Länge sen vi hade en fredagskapning nu väl? Här kommer en!

Titta på bilden intill. Titta på Nicolas Cage. Se hur lulligt sömnig han ser ut. Som att han inte riktigt har koll på var han är. Eller vad han gör där. Precis som det känns i filmen. Han knallar runt som läkaren Brian i skitstort hus och verkar ha mummelimproviserat fram hela sin insats. Och då är han ändå inte huvudkaraktären i den här rullen. Nix, det är två kvinnor som står i fokus. Brians fru Angela (Gina Gershon) och den ”mystiska” Katie (Nicky Whelan). Katie är på flykt undan ”något”, har en dotter i samma ålder som Angela och Brian. Brudarna bondar och snart har Katie flyttat in i gästhuset hos de andra. Jaja, det handlar om barn, hemligheter och konstiga begär. Som en dålig mix av allehanda ”störiga-personer-invanderar-en -annan-familj”. Cage lullar runt i enstaka scener och tillför nada till rullen. Han underspelar å det grövsta. Sjukt onormalt när det gäller honom! Som om regissören, en lirare vid namn Jonathan Baker, kommenderat gamle Cagen till tystnad och lugnande piller.

Räliga agendor, homeinvasion-light, helt galna grejer i manus där man bara sitter och undrar för sig själv HUR detta ens kan kommas på. Jag är den förste att förespråka att det inte alltid behöver vara logik i det som sker, men det finns tusan en gräns för det också.
Det är kasst. Mycket rackigt och knasbolleuselt. Ändå…när jag väl börjat titta…kan jag inte stänga av skiten! Som en sorts besatthet i att jag måste få veta HUR alla inblandade ska klara sig ur denna bedrövelse.
Galna grejer detta!

(finns på Netflix)