NIck och Amy egentligen är. Förutom en stabil Affleck och en karismatisk Pike får vi också insatser av Kim Dickens som polisen Rhonda, Carrie Coon som Nicks tvillingsyster Margo, Neil Patrick Harris som märklig bekant från förr och Tyler Perry som snajdig advokat. Överlag är birollerna bra besatta och matchar Affleck/ Pike på ett smidigt sätt.

Har jag då nåt aber?
Kanske är filmstoryn lite saggande i ett par lägen? Kanske. Möjligen hade 149 minuter kunnat tjäna på att strippats. Utan att det viktiga i storyn går förlorat. Å andra sidan kan jag inte som varande fan av de flesta av Finchers alster klaga på att han ändå ger mig valuta för den investerade tiden.
Stabilt och underhållande ända in till eftertexterna.

Idag studerar även Henke och Jojje vad Affleck har för sig och vad han döljer.
Ta reda på vad de tycker om Amys försvinnande!

Jul 2 2014

Flmr vs filmåret 2008!

Listmanin fortsätter!
Bring it on!

Här 10 rullar som gick hem allra bäst i Flmrs klubbhus när man börjar studera detta nådens år under lupp.

Var 2008 dramats år? Kanske.
Här hittas förtvivlan i äktenskapet, en intellektuell boxningsmatch med ord, kärlekens problematik när livet självt kör med konstiga spelregler.
Men vänta, det fanns ju rätt roliga galenskaper också!
Liksom ett par sedvanliga actionstänkare.
Tja, året var nog som de flesta andra….rätt bra ändå! (okej,kanske inte riktigt ALLA år..men ändå.)

Studera listan nedan.
Ta dig för pannan.
Tjoa när du upptäcker samma smak.
Humma tveksamt.
Nicka i tyst samförstånd.

Men framför allt; kommentera som en dåre.
Ris och Ros och Jaha.

Såja, vad sägs om dagens cocktail från Casa Flmr:

***********************

10. Iron Man

Robban D Jr slogs framför allt med Bat-Bale om att slå sig in på listan från avdelningen superhjältar. Vår man Rob vinner på skönare humor, en tjommigare rulle som inte känns lika skitnödig, mer underhållande än dyster och otroligt snygg i sitt utförande. Riktigt njutbar karamell från Marvel detta år!

 9. Wall-E

Ibland får Disney och Pixar till dom där häpnadsväckande rullarna som tar både vuxna och små skitar med storm. Precis som här! Det går inte att värja sig mot vår lille robotvän i dagens ganska starka dystopi. Som vanligt lyckas Disneyjätten förklä allvarligheter i finfin kostym. Sagolikt snyggt gjort dessutom!

8. Burn After Reading

Har John Malkovich varit roligare!? Har Brad Pitt varit töntigare!? Har George Clooney varit mer besatt och mystisk!? Tveksamt! Och allt detta i en av bröderna Coens absolut bästa knasrullar. Den svarta humorn är obetalbar. Jag flinar bara jag tänker på storyn.
En bagatell med oerhört god eftersmak!

7. Taken

Året då granitmannen Liam Neeson åkte till Europa och gjorde processen kort med trafficking-badasses! Love it! Här vill man verkligen inte att skurksen ska få se nästa dag. Neeson gör mig inte besviken. Att han jagar sin kidnappade dotter förstärker förstås bara känslorna. I grunden en ordinär actionrulle som växer skyhögt tack vare Neeson och det bistra ämnet.

6. Dumpad

Älskar Jason Segel i HIMYM! Ge dåren en egen film och lyckan som tittare är total!
Skrattar så jag gråter ibland när jag ser den här. Och lider lite med vår grabb. Osviklig komisk tajming. Och Russell Brand! Fy fasen vad bra han är här! Snacka om felval på semestern när gråtpellen Peter (Segal) ska försöka glömma att han blivit dumpad. Feelgood…TROTS ämnet.

5. Australia

Jag hävdar ju bestämt att Nicole Kidman är asbra i vilken film hon än dyker upp i, att Hugh Jackman är oerhört lätt att få en bromance på, att Australien är ett land som fascinerar…trots sitt bistra förflutna som nation,….och att Baz Luhrmann är en av de mest spännande visuella regissörer jag känner till!
Här får man allt i lyxförpackning. Plus romantik.
Kanoners!

4. Den andra systern Boleyn

Engelsk historia skojar man inte bort! Rävspel, drama, romantik, spänning, kostymer, känslor! Den här rackarn växte för varje minut jag tittade! Verklighetsbaserad..javisst…med lite hittepå förstås. Det blir ju om än mer intressantare då. Känsloladdade intriger från engelska historieboken när den är som bäst! Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana. Vilken trekant!

3. Frost/Nixon

”Som en verbal boxningsmatch” sade någon om den här rullen som bygger på en pjäs…som bygger på händelserna runt ett av de största tv-eventen på 70-talet. Avsatte presidenten Nixon skulle försöka få upprättelse och berätta sin historia för programledaren David Frost. Som i sin tur hade ett par ess i rockärmen att spela ut. Fräsigt drama som blir mer och mer spännande för varje minut filmen rullar på. Jag älskar dessa dialogtäta dramer! Michael Sheen och Frank Langella är gigantiska! Ron Howard regisserar! Gött!

2. Revolutionary Road

Har man inte haft ont i magen av besvärligheter i förhållande, äktenskap eller andra relationer får man det garanterat här, fast det är på film. Det värsta är att man vill att det ska lyckas för det unga paret Leo DiCaprio och Kate Winslet i femtiotalets USA. Herregud, de har ju så många drömmar! Vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Tung regi och bräckliga känslor i bild av esset Sam Mendes. Asbra film.

1. Benjamin Buttons otroliga liv

Vad är det som gör att den här rullen sitter som en smäck i mitt hjärta!?
Fan vet. Och egentligen är det kanske skit samma VARFÖR? Den bara hugger sig fast där. Känslorna, humorn, fantasin, det märkliga livet. Den fina kärleken, den tragiska kärleken. Brad Pitt på topphumör, regissören David Fincher som målar upp en udda men nästan episk berättelse. Glömde jag nån…? Visst ja….CATE BLANCHETT!!
Filmen jag älskade mest från 2008.

övrigt: 

Honorable mentions: In Bruges, The Dark Knight, Cloverfield, Appaloosa, Pineapple Express (!),The Reader, The Wrestler.

Snedkörningarna: Indy 4 (tyvärr), Quantum of Solace (ännu mer tyvärr)

2008!
Ännu ett toppår!

*********

Vad har vi nu på året i bloggosfären? Check it out! Leta gärna efter överlappar, sånt är alltid kul!

 

 

Maj 8 2014

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Match Point, Cinderella Man, Sin City

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

001_IS_poster2014 – Interstellar

Historien upprepar sig. Höll andan. I 169 minuter.
Och förlorade mig i kvantfysiken kusliga lagar.
Bubblare: The Grand Budapest Hotel, Chef, Guardians of the Galaxy

 

 

room_poster2015 – Room

Vilken film! Vilken upplevelse! Förtjänar att ses helst ospoilad. Ingen film du vill se igen. Om du förstår vad jag menar.
Bubblare: Spotlight, Sicario, The Martian

 

 

2016 – LaLa Land

Upplevelsen! Musiken! Drömmarna! Det visuella! Ojojoj!
Bubblare: Sing Street, Zootropia

 

 

 

2017 – Blade Runner 2049

Hajpen som höll! Men jäklars vad nervös jag var för att det skulle bli pannkaka.
Magiskt bra uppföljare, som möjligen kommer att ställas bredvid originalet vad gäller hyllningar i framtiden.
Bubblare: Dunkirk, Wonder Woman

 

 

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Nov 26 2013

Seven (1995)

De flesta av er känner ju mig och min smak vid det här laget. Ändå.
Ni vet ju att jag oftast är lite svårflörtad, lite lagom grinig. Lite luttrad sådär.
Strör inte toppbetygen omkring mig direkt. Och absolut inte Femmorna!
Känner mig glad om det kanske blir en eller två om året!

Därför bankar det naturligtvis in en femma såhär i slutet på året! Bara sådär. Plötsligt hände det.
Det går liksom inte att låta bli. Upplevelsen känns total. Upplyftande! En resa rakt in i sinnena och som håller mig i ett järngrepp ända tills upplösningen!
Och då har jag ju ändå sett filmen förut!

Nu var det förvisso ett antal år sedan.
Men den här fräsiga Blu-Ray-kopian som en dag ramlade in i The House of Flmr fullständigt gnistrar av känslor och ruggig stämning. Vad som slår mig nu, mer än någonsin, är vilken totalt mörk berättelse det här är. Ett besök rakt ned i helvetets förgård om man så vill. Elände och olycka. Staden som en symbol för människans synder och förfall? Mästerligt iscensatt av David Fincher. Är det här hans bästa rulle någonsin? Kanske. Varför inte.

Lyssna på filmen. Japp, lyssna.
Notera att det aldrig är riktigt tyst. Inte ens när huvudpersonerna är tysta. Det finns hela tiden en ljudkuliss som ligger över hela filmen likt en stickig filt. Är det inte regnet så är det Stadens larm och oväsen. Allt är mörkt, allt är deppigt, allt är sådär förtvivlat hopplöst. Morgan Freeman´s polis Somerset har på ett sorts tragiskt sätt omfamnat det helvete som omger honom, men har också bestämt sig för att försöka ta sig mot en ljusare tillvaro. Han inser tidigt att mordfallet han sätts på med den nye ambitiöse Mills (Brad Pitt) förmodligen kommer att suga ur all hans livsenergi. Han vill inte ha fallet. Vill inte ta stegen mot skärselden, men kommer inte undan. Mills tycks vara för oerfaren för den fysiska omgivningen och psykiska påfrestningen som kommer att följa, kan inte se (?) tecknen. Varningssignalerna.

Andrew Kevin Walker heter mannen som plitat ned manuset, och märkligt nog hade han enligt uppgift otroligt svårt att få någon studio intresserad av att göra film på storyn. Tack och lov för att det blev napp till slut. En märklig film. Otrevlig och ogästvänlig, men spännande och nästan lite svart humor på vissa ställen. Mills och hans fru Tracy (Gwyneth Paltrow) tycks vara de enda personerna i den här gudsförgätna staden som kommer in i handlingen med ett ljust och positivt inre.
Sånt bådar naturligtvis inte gott i en mörk film som den här.

Jag överväldigas än en gång av hur otroligt läckert Fincher visualiserar sina ”anithjältars” väg längs den dystra stigen mot den slutliga uppenbarelsen. Den kommer inte i någon trevlig eller hoppfull form. Ledtrådarna är både listiga, spännande och direkt makabert otrevligt utplacerade. Och man missar ju för guds skulle inte den oavsiktliga (?) passningen till Blade Runner med Mills jakt längs biltak i ett ösregn! Vilken bonus!

Somerset och Mills tar sig genom de olika stadierna av den symboliska skärselden på något vis. Bara för att till slut stå öga mot öga med ondskan själv. Det är stor filmkonst i avdelningen ”obehagligt underhållande”.

Olustiga Huset får ett besök

Och så slutet.
Naturligtvis ett slut som bara inte kan erbjuda något annat utseende. Historier bakom kulisserna berättar om ett filmbolag som fegade och ett tag ville ha ett mer traditionellt Hollywood-ending, där dock Brad Pitt och Morgan Freeman hotade att hoppa av projektet om inte Walkers originalslut fick vara det rådande. Och visst tackar man för det! Detta geniala manusslut och en sorts galen epilog till hela den mörka berättelsen. När allt liksom knyts ihop på det värsta och bästa sätt man kan sluta en rulle av den här obehagliga digniteten. Freeman är stabilt högklassig och Pitt gör ytterligare en mycket bra roll, värd att komma ihåg när hans karriär ska summeras så småningom. Dessutom kan man inte låta bli att både avsky och tjusas en aning av ”John Doe” i sitt lilla fysiska, men ack så viktiga, framträdande.

Seven är en film i världsklass. Fortfarande. Dyster. Skrämmande. Spännande. Sorglig. Engagerande. Så jävla bra. Och den åldras med en sällsynt tidlös stil. Awesome.

 

 

Apr 19 2012

The Girl with the Dragon Tattoo (2011)

Känslan rent spontant efter att ha sett den här:
hade jag inte sett originalet så hade det här varit jäkligt spännande film!
Den har egentligen allt som gör en riktigt bra film; ett möjligt mordfallsmysterium, en skyldig som förmodas finnas i den närmaste kretsen, en rätt isolerad spelplats, en snokande hjälte som tar hjälp av en ännu bättre snokande medhjälpare, och….en sidohistoria som både engagerar och skapar känslor.

Men så var det ju det här med att den liksom inte är först dårå. Som det blir nu kommer jag på mig med att sitta och jämföra versionerna med varandra, hur David Fincher valt att brodera ut historien om familjen Vanger. Vilka scenlösningar han valt mot originalfilmen. Detta betyder också att jag möjligen släpper koncentration och fokus på historien, men å andra sidan gör väl inte det så mycket. För i ärlighetens namn känns det som om man mest vill ha reda på hur versionerna skiljer sig. Och om de gör det.

Fincher sätter väl någon slags personlig prägel med aningens fartigare tempo, men håller sig annars ordentligt trogen mot förlagan. Om inte mitt filmiska minne sviker alltför mycket känns det som han bla gjort ett par små förändringar när det gäller att skildra Blomkvists och Salanders upplägg för att nysta upp Vanger mörka hemligheter. Resultatet blir dock detsamma och visst är det en tung produktion.

Dock kan jag med bästa vilja inte riktigt bli klok på varför man nu gör en nyinspelning så kort efter den svenska filmen? Och låter den utspelas på samma ställe. Sverige fast på engelska liksom. Det går dock inte att klaga på detaljerna, och Finchers gäng har verkligen lagt ned möda på att skapa svenskstämning. Men, jag hade heller inte protesterat om de ”amerikaniserat” omgivningen och istället låtit det utspelas i någon liten amerikansk kusthåla.

- det är inte klokt...till och med kaffet smakar svenskt!

Rooney Mara dominerar förstås hela filmen och det finns ingen risk att man saknar Noomi Rapace här. De känns likvärdiga i sina prestationer och Mara kör på som om hon studerat original-Salander in absurdum. Däremot kan jag nog sakna den svenska versionen av Blomkvist. Daniel Craig gör på inga sätt en taskig insats, men känslan är att det är lite Bond-varning över honom även i den historien. Craig känns aningen för snitsig och smidig, för världsvan och för glassig för att vara en rebellisk journalist. Här klarade Micke Nyqvist det hela liite trovärdigare med sin lite mer klumpiga stil. I övrigt är det ju givetvis välspelat ut i fingerspetsarna av birollsgalleriet, och Stellan-Pellan-Skarsgård är ju naturligtvis klockren med sin insats.

The Girl with the Dragon Tattoo är ett proffshantverk med bra driv, snyggt utseende (och märkliga förtexter som återigen för tankarna till Bond!) och säkert skådespelande vilket gör det till en bra film med en i grunden redan bra story. Däremot har jag nog lite svårt att se nyttan med denna Hollywoodversion.

Dec 22 2010

The Social Network (2010)

Säg den som inte har Facebook idag. Ja, det FINNS naturligtvis personer som inte gått på hypen eller av andra skäl inte tagit till sig fenomenet. Men visst är det svårt att ihärdigt stå emot det som under ett par år nu verkligen får kallas för en hype. Jag erkänner, jag har Facebook, min särbo, mina ungar, mina kollegor, vänner, till och med min ex-svärmor. Läste någonstans att Sverige ligger i topp vad gäller Facebook-användande. Vad är nu detta? Håller vi på att leva våra liv via statusrader på en sida skapad av en frusterad och egensinnig amerikansk student…!!?

För den som möjligen inte alls har koll på vem som uppfann fenomenet Facebook så finns nu ju den här filmen som en liten reminder. Här historien om hur det började när unge Mark Zuckerberg via en slump (eller bara testosteronfylld vrede) under en kväll skapade embryot till det som nu finns i nästan var man och kvinnas dator. Så, kan en film om en udda datanörd med ambitioner verkligen hålla för långfilmsunderhållning?

Mitt svar blir…jodå. Fast främst kanske tack vare att det är just dagens regissör David Fincher, som tillsammans med Flmrs husgud vad gäller manusförfatteri, Aaron Sorkin, står för grannlåten. Fincher har uppenbarligen insett att det måste till lite dramatik mitt i all tekniknördhet och utgår därför från en punkt i dagens Facebookvärld och väljer att visa skapelsehistorien i tillbackablickar. Den unga, fräscha, entreprenörsandan och engagemanget varvas med scener från konferensrum där Zuckerberg tillsmmans med advokater och annat löst juridiskt folk försöker lösa tvister som uppstått längs resan, dels en stämning från ett brödrapar som anser att Zuckerberg helst enkelt snott idén till Facebook från dem, och dels en stämning från Zuckerbergs barndomsvän och ”meduppfinnare” Eduardo Saverin  (Andrew Garfield) som tycker att han blivit felaktigt bortmanövrerad från den växande rörelsen med den blåvita loggan.

Vissa frågetecken må möjligen sättas angående vad gäller historien som sådan, manuset bygger på en bok vars främsta källa är just…Eduardo Saverin. Kan man möjligen ana en viss vinkling  av det objektiva? Nåväl, i händerna på manus- och dialoggeniet Aaron Sorkin blir det aldrig tråkigt eller enahanda och filmen lyckas faktiskt med konststycket att aldrig tappa i tempo eller intresse. I rollistan finns inget att klaga på och Jesse Eisenberg gör en bra tolkning av Zuckerberg i vilken han lyckas fånga den världsfrånvändhet, hybris och egoism som tycks hemsöka det unga geniet då och då. Justin Timberlake får också visa prov på sina skådistalanger i rollen som entreprenören Sean ”Napster” Parker i en mindre men ack så viktig roll.

The Social Network är underhållande och lyckas hålla sig undan de värsta stilmallarna när en historia från verkligheten ska berättas. Sanningshalten i det som visas upp kan säkerligen diskuteras, beroende på vem du frågar, men i stora drag är det antagligen så här det gick till. Filmen må möjligen ha hypats aningen för mycket, för så revolutionerande bra är den ju inte alls. Mer som ett underhållande bakgrundsmaterial att ha i bakhuvudet nästa gång du loggar in på din Facebooksida och muttrande undrar varför inte just du kom på den här idén…

Jan 25 2010

Benjamin Buttons otroliga liv (2008)

I det stekheta New Orleans föds en sommarnatt 1918 gossen Benjamin i en gammal mans kropp.  Ödet har dock format sig så att Benjamin åldras baklänges, han blir yngre och yngre för varje år som går. Benjamin växer upp på ett slitet äldreboende, och det är där hans märkliga resa börjar genom nästan ett helt sekel.
Med denna udda ramhistoria, löst baserad på en kortnovell av F. Scott Fitzgerald har regissören David Fincher (Seven) skapat ett fascinerande och mästerligt epos. För att inte säga rörande.

Märkligt nog är döden ständigt närvarande i filmen, sida vid sida med kärleken och längtan. Benjamin möter otaliga livsöden under det att han sakta blir yngre och yngre genom åren. Själv möter han också sitt livs kärlek, men inser att de lever på lånad tid, vilket gör det hela om än ännu vackrare och sorgligare.
Regissör Fincher låter historien sakta växa från ett litet frö, upp till ett gripande konstverk med inslag av vackra färger och mjuk sammansättning. Miljöerna och vyerna är så mjukt skildrade att hjärtat tar otaliga skutt av hänfördhet. Det oerhört snillrika sättet att använda sig av genomtänkta effekter gör den här filmen till sin tids Forrest Gump. Detaljrikedomen är oerhört välkomponerad och gör historien än mer levande när den vävs samman på ett sådant bra sätt med den övriga storyn.

Brad Pitt har kanske aldrig varit någon gedigen skådespelare, men är här helt perfekt castad som Benjamin på sin udda resa genom seklet. Pitt använder sig av små och förvånansvärt enkla gester, men lyckas locka fram det totala engagemanget för denne udda figur. Pitt visar att han har både talang och kunnande nog att ro i land roller av den här karaktären. Hederspriset går dock till Cate Blanchett, som än en gång bevisar sin storhet som skådis. Hon gör ett makalöst bra porträtt av Benjamins kärlek Daisy, och spelar henne lika mästerligt ung som gammal och som åldrad på dödsbädden.
Humor saknas inte heller i denna annars mjukt allvarsamma historia. Flera gånger lockar underfundiga fraser och tajmade instick mig till skratt och leenden.

Det handlar om livet, det sköra och åtråvärda som ständigt tycks gå hand i hand med döden. Det handlar också om längtan. Om vad vi tycks förutbestämda att göra, i livet och i kärleken. Eller som det sägs vid ett tillfälle, livet mäts inte i minuter utan i händelser.

Benjamin Buttons otroliga liv är en stor, oerhört vacker och sorglig film som berör mig på så många sätt långt sedan den sista eftertexten rullat förbi.