#xmas: Red Christmas (2016)

Down under-folket tar på tomtemössan och visar att julen minsann inte alltid är sockerslisk och gullegris och röda kulor i granen. Nog för att färgen rött förekommer frekvent här dock.

Mamma ute i australiska outbacken får hem vuxna barn med respektive på julfirande. Inte världens goaste familj från början, då alla verkar tjafsa med varandra, och speciellt de vuxna systrarna som ständigt är på varandra som katt och hund. Kan julens ankomst lugna känslorna? Mor i huset, rutinerade Dee Wallace (kommer hon någonsin att vara något annat än Elliotts mamma i E.T.??), gör sitt bästa för att gjuta feeling i den gröna julen. Snart får alla rätt mycket annat att tänka på när en synnerligen oväntad och ovälkommen besökare ringer på dörren. Vilket också blir starten på knappt 80 minuters survival-horror-slasher-kalabalik.

Alltså, det är nåt visst med blodigheter från de här trakterna. Finns en sorts råhet som går lite utanför den gängse mallen. Med det skrivet, så ska man dock vara på det klara här med att rullen ändå följer förväntad uppställning i manuset….vilket också dessvärre betyder att de utsatta ständigt tar knasiga och helt omotiverade beslut. Men ok, hur skulle man annars kunna få dem en och en med angriparen….? Homeinvasion med juliga förtecken således, mitt i ett grönskande australiensiskt landskap. Det blir en konstig tanke i hjärnan med julens alla tillbehör i scenografin, samtidigt som den grönskande bushen utanför huset.

Börjar lite lagom som ett familjedrama, vilket snart övergår i en obehaglig känsla. Sen…blir det nog lite mer standard på ruskigheterna. Det där evinnerliga springandet in och ut ur bild, som sällan leder till nåt gott.

Viss underhållning för stunden erbjuds den som har överseende med logiken.

Annonser

Kill Me Three Times (2014)

kmtt_posterSimon Pegg åkte på betald semester till Australien..sort of.

Charlie Wolfe (Pegg) är lönnmördaren, fixaren, the go-to-guy när man behöver ha lite dirtywork gjort. Här är han anlitad för att just röja en person ur vägen. Lite visste han dock att det är en lustiger soppa han hamnat i. Det är svek, otrohet, skumraskheter, blodspengar, dubbel- och trippelspel från alla hörn och kanter. Inte underligt att den iskalle Wolfe (nåja) känner sig lite förvirrad ibland.

Här har vi ännu en produkt från Australien, en sorts svart skröna som uppenbarligen lånat en hel del från gamla Coen-rullen Blood Simple. En rätt smal historia med ganska brutala undertoner, casten består inte av mer än 8 personer där Pegg tillsammans med Bryan Brown är de mest kända. Bröderna Hemsworth´s storebrorsa Luke dyker upp i en roll också. Inte för att han sticker ut direkt och gör något minnesvärt inhopp.

Regissören, en Kriv Stenders, håller det stramt och direkt. Blandar våldsamheter med en sorts mörk humoristisk take. Och så vräker han på med snygga bilder i varma färger över ett kustlandskap i västra Australien där strandvillorna är snygga och Indiska Oceanen förföriskt blått.

kill me3times_pic

tillfällig motgång

Pegg kliver runt i handlingen och gör precis så mycket han behöver för att bära upp rullen med sitt namn. Inte speciellt bra, men inte kackigt heller. En visuell berättarstil som likt Tarantino ibland innebär hopp i tidskronologin och ordningen på händelseförloppet.

I bästa fall som en råare TV-deckare som blir lite småunderhållande för stunden. I sämsta fall som en jävligt snygg reklamfilm för den australiensiska västkusten.

Wyrmwood (2014)

Wyrmwood_posterVad händer om man mixar…säg……..Evil Dead med Mad Max…?
Jo detta. Ända långa vägen från Down Under också!

Den gode bloggar-filmitch och jag brukar för det mesta vara på samma våglängd när det gäller filmer och dess olika genrer. I dagens fall skiljer vi dock oss åt rejält vill jag påstå. Och det var för övrigt hos honom jag plockade upp tipset!
Så, okej…vi skuttar oss till Australien…där ett kraftigt meteorregn tycks få hela världen att tappa det helt. Det dröjer inte många minutrar innan större delen av befolkningen förvandlas till blodtörsta zombietyper (oh yes..it´s that road again today!)…och alla andra…tja de får kuta för livet. Som vanligt alltså.

Filmen börjar faktiskt ganska seriöst (!?) och vi får bla träffa på en familj där pappa (Jay Gallagher) tvingas uppleva hur dotter och fru i ett huj inte…är dotter och fru längre.
Ok, sen tutar det på och det dröjer inte länge förrän rullen växlar upp i ett hysteriskt tempo där det tycks hända galna saker mest hela tiden! Knasiga typer och putslustiga antihjältar. Vår vän pappan vill nu försöka rädda sin syster (Bianca Bradey) från helvetet som brutit ut, men att ta sig till henne blir garanterat lättare sagt än gjort! Och som vanligt är det inte bara zombies att akta sig för…!

wyrmwood-road-of-the-dead-087

vän eller fiende? svårt att säga med de läskiga ögonen!

Den där lite galna, knäppa australiensiska humorn man sett då och då…kommer fram även här! Och mixas med all vansinnig action och goriga effekter…som ser otroligt bra ut! Överlag är ser alla effekter asbra ut…vilket får mig att gapa ännu mer av positiv förvåning då jag läser mig till att denna indie-rulle tog runt 4 år att göra…eftersom de inblandade upphovsmännen (brödraparet Tristan och Kiah Roach-Turner) bara kunde jobba på helger med rullen!!! Kudos!

Bra stuk på zombietyperna, och vi får även en ny crazy take på vad man kan använda zombieblod och de dreglande galningarnas andedräkt till!
Fantasifullt! Skoj! Innovativt! Krispigt! KRISPIGT!??!

Jag skrattar gott åt detta, och njuter lite av friskheten och det hysteriskt överdrivna i allt som händer!
Bra jobbat säger jag och klappar lite golfapplåd åt detta spektakel!
Här hade iaf inte jag tråkigt!
Då måste stjärnorna belöna!

Fear Not The Dark har också sett galenskaperna…och jag tror banne mig hon blev lite förtjust också.