Gone Girl (2014)

0001_gg_posterJapp, jag läste boken innan.
Så kanske det mest handlade om att jämföra hur man förvaltat historien och överfört den till det filmiska mediet. Nu vill jag ju hävda att man ändå skaffat sig en liten fördel i och med att författarinnan Gillian Flynn själv står för manuset här.

Och se, hon fixar det rätt bra.
Just att kapa de små hörnen, hitta flowet som är så viktigt i en bra film. Att trycka ihop vissa detaljer från boken, kanske till och med kapa där det behövs. Allt det funkar riktigt bra.
Trots att jag känner till historiens utveckling vävs jag in i händelserna, ser förnöjt på hur dagens regissör, den pålitlige David Fincher, sätter sin prägel på storyn. Kanske mest genom att signera det hela med ett mycket bra soundrack från Finchers ständiga (?) go-to-guys Trent Rezner och Atticus Ross. Ljudmattan med olycksbådande toner som förstärks vid olika tillfällen gör sig lysande bra i storyn.

Fungerar Ben Affleck som filmens motor Nick Dunne? Ja absolut, Afflecks namn klingar möjligen illa hos många, men snubben kan när han vill. Här känns han oerhört tillfreds med Finchers regi och skapar ett portträtt av mannen som är lätt att tycka om. Även om han tycks bära på hemligheter…
Rosamund Pike får vara the gone girl Amy, ett bra val tycker jag. I tillbakablickar ser vi Nick och Amy Dunns liv. Hur det startade tillsammans och hur de utvecklas och till slut hamnar i den lilla staden där Nick växt upp. Finchers snärtiga klipp fram och tillbaka i tiden gör sig bra mot den pågående utredningen i nutid. För det är ju så. Att Amy är borta. Bara sådär. Kidnappad? Mördad? Nick anmäler snabbt försvinnandet och utredning drar igång. Men varför verkar han inte sådär orolig som man borde vara när ens hustru är försvunnen? Såklart att maken i första hand blir lite småmisstänkt. Så är det ju alltid. Hade Amy några fiender? Någon som vill henne ont? Och när dessutom Nicks värld börjar krakelera lite lätt visar det sig att han har ett och annat att dölja…

Ben föreslog lunchbrejk och alla såg plötsligt irriterade ut…

Det är en snygg story. Tyckte jag redan från början när jag läste boken.
Flynn har gått in för att vässa sin bok ytterligare, komprimera ned den till ett fungerande filmmanus. Har man aldrig läst boken kommer man inte att sakna något. Vill man, som jag, jämföra bok med film inser man att det viktigaste finns med och att Fincher gått in för att berätta storyn med just det knepet som Flynn använt i sitt författande; att hela tiden utsätta oss som åskådare för osäkerheten om vem personerna NIck och Amy egentligen är. Förutom en stabil Affleck och en karismatisk Pike får vi också insatser av Kim Dickens som polisen Rhonda, Carrie Coon som Nicks tvillingsyster Margo, Neil Patrick Harris som märklig bekant från förr och Tyler Perry som snajdig advokat. Överlag är birollerna bra besatta och matchar Affleck/ Pike på ett smidigt sätt.

Har jag då nåt aber?
Kanske är filmstoryn lite saggande i ett par lägen? Kanske. Möjligen hade 149 minuter kunnat tjäna på att strippats. Utan att det viktiga i storyn går förlorat. Å andra sidan kan jag inte som varande fan av de flesta av Finchers alster klaga på att han ändå ger mig valuta för den investerade tiden.
Stabilt och underhållande ända in till eftertexterna.


Idag studerar även Henke och Jojje vad Affleck har för sig och vad han döljer.
Ta reda på vad de tycker om Amys försvinnande!

Alex Cross (2012)

Ännu en karaktär som återvänder in på banan.
Sist vi såg polispsykologen Alex Cross var han dock betydligt äldre och såg misstänkt lik ut Morgan Freeman i de två hyggliga Kiss the girls och Along came a spider.

Här tycks det nu återigen handla om en reboot, även om det aldrig uttryckts så med den här rullen. Kanske är tanken att jag som tittare ska lära känna personen Cross lite mer, förstå hur han hamnade i Washington som hjälp åt FBI. Det går sådär tycker jag dessvärre.

Bort med åldringen Freeman och in med yngre skådisen Tyler Perry som är så superduperfelcastad att det känns lite jobbigt att se på honom. Snubben har noll karisma och agerar osannolikt träigt. Desto bättre då att rutinerade regissören Rob Cohen har vett att stoppa in gamle Edward Burns i en sidekick-roll. Jag gillar Burns, även om han inte direkt rosat marknaden de sista åren…och dessutom inte syns till sådär jätteofta nuförtiden. Kanske man får vara glad för det lilla.

Dagens story bygger enligt uppgift på en sammanslagning av två romaner om Cross av författaren James Patterson, och bjuder till en början på ett mord i de mer rika kvarteren i motorcity Detroit. Ett sadistiskt mord dessutom och snart får Cross med undersökande anhang att göra med en synnerligen illvillig och klyschigt galen lönnmördare (Matthew Fox) som inte tänker stanna vid bara ett offer. Dessutom såklart en historia som ska nystas upp med lagom tilltagna hållpunkter. Håhåjaja.

Ingen thriller som direkt går på djupet, eller ens stannar upp en stund och försöker göra sina karaktärer lite engagerande. Detta trots att manus vräker på med personliga motgångar för Cross vilket ska göra honom än mer angelägen om att klämma åt den galne mördaren. Som ett utdraget tv-avsnitt ur valfri deckare egentligen. Vissa scener känns mer genomtänkta än andra. Mixen är med andra ord rejält svajig. Rejält.

Mördaren Fox har späkt sig till näst intill oigenkännlighet, John C.McGinley försöker sig på att spela något annat än Dr Cox (vilket naturligtvis inte går) i rollen som polischef, Jean Reno får lite betald semester med sina 10 minuter i storyn och några starka kvinnor går dessvärre inte hitta som får hänga med till slutet. Däremot då en stabbig och kantig huvudrollsinnehavare.

träskalle vs tokskalle. oklar utgång.

Men ok, jag ska vara snäll och skriva att regissör Cohen ändå är så pass rutinerad att han lyckas undvika kalkonfällan, att han vid ett par små sällsynta tillfällen skapar några smulor med scener som känns ok. Och Fox´s galenpanna till badass är så over-the-top att han nästan blir lite underhållande. Lite.

Alex Cross är sannerligen inget att skriva hem om. Grejen är dock att det känns som att det kunde ha blivit något mycket bättre om man gått in för det aningens mer. Som resultatet ser ut nu är det ännu en klyschig thriller med tv-serievibbar. Och sådana finns det alldeles för många av. Inte bra. Inte uselt. Bara rätt…fantasilöst. Betyget blir snällt idag, kanske för snällt. Beror det möjligen på åsynen av Burns..?
Assvag tvåa.