Bakisfilm.
Tidsfördriv när hjärnan inte vill jobba alltför mycket.
Lagom klyschig underhållning en vardagskväll när man varken vill eller orkar ge sig in i något direkt avancerat.

Javisst. De här filmerna som inte kräver så mycket av oss som tittare har rätt många namn. Och kommer i många former. Ofta direkt-på-dvd-alster som aldrig skulle haft en chans att locka några besökare till biosalongen. Men vaddå, de behövs väl också. Jag tror på balans i det mesta, och någonstans kan man inte klandra den här marknaden, sfären, träsket, precis under A-ligan där de stora produktionerna slåss om gunsten.

OCH, det roliga är att ibland kliver ju en och annan stjärna ned i den här divisionen och gör ett litet gästspel. Liksom det är en värld fylld av de där starsen som kanske peakade för sisådär runt….15 år sen eller nåt.
Idag bjuds man minsann på en mix av just detta.

Rätt duktiga Michelle Monaghan ikläder sig här rollen som Sara, en krigsfotograf som genom att vara på fel plats vid fel tillfälle blivit blind. Puts väck med den karriären. Tre år senare lever hon ett stillsamt liv med boyfrienden Ryan högst upp i ett flådigt penthouse på Brooklyn, med utsikt mot Manhattan. Våningen tillhör Ryan, vilken man direkt fattar diverse misstankar mot. Och mycket värre blir det ganska raskt när familjeidyllen invaderas av ett badass som omgående ser till att Ryan medelst dödligt våld blir en ex-pojkvän. Snart på platsen ytterligare en otrevlig typ som meddelar den skräckslagna Sara att Ryan i själva verket var en hal vessla som inte bara ljugit för henne utan också stulit både pengar och annan grannlåt från skurksen, och nu är det bara för Sara att avslöja var stöldgodset finns gömt i våningen.

Som ni hör, traditionell homeinvasion-thriller.
Knorren med Saras blindhet utnyttjas förstås enligt konstens alla klyschor, vilket också innebär att kameran även ger sig på att luras med oss som tittar. Men naturligtvis innebär dagens standardmanus också att det hjälplösa offret framåt finalen plötsligt förvandlas till värsta handlingskraftiga och stenhårda hjältinnan. Monaghan spelar ändock på bra med sitt handikapp och matchas ganska smutt av gamle Michael Keaton (yes där har ni den andra ingrediensen i mixen som beskrevs ovan) som den smoothtalkande psykopaten Hollander. Lite äldre, lite tunnhårigare, lite trindare, men samma stundtals pigga ögon. Han gör sig i badassroller, gamle Batman. Den otrevlige och knivälskande Chad (Barry Sloane) utgör den tredje parten i detta…tja..typ av kammarspel.

-”joho, det ÄR sant. jag VAR Batman en gång i tiden…!”

Regissören Joseph Ruben (Sova med fienden) håller det ganska stramt, enkelt och straightforward. Spelplatsen är nästan uteslutande våningens olika rum och den flashiga altanen med utsikten mot Manhattan. Någonstans under filmen kommer jag plötsligt på mig med att sitta och tänka på att det nog vore lite intressant att se den här storyn på en teaterscen! Ok, varför man nu skulle vilja det?! Men det är något med formatet och de begränsade ytorna huvudpersonerna vistas på.

Vänta er nu inga nya grepp eller snygga krumbukter här. Det är såklart en traditionell katt-och-råtta-lek där skurksens övermod och underskattning ställer till det för dem. Vaddå, det var väl ingen spoiler. Kom igen nu.

Penthouse North är standardthriller utan någon som helst överraskning i bakfickan. Dock..faktiskt lite trevligare i smaken än jag trodde den skulle vara. Vilket nog främst beror på Keaton som tycks har rätt roligt här. Inget de inblandade behöver skämmas för alls.
Ok, de behöver ju inte jubla heller.
Lättglömt men inte helt oaptitligt.