Etikettarkiv: Homeinvasion

Okt 29 2018

#rysligaoktober: Fender Bender (2016)

Oktober tuggar på och Halloweenkvällen brakar snart in över oss. Varför inte fira veckan med litet minitema på rysligheter?! Bra idé, det gör vi.

Unga Hilary har precis fått körkortet och är ute och brassar med mammas bil. Ajaj, så blir det en liten krock i en korsning. En lirare som kör på henne bakifrån. Försäkringsuppgifter och adresser utbyts. Som ”straff” för Hilarys oaktsamhet får hon dessutom inte följa med familjen på helgtrippen som ska företas. Grounded med andra ord. Ensam hemma. OCH..illa då att liraren som körde på Hilary är värsta superseriemördaren som har stalkat henne som sitt nästa offer…!

Mallat värre när katt- och råttaleken börjar. Homeinvasion med alla förväntade inslag. Slasherdåren ser lagom skrämmande ut i läderhuva och Hilary går från rådjursögon till brutta med basebollträ. Inget nytt under solen här. Vi får till och med det obligatoriska åskovädret som plötsligt väller in över grannskapet. Ändock; försedd med ett mörker jag inte riktigt såg komma. Vilken gör rullen till tidvis intressant. Det här är regissören Mark Pavias första rulle sedan 1997, The Night Flier, och för alla som kommer ihåg den…finns vissa likheter. Ni som minns den fattar.
Ingen film du skriver hem om, men inte helt oäven i kategorin.

Finns på C More.

Sep 7 2018

Inconceivable (2017)

Länge sen vi hade en fredagskapning nu väl? Här kommer en!

Titta på bilden intill. Titta på Nicolas Cage. Se hur lulligt sömnig han ser ut. Som att han inte riktigt har koll på var han är. Eller vad han gör där. Precis som det känns i filmen. Han knallar runt som läkaren Brian i skitstort hus och verkar ha mummelimproviserat fram hela sin insats. Och då är han ändå inte huvudkaraktären i den här rullen. Nix, det är två kvinnor som står i fokus. Brians fru Angela (Gina Gershon) och den ”mystiska” Katie (Nicky Whelan). Katie är på flykt undan ”något”, har en dotter i samma ålder som Angela och Brian. Brudarna bondar och snart har Katie flyttat in i gästhuset hos de andra. Jaja, det handlar om barn, hemligheter och konstiga begär. Som en dålig mix av allehanda ”störiga-personer-invanderar-en -annan-familj”. Cage lullar runt i enstaka scener och tillför nada till rullen. Han underspelar å det grövsta. Sjukt onormalt när det gäller honom! Som om regissören, en lirare vid namn Jonathan Baker, kommenderat gamle Cagen till tystnad och lugnande piller.

Räliga agendor, homeinvasion-light, helt galna grejer i manus där man bara sitter och undrar för sig själv HUR detta ens kan kommas på. Jag är den förste att förespråka att det inte alltid behöver vara logik i det som sker, men det finns tusan en gräns för det också.
Det är kasst. Mycket rackigt och knasbolleuselt. Ändå…när jag väl börjat titta…kan jag inte stänga av skiten! Som en sorts besatthet i att jag måste få veta HUR alla inblandade ska klara sig ur denna bedrövelse.
Galna grejer detta!

(finns på Netflix)

Jan 10 2018

Better Watch Out (2016)

Obehagligheter i juletid glider in lite sent från vänster.
Lugna villagatan rustar för jultider. Hos familjen Lerner behövs barnvakt (igen!) till tolvårige Luke när päronen ska på partaj. Unga Ashley steppar upp, som kvarterets go-to-girl hon ändå är i sammanhanget. Perfekt tycker dessutom Luke, som självklart är sådär lagom småkär i sin barnvakt (it´s a classic).

Från en lagom mysig hemmakväll framför tv:n tas snart raskt steget över till betydligt jobbigare saker när någon eller några uppenbarligen bestämmer sig för att utsätta Lerners hus för en äkta homeinvasion såhär i juletider. Panik, oro och så småningom mod behövs hos Ashley och Luke när saker verkligen börjar skita sig. Vad som dock är värre är att plötsligt verkar utvecklingen inte riktigt ta den väg som ”normala” homeinvasions på film brukar göra. Tufft läge!

Lagom traditionell start på rullen. För att sedan övergå i överlevnadskamp där framförallt Ashely (Olivia DeJonge) får visa vad hon går för. Unge Luke (Levi Miller) visar sig dessutom ha ett oanat register att spela ut.
Bäst i första hälften, när manus fortfarande inte visat vilken väg det tänker ta. Sen blir det mer klassisk katt-och-råtta över det hela. Dessutom drar sig inte regimannen Chris Peckover för att göra det rejält gorigt, kanske till och med på gränsen till onödigt blodigt. Spänningen ersätts så att säga av visuella hittepårysligheter. Inte direkt kackigt, men inte heller asbra. The Babysitter hade mer av den svarta humorn som gör sig så bra. Den här rullen tar kanske sig själv på för lite stort allvar. Litet plus måste förstås ändå delas ut till storyns turnaround, som inte känns sååå vanlig.
Dessutom är Olivia DeJonge riktigt tuff!

Dec 20 2017

#xmas: Red Christmas (2016)

Down under-folket tar på tomtemössan och visar att julen minsann inte alltid är sockerslisk och gullegris och röda kulor i granen. Nog för att färgen rött förekommer frekvent här dock.

Mamma ute i australiska outbacken får hem vuxna barn med respektive på julfirande. Inte världens goaste familj från början, då alla verkar tjafsa med varandra, och speciellt de vuxna systrarna som ständigt är på varandra som katt och hund. Kan julens ankomst lugna känslorna? Mor i huset, rutinerade Dee Wallace (kommer hon någonsin att vara något annat än Elliotts mamma i E.T.??), gör sitt bästa för att gjuta feeling i den gröna julen. Snart får alla rätt mycket annat att tänka på när en synnerligen oväntad och ovälkommen besökare ringer på dörren. Vilket också blir starten på knappt 80 minuters survival-horror-slasher-kalabalik.

Alltså, det är nåt visst med blodigheter från de här trakterna. Finns en sorts råhet som går lite utanför den gängse mallen. Med det skrivet, så ska man dock vara på det klara här med att rullen ändå följer förväntad uppställning i manuset….vilket också dessvärre betyder att de utsatta ständigt tar knasiga och helt omotiverade beslut. Men ok, hur skulle man annars kunna få dem en och en med angriparen….? Homeinvasion med juliga förtecken således, mitt i ett grönskande australiensiskt landskap. Det blir en konstig tanke i hjärnan med julens alla tillbehör i scenografin, samtidigt som den grönskande bushen utanför huset.

Börjar lite lagom som ett familjedrama, vilket snart övergår i en obehaglig känsla. Sen…blir det nog lite mer standard på ruskigheterna. Det där evinnerliga springandet in och ut ur bild, som sällan leder till nåt gott.

Viss underhållning för stunden erbjuds den som har överseende med logiken.

Apr 25 2017

I.T. (2016)

Stackars gamle Bond. Han fortsätter knalla runt med swag i filmer som huserar eoner från de stora strålkastarna.
Idag i en hopplös rulle som känns som att den är gjord sisådär 20 år försent.
Hade det varit -96 idag hade manuset legat helt rätt i tiden och dessutom hade Michael Douglas haft huvudrollen.

Istället är det alltså Pierce Brosnan som snubblar runt här som en sorts flygindustrimogul och selfmade miljonär vid namn Mike Regan. Fru och dotter och vräkigt hus…och tillhörande lite besserwisserattityd. Problem (SÅKLART) när Regan behöver fixa upp wifi-systemet i villan och tar in it-snubben Ed. Det tar typ 13 sekunder och sen har vi fattat att Ed är en fullblodspsykopat och stalker (SÅKLART). Inte blir det bättre av att datanissen kärar ned sig på avstånd i Regans dotter, och när gubben själv ryter ifrån om just detta och meddelar att här ska minsann inte utspelas någon tramsig romans…ja då går FÖRSTÅS Ed bananas och börjar terrorisera familjen på de bästa sätt han kan; genom datotrix och manipulerande med vräkvillans alla elektroniska system.

På allvar; görs det fortfarande filmer om försmådda och inåtvända datanördar som blir livsfarliga stalkers??! Känns oerhört passé och just någonting som hör hemma på 90-talet. Manuset är ett träsk av  förutsägbara klyschor och uppställda checkpoints. Alltså, det går inte att se på filmen utan att bli förbannad. Var i helvete har man hittat den här storyn? Kanske i någon byrålåda när ett producent-kontor i Hollywood skulle rensas ut…? Sen har man slängt in en regissör, John Moore, som mer eller mindre sabbade senaste Die Hard-rullen. Illa.

syns ju lång väg att det är en galenpanna

Hopplöst. Ta mig fan. Lite synd också att se gamle Brosnan vara förpassad till skit som detta. Kanske han istället skulle pensionera sig och sitta på nån veranda med en mörk Guinness i näven och kontemplera över livet. Känns betydligt värdigare än detta. Slutet kan vara ett av de tamaste jag skådat på evigheter, när man nu lagt ned tid på ett 95 minuter långt manus. Så låter man alltihop sakta pysa ut som ur en halvsladdrig ballong. Och vem i helvete godkände manuset?? Har vederbörande inte sett Cape Fear?!? Rena stölden ju! Svenske tomten Michael Nyqvist dyker förresten upp, något som inte svenska dvd-omslagen är sena att utnyttja då hans namn står främst ihop med Brosnans. Nyqvist är alltså med i bild runt 12 minuter (ja, jag räknade..sort of). 12 minuter. Men han får ju i och för sig svära på svenska en gång.

Hopplös soppa detta.
Förlegad och förbannat omodern historia, trots sina flashiga wifi-system.

Okt 28 2016

#rysligaoktober: Don’t Breathe (2016)

dont-breathe-posterUtstakade planer, låt vara av det mer skumraskiga slaget, som går helt åt skogen. Ibland blir det fånigt. Ibland blir det synnerligen underhållande. Som här. Så pass också så att rullen med lätthet kvalar in i månadens lag.

Sensommarrysligheter som faktiskt håller sig kvar på biorepertoaren as I write (oktober 2016). Och visst är det ändå lätt att förstå varför. Om man är på det humöret alltså.Trots att rullen kanske innehåller en manusmall som inte är av den mer avancerade sorten.

Unga Rocky (Jane Levy) har det inte så kul i ett alltmer slitet Detroit. En försupen morsa med trashig pojkvän och en lillasyster som är värd en bättre uppväxt än den nuvarande situationen. Rocky jobbar dock på en plan, Tillsammans med kompanjonerna Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) ägnar hon sig i lönndom åt att göra små inbrott i villor här och där. En lönande verksamhet, som förstås har sina risker.
När så Money hävdar att en ny liten homeinvasion borde ske hos en ensamboende gubbe i de mer slitna och ödsliga kvarteren av staden, där ryktet säger att att the old man har en rejäl stash med pluringar gömda i kåken…ser Rocky en chans att via denna sista stöt kunna ta sin syster och dra till Kaliforniens stränder och skapa ett nytt liv.
Ack ja..om hon bara visste vad som väntar.

Efter sedvanlig stakeout är det så dags att slå till. Den gamle gubben, en sargad krigsveteran….är enligt det där gamla ryktet är förtärd av sorg efter att hans dotter blivit överkörd och dödad. Vad kan väl vara enklare än att råna en sådan vek figur…?
Well, låt oss säga att gubben i kåken inte alls sover så djupt som de trott. Sort of.

Mer ska inte skrivas om handlingen. den mår bättre av att helt enkelt upplevas. Bara drabbas av som åskådare. En thrillerliknande inledning som snart byts till rena ruskigheter. En adrenalinkick på upplevelsekontot. Är det en ren skräckis? Nix, det kan jag inte tycka. Nånstans hade jag möjligen väntat mig nåt helt annat..vad vet jag inte riktigt. men det som bjuds är icke på nåt sätt dåligt! Kanske mer att jag inte blir lika rädd som jag hade trott (hoppats?) på att bli. Rocky och co bjuds upp till en dans av synnerligen otrevligt slag, och trots att manus kanske följer den där klassiska manusmallen..går det inte riktigt att läsa av filmen och förutse dess upplösning.

jane-levy-as-rocky-in-dont-breathe

gömma sig i källaren. klassiker.

Bakom spakarna idag regissören Fede Alvarez (Evil Dead-nyinspelningen). Även här har han Sam Raimi med sig i producentledet. Alvarez kan sina rysligheter, sitt tempo och sitt sätt att bygga en, låta vara simpel men effektiv, spänning.
Att heja på Rocky från ruta ett känns ganska naturligt. Trots hennes och hennes kumpaners omoraliska avsikter. Filmen ägs dock fullständigt den gamle senige gubben, som spelas med bravur av Stephen Lang, badasset från Avatar. Not your average victim.

En tempofylld rulle, ger rejält med bang för bucksen. Obehaglig. Ger kanske inte den skrämselkänsla man (jag) hoppats på…men istället blir det svettig spänning i mixen, och det räcker för att filmen ska kännas stabilt otrevlig och bra.
En liten joyride i adrenalinracet.

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Ödsligt (?) och spöklikt hus på lika ödslig gata. Möjligen det.

 

avsnitt-60Undertecknad och kollega Fiffi lägger ut texten ytterligare lite lagom nördigt om rullen i SoF-poddens Halloween-special som du hittar här!

 

Sep 30 2016

Shut In (2015)

shut-in-posteraka Intruders.
Som tidigare konstaterats, ibland flimrar de förbi. De där mindre, lite B-aktiga, rullarna som inte gör så stort väsen av sig och ändå lyckas underhålla nästan upp i A-klass.

Anna (Beth Riesgraf) lider av svår torgskräck…eller agoraphobia som det heter på snobbspråket. Större delen av det vuxna livet har framlevts i det stora familjehuset med endast en sjuk bror som sällskap. Nu har brodern tragiskt nog gått bort och Anna förväntas ta sig till begravningen. Hennes mod att gå ut i solen sviker dock i sista sekunden. Illa, då ett gäng luriga badass strax avser äntra huset under Annas frånvaro. Ryktet om gömda stålars hägrar.

Vad är väl nu detta om inte en liten homeinvasion-rulle igen. Men vänta, inte riktigt. Kanske en…reverserad variant. Trion med badass får nämligen fullt upp med att hålla sin plan vid liv när det visar sig att Anna, förutom att ha torgskräck, även har lite annat bagage hon bär på.

Effektiv liten rulle detta. Inga himmelshöjder av berättande, men storyn gör jobbet på ett sätt som gör att jag gärna sitter kvar. Just känslan att man uppenbarligen inte känner Anna så bra som man trodde efter inledningen…är ganska smutt. Plus i kanten för okända (för mig) skådisar. Den enda kändisspaning jag har är Rory Culkin, som tycks ha växt till sig lite sen sist jag såg honom. Beth Riesgraf äger dock storyn och är den som bär filmen. Hennes ångest för allt som händer, både i filmen och i hennes skalle, går dessutom rätt igenom rutan.

Oväntat bra.

Dec 16 2015

The Gift (2015)

Påminner i sina bästa stunder om en gammal hederlig home-stalker-historia från det glada 80-talet.

Trivsamma paret från Chicago flyttar till Los Angeles för att ”börja om”. Vilken dyster bakgrund bär de med sig från The Windy City…?
Jason Bateman är den jovialiske Simon som precis fått ett nytt toppjobb, dessutom i sin gamla hemstad. Rebecca Hall är hans fru Robyn, som uppenbarligen tänker sig att jobba hemifrån parets nya, rätt flashiga, villa. Livet med andra ord ganska lovande. Eller?

Det där lilla abret kommer i form av kufen Gordo (Joel Edgerton) som en dag i en affär dyker på Simon när han och Robyn är ute och inredningsshoppar.
Gordo visar sig vara gammal klasskompis till Simon…vissa ansträngda minnen utbyts innan artigt avsked tas med ”löfte” om att de ska höras igen. Simon är väl sådär pepp på den idén kan man säga. Snart visar det sig dock att Gordo är desto mer ”på”…och börjar göra sig påmind i parets vardag på ett eller annat sätt.
Är Gordo en knasboll, en stalker, en snyltare…eller bara en ensam snubbe som vill ha en vän?

Det som börjar i ena änden av spektrat…byter strax skepnad och antar alltmer otrevliga former.
Simon och Robyn blir plötsligt utsatta på alla möjliga fronter, och när parets hund försvinner en kväll slår kuslighetsmätaren i topp. Simon har sina aningar om vem som ligger bakom, men bevis saknas. Robyn oroar sig för det mesta…och Gordo..tja..vad pysslar han med egentligen..?

Det är en smart och småtrevligt spännande dramathriller. Fokus på Simon och Robyn. En story som plötsligt visar sig ha mångt mycket mer bottnar är man kan tro från början. Speciellt imponerad blir jag av Joel Edgerton som inte bara skrivit ihop manuset…utan också regisserat detsamma. Bra jobbat! Jason Bateman visar återigen att han kan spela så mycket mer än bara småputtriga gubbar i komedier. Och Rebecca Hall känns….bräcklig. Perfekt för storyn.

ansträngd berätta-minnen-middag

Klassiskt upplägg som alltså för tankar till tidiga homeinvasions-thrillers från förr. Edgerton är dock alldeles för smart berättare för att låta det stanna därvid.
Ett bra manus och en rätt smygande otrevlig händelseutveckling, där man helt klart vinner på att inte veta nästan något i förväg när rullen ska skådas.

Oväntat bra.

Aug 27 2015

Sommarklubben: Panic Room (2002)

panic_posterSommarklubben slutspurtar!
Idag en riktigt fining, som dessutom kan hämtas från Flmrs topplista över 2002 års bästa filmer!

Mor och dotter flyttar in i vräkigt men gammalt townhouse på övre Manhattan. Flera våningar, mathiss, långa korridorer…hela baletten.
Plus ett s.k. ”panic room”, ett säkerhetsrum försett med ogenomtränglig ståldörr dit man kan ta sig i väntan på hjälp om något otrevligt skulle hända. Vilket det naturligtvis gör runt en kvart in i den här rullen. Skumma typer som fått korn på att den förre hyresgästen, en senil stenrik gubbe, kanske gömt rikedomar i kåken! Klart detta måste undersökas. Ojoj, homeinvasion efter läggdags!

Nå vad är väl detta om inte en skön stilövning av pålitlige David Fincher, som har öga för både spänning, drama och driv i scenerna samtidigt som han slänger in några skönt visuella  konster med kameran. Bla finns en jäkligt snygg kameraåkning som verkar vara tagen i en och samma sekvens (lite Hitch-homage..??), men som troligen är lite smutt hopskarvad för att lura oss. Stämningshöjande är vad det är!

Jodie Foster drar filmens stora lass som prövad morsa, och gör det synnerligen stabilt…med tanke på att hon bara fick 9 dagar på sig att kliva in i rollen istället för allas vår älskling Nicole Kidman som skadat knät och tvingats hoppa av (men ändå finns med på ett hörn med sin röst…har du koll på VAR..?). Foster bangade dock inte uppgiften och har pondus genom hela rullen. En ung Kristen Stewart som dottern är inte lika påfrestande som i äldre tonår, tack för det. Filmens badass är tre sköna gamänger med dåren Jared Leto i spetsen, som är så pengakåt att ögonen nästan trillar ut när han pratar om rikedomarna. Den lite mer sansade Forest Whitaker är motvilligt med på resan och den som får stå för tänkandet. Countrynissen (!) Dwight Yoakam är filmen superdåre som det gäller att se upp för! Hu!

Dagens klubbare är en tät sak som håller än! Perfa kvällsspänning för den som inte sett rullen ännu…och stiligt snygg att återuppleva för oss andra! Jag håller denna som en av Finchers absolut bättre i karriärportföljen! Lite mindre i formatet. Tät och rentav oviss för den som inte kan storyn. Och som vanligt oerhört snyggt gjord.
Men det är ju ingen nyhet när det gäller den här regissören.

Inbrott i sensommarnatten.

Maj 11 2015

No Good Deed (2014)

001_NGD_posterColin är en karismatisk typ.
Samtidigt en dömd fånge…möjligen en återanpassad fånge?
Men hans eventuella framtidsplaner slås snabbt i kras när hans yrkande på frigivning i förtid röstas ned.
Colin tappar det helt och några våldsamma minuter senare är han fånge på flykt.

Idris Elba som den instabile Colin torde ju borga för bra underhållning här. Men ack vad man bedrar sig. Inte ens en superrutinerad Elba kan dra runt ett lass själv, inte minst som han dessutom får jobba med ett tröttsamt klyschigt manus HELT utan överraskningar. Om vi för en sekund ändå skulle få möjligheten att fundera på om Colin är en  good guy eller ett badass…..så trasas denna möjlighet direkt sönder när han visar sig vara värsta svinet. Bara sådär. Han söker strax upp en gammal flickvän som i hans ögon svikit…ajaj…för att sedan fortsätta och till slut hamna hos den olyckliga hemmafrun Terry (Taraji P. Henson) och hennes två barn i värsta vräkvillan där han kör lite hederlig homeinvasion.

  • Regnet vräker ned…check.
  • Colin charmar som bara ett psyko kan….check.
  • Terry har en otrevlig make som åker iväg på möte….check.
  • Terry har en granne (Leslie Bibb) som självklart ska ha tjejkväll med Terry just den här kvällen….check.
  • Colin och Terry kommer leka katt- och råtta i det stora huset…check.

Inget nytt här.

no_pic

stå inte där och smyg…kniva den gapige fan istället!

Och då menar jag verkligen det.
Ett makalöst tunt och ihåligt manus enligt formulär 1A i genren.
Man undrar vad som fick Elba att ta den här rollen? Han borde väl kunna välja mellan godsakerna?

Tröttsam och ointressant rulle. Som en vattnig TV-deckare.
Inte bra.
Hör ni det Elba-lovers…inte bra.
Den här kan ni hoppa över.

Okt 27 2014

The Strangers (2008)

the strangersParet James och Kristen (Scott Speedman och Liv Tyler) kommer sent en kväll till den avlägsna Stugan.
Helt klart besvärade av något som från början skulle vara desto mysigare och romantiskt än vad som nu verkar bli fallet. Filmens första klyscha rullar direkt igång när James en stund senare deklarerar att han ”behöver ut och köra en sväng för att rensa tankarna”.

Så, häpp, ni fattar ju redan att det rör sig om ännu en av alla dessa homeinvasionthrillers.
De som tycks poppa upp i parti och minut. Regissören och manusmannen Bryan Bertino ska dock ha cred för att han ganska snabbt lyckas skapa lite obehaglig stämning i stugan, utnyttjar dess vinklar och vrår och skuggor på ett bra sätt. Och även dess omgivningar. Liv Tyler är möjligen lite för övertydlig med sin stigande panik, men okej då, hanterar sin roll rätt trovärdigt i början i alla fall. Speedman går från ledsen snubbe till arg snubbe, och däremellan vet man inte riktigt vart man har honom. Vilket ju är ganska bra egentligen.

Bertinos manus blandar vilt med lågbudgetstilens alla ingredienser av ljud, skuggor och det som aldrig ses i bild. En och annan gorig effekt får också utrymme, men känns i sammanhanget rätt malplacerad då den övriga visuella stilen skulle räcka gott. När ”katten väl är ur lådan” blir det naturligtvis mer standard-smy-smyg-betonat och med ens lite tråkigare.

strangers_pic

”WTF!!? ”bara” en tvåa i betyg!?”

Och då tappar tyvärr rullen direkt. Som vanligt i filmer av den här sorten gör huvudpersonerna dessutom helt idiotiska OLOGISKA saker som en vanligt person, om än vettskrämd, aldrig skulle ha gjort. Och börjar filmkaraktärer pyssla med sådana ”stunts” i en rulle, speciellt i en miljö som den här, kan man inte riktigt släppa det (även om det är så det ”ska” vara i sådana här rullar) utan sitter mest och muttrar lite lagom grinigt i väntan på finalen.

Rullen sägs ”vara inspirerad” av verkliga händelser i norra Kalifornien 1981, och som vanligt låter det alltid lite fräsigare att skylta med sådant i förtexten (även om likheterna är pyttesmå).
En okej rulle som framkallar en del obehag men faller i den där jolmiga fällan med klyschor och irriterande ologik…och lyckas därmed inte skrämma upp mig nämnvärt.
För det var väl tanken?

Maj 14 2014

You’re Next (2011)

I veckan som gick fick jag lära mig ett nytt begrepp: mumblecore.
Vilket tydligen är en subgenre inom amerikansk independentfilm där man använder amatörskådisar, lågbudget och ofta improviserad dialog. Lägger man dessutom till lite rysliga inslag och gärna rätt mycket blod, så har man vips mumblegore istället!

Precis som i dagens övningar.
Långt ut i spenaten ska familjen Davison ha en liten get together i vräkiga lanthuset. Föräldrar ska fira bröllopsdag och alla vuxna barn dyker upp med respektive. Här vankas middag och rekreation. Men, är det inte lite obehagliga vibbar som ligger i luften också? Syskontjafs och förolämpningar. Innan nån hinner köra igång familjeterapi brakar dock ett helt annat helvete loss. Homeinvasion i form av mystiska figurer iklädda obehagliga djurmasker, som inte har för avsikt att bara stanna på en kvällsgrogg om man säger så.
Kalabalik, blod och ond bråd död i diverse slabbiga former. Ett klassiskt upplägg där husets invånare plötsligt är sitting ducks för denna hysteriska rampage.
Men varför? Och vilka är dårarna i maskerna?

Rätt skön take på det klassiska greppet ändå. Bra med spänning trots den traditionella utvecklingen i manuset. Givetvis håller man sig inte heller här från att försöka sig på ett par små twistar. Men det kan man köpa. Luttrade filmdårar kan säkert se upplösningen flera minuter i förväg…men även en garvad lirare som yours truly började plötsligt osäkert spana åt alla möjliga håll i ploten.
Och sånt är ju faktiskt bara kul! Ändå.

syn man klarar sig utan som besökare

Bra driv i rullen, snyggt foto och effekter gör att det inte alls ser ut att passa in i ovan nämnda genre om man ska hårddra det hela. Bra skådisar därtill, och en rulle som sportar upp Ti West i en spelroll kan väl inte vara helt skum och usel..! Synnerligen bra inledning på rullen, kanske en av de bättre man sett på länge från den här genren. Och obehagligare.

You´re Next bjuder på rätt bra obehagligheter överlag.
När väl the cat is out of the box blir det såklart mer rafflande action än rysligheter. Men fram till dess är det riktigt murrigt. Man har sett det förut visst, i diverse former, men här känns det mer…stabilt.
Och underhållande.
Märkligt det här filmintresset man har.

Dec 6 2013

Penthouse North (2013)

Bakisfilm.
Tidsfördriv när hjärnan inte vill jobba alltför mycket.
Lagom klyschig underhållning en vardagskväll när man varken vill eller orkar ge sig in i något direkt avancerat.

Javisst. De här filmerna som inte kräver så mycket av oss som tittare har rätt många namn. Och kommer i många former. Ofta direkt-på-dvd-alster som aldrig skulle haft en chans att locka några besökare till biosalongen. Men vaddå, de behövs väl också. Jag tror på balans i det mesta, och någonstans kan man inte klandra den här marknaden, sfären, träsket, precis under A-ligan där de stora produktionerna slåss om gunsten.

OCH, det roliga är att ibland kliver ju en och annan stjärna ned i den här divisionen och gör ett litet gästspel. Liksom det är en värld fylld av de där starsen som kanske peakade för sisådär runt….15 år sen eller nåt.
Idag bjuds man minsann på en mix av just detta.

Rätt duktiga Michelle Monaghan ikläder sig här rollen som Sara, en krigsfotograf som genom att vara på fel plats vid fel tillfälle blivit blind. Puts väck med den karriären. Tre år senare lever hon ett stillsamt liv med boyfrienden Ryan högst upp i ett flådigt penthouse på Brooklyn, med utsikt mot Manhattan. Våningen tillhör Ryan, vilken man direkt fattar diverse misstankar mot. Och mycket värre blir det ganska raskt när familjeidyllen invaderas av ett badass som omgående ser till att Ryan medelst dödligt våld blir en ex-pojkvän. Snart på platsen ytterligare en otrevlig typ som meddelar den skräckslagna Sara att Ryan i själva verket var en hal vessla som inte bara ljugit för henne utan också stulit både pengar och annan grannlåt från skurksen, och nu är det bara för Sara att avslöja var stöldgodset finns gömt i våningen.

Som ni hör, traditionell homeinvasion-thriller.
Knorren med Saras blindhet utnyttjas förstås enligt konstens alla klyschor, vilket också innebär att kameran även ger sig på att luras med oss som tittar. Men naturligtvis innebär dagens standardmanus också att det hjälplösa offret framåt finalen plötsligt förvandlas till värsta handlingskraftiga och stenhårda hjältinnan. Monaghan spelar ändock på bra med sitt handikapp och matchas ganska smutt av gamle Michael Keaton (yes där har ni den andra ingrediensen i mixen som beskrevs ovan) som den smoothtalkande psykopaten Hollander. Lite äldre, lite tunnhårigare, lite trindare, men samma stundtals pigga ögon. Han gör sig i badassroller, gamle Batman. Den otrevlige och knivälskande Chad (Barry Sloane) utgör den tredje parten i detta…tja..typ av kammarspel.

-”joho, det ÄR sant. jag VAR Batman en gång i tiden…!”

Regissören Joseph Ruben (Sova med fienden) håller det ganska stramt, enkelt och straightforward. Spelplatsen är nästan uteslutande våningens olika rum och den flashiga altanen med utsikten mot Manhattan. Någonstans under filmen kommer jag plötsligt på mig med att sitta och tänka på att det nog vore lite intressant att se den här storyn på en teaterscen! Ok, varför man nu skulle vilja det?! Men det är något med formatet och de begränsade ytorna huvudpersonerna vistas på.

Vänta er nu inga nya grepp eller snygga krumbukter här. Det är såklart en traditionell katt-och-råtta-lek där skurksens övermod och underskattning ställer till det för dem. Vaddå, det var väl ingen spoiler. Kom igen nu.

Penthouse North är standardthriller utan någon som helst överraskning i bakfickan. Dock..faktiskt lite trevligare i smaken än jag trodde den skulle vara. Vilket nog främst beror på Keaton som tycks har rätt roligt här. Inget de inblandade behöver skämmas för alls.
Ok, de behöver ju inte jubla heller.
Lättglömt men inte helt oaptitligt.