Etikettarkiv: Michael Nyqvist

Jan 18 2019

Hunter Killer (2018)

Eländiga aktiviteter håller på att hända i Ryssland, på en flottbas på Kolahalvön har precis den ryske presidenten tagits som gisslan av en badass-general som inget hellre vill än att starta nytt världskrig. Ajaj. Tur för honom, och tur för oss, att ett gäng amerikanska Navy Seals är på ingång för räddningsoperation. Och ännu mer tur för oss att stoiske ubåtskaptenen Joe Glass i Gerard Butlers (faktiskt nedtonade) skepnad väntar nere i djupet i sin ubåt för att undsätta räddningsoperationen. Vad är detta nu då? Tja, två rullar i en kanske. Dels klyschig action när Navy Seal-snubbarna öser på, och dels lite (lika klyschigt) ubåtsraffel under ytan. Vi får också Micke Nyqvist som avig rysk ubåtskapten, Gary Oldman som skrikig officer på hemmaplan (”skjut först och fråga sen!!!”), Linda Cardellini i den ena av bara två (2!!) kvinnliga pytteroller. Genus-o-Metern gråter fortfarande.

Men, står du ut med allt ovanstående….levereras en rulle som på papperet må vara utdömd men som faktiskt gör lite vad den ska; underhåller för stunden. Här finns såklart gott om flaws, som ändå målas över med lite grovt underhållningsspackel. Tillräckligt för att jag ska gå på det och hitta nöje i det jag ser. Inga som helst överraskningar, även om upplösningen oväntat håller på sig in i det sista..och det är inte heeelt klart hur korten ska fördelas på spelbordet. I övrigt är det mesta som vanligt ganska snyggt tillverkat rent filmiskt. En film som kanske vill hitta känslan från Jakten på Röd Oktober, eller Crimson Tide? Regimannen Donovan Marsh ödslar ingen tid på djup(!)gående analyser av vare sig omvärldsläget eller personer. Han liksom bara kör på. Och ibland kan ju sånt vara lite underhållande ändå. Detta är filmen du absolut inte behöver 2019, men ändå sitter du där och småroas. Jag friar hellre än fäller. Men visst är det lättglömt när året så småningom ska summeras.

 

Apr 25 2017

I.T. (2016)

Stackars gamle Bond. Han fortsätter knalla runt med swag i filmer som huserar eoner från de stora strålkastarna.
Idag i en hopplös rulle som känns som att den är gjord sisådär 20 år försent.
Hade det varit -96 idag hade manuset legat helt rätt i tiden och dessutom hade Michael Douglas haft huvudrollen.

Istället är det alltså Pierce Brosnan som snubblar runt här som en sorts flygindustrimogul och selfmade miljonär vid namn Mike Regan. Fru och dotter och vräkigt hus…och tillhörande lite besserwisserattityd. Problem (SÅKLART) när Regan behöver fixa upp wifi-systemet i villan och tar in it-snubben Ed. Det tar typ 13 sekunder och sen har vi fattat att Ed är en fullblodspsykopat och stalker (SÅKLART). Inte blir det bättre av att datanissen kärar ned sig på avstånd i Regans dotter, och när gubben själv ryter ifrån om just detta och meddelar att här ska minsann inte utspelas någon tramsig romans…ja då går FÖRSTÅS Ed bananas och börjar terrorisera familjen på de bästa sätt han kan; genom datotrix och manipulerande med vräkvillans alla elektroniska system.

På allvar; görs det fortfarande filmer om försmådda och inåtvända datanördar som blir livsfarliga stalkers??! Känns oerhört passé och just någonting som hör hemma på 90-talet. Manuset är ett träsk av  förutsägbara klyschor och uppställda checkpoints. Alltså, det går inte att se på filmen utan att bli förbannad. Var i helvete har man hittat den här storyn? Kanske i någon byrålåda när ett producent-kontor i Hollywood skulle rensas ut…? Sen har man slängt in en regissör, John Moore, som mer eller mindre sabbade senaste Die Hard-rullen. Illa.

syns ju lång väg att det är en galenpanna

Hopplöst. Ta mig fan. Lite synd också att se gamle Brosnan vara förpassad till skit som detta. Kanske han istället skulle pensionera sig och sitta på nån veranda med en mörk Guinness i näven och kontemplera över livet. Känns betydligt värdigare än detta. Slutet kan vara ett av de tamaste jag skådat på evigheter, när man nu lagt ned tid på ett 95 minuter långt manus. Så låter man alltihop sakta pysa ut som ur en halvsladdrig ballong. Och vem i helvete godkände manuset?? Har vederbörande inte sett Cape Fear?!? Rena stölden ju! Svenske tomten Michael Nyqvist dyker förresten upp, något som inte svenska dvd-omslagen är sena att utnyttja då hans namn står främst ihop med Brosnans. Nyqvist är alltså med i bild runt 12 minuter (ja, jag räknade..sort of). 12 minuter. Men han får ju i och för sig svära på svenska en gång.

Hopplös soppa detta.
Förlegad och förbannat omodern historia, trots sina flashiga wifi-system.

Jan 22 2015

John Wick (2014)

Wick_posterJohn Wick (Keanu Reeves) är en snubbe du inte vill möta.
Står du ändå öga mot öga med denne man har du förmodligen satt din sista potatis och kommer att gå ett våldsamt öde till mötes.

Ändå har Wick en gång i tiden dragit sig ur alla hemskheter han varit inblandad i, som hitman utan fruktan och känd för att alltid genomföra sina blodiga jobb. När älskade hustrun dör i sjukdom återstår bara ett stort tomt hus och minnen. En nyanländ hundvalp tycks göra dagarna lite lättare dock…ända tills ett gäng badasses med svinige Iosef (Alfie Allen…yes Theon Greyjoy från GoT) i spetsen både snor Wick´s ascoola bil och dödar valpen! Gangsterfasoner!

Kanske inget annat att vänta från denne ryske (of course) maffiahuligan. Läget kompliceras också av att fadern Viggo (Michael Nyqvist) är Big Man i gangstervärlden och väl känner till Wicks rykte som samvetslös torped. Mordet på den oskyldiga valpen får det förstås att slå över hos Wick och Hämnaren inom honom vaknar.
Han tänker köra paybacktime crazy style! Rysk maffia eller inte!

Jaha, en stunds messy underhållningsvåld serietidningsaction-style är vad som bjuds. Om man tyckte att Denzel Washington körde hård hämnarstil häromsistens i The Equalizer är det inget mot vad Reeves pysslar med här! Full fart och fullt ös i actiongodisbutiken. Skurkarna dör döden på de mest våldsamma sätt och Wick kliver över lik som om han vore en angel of death. Vilken dåre! Att det är en fd stunt coordinator, Chad Stahelski, som står bakom dagens regi är inte svårt att lista ut. Manuset är kanske på sin höjd två A4-ark, Wicks hund blir dödad, han blir förbannad, the bad guys måste dö! Punkt! Allt krut läggs istället på de digra våldssekvenserna och den ihållande skottlossningen!

wick_pic1

helvete, vad förbannad han är!

Och kolla på Keanu dårå!
Länge sedan man liksom såg honom fara runt med sådan intensitet! Kan han möjligen ha tyckt detta var asroligt!? Att knäppa ryska torpeder till höger och vänster! I en rulle där 98 procent av handlingen består av vapen som avfyras, glassplitter, kulor, blod, tung musik (som gör sig otroligt snyggt till de olika actionbitarna!), filmvåld the raw style och synnerligen ansträngd dialog…kanske det är skönt att inte behöva vara så pretto och allvarlig?
John Wick menar dock dödligt allvar med sin agenda. Bossen Viggo vet det och försöker ligga ett steg före genom att lägga ut ett kontrakt på Wick. Något som hitmannen Marcus (Willem Dafoe) lockas av…för att inte nämna den dödligt snygga ”Ms Perkins” (Adrianne Palicki).

I sina bästa stunder påminner dagens våldsamheter om de ytliga snabba actionrullar som producerades på 90-talet, typ The Replacement Killers. Jag har inga problem med den larviga intrigen. Reeves skönt hårdföre hämnare visar ingen nåd whatsoever och ibland vill man bara ha såna snubbar till kvällskaffet! Våldsamma och stenhårda bagateller som blir en joyride för ögat. Det är naturligtvis blaha-blaha rent storymässigt, men ibland blir ju det också små pärlor!
Är det Micke Nyqvist´s förbannelse att hela tiden få spela skurks i Hollywood? Troligen. Men de checkarna är också sköna slantar! Om längtan efter prettodjup och allvar blir för stor får han väl åka hem och ta en roll hos Kay Pollack!

Snabbt, stenhårt och synnerligen våldsamt. Bra skit för stunden.
Sen går vi vidare i vardagen.

Idag kollar även en av vapendragarna i filmträsket, Henke, in Keanus galna våldsfest! Hur många blodiga kulor delar han ut som belöning!?

Nov 18 2013

Europa Report (2013)

Veckan inleds med en fortsättning på sci-fi-spåret. Line them up liksom.
Ecuadorfödde regissören Sebastián Cordero satsar på sterila miljöer, ett hopplock av skådisar från runtom världen och den gamla hederliga found footage-versionen.
Den där kategorin som man numer plirar på med lite mer misstänksamma ögon än man gjorde förr.

Här ska dock sägas till filmens försvar att det funkar förvånansvärt bra.
Upplägget kanske hjälper till lite? En framtida privatfinansierad rymdexpedition på väg mot Jupiter. Eller rättare sagt Jupiters fjärde största måne; Europa.
Syftet som vanligt att utröna om det finns liv i universum, existerande eller i alla fall möjligheter till liv. Just den här månen tycks ju också innehålla rätt mycket is, vilket skulle kunna vara en nog så god förutsättning för livsformer. Kanske.

Det handlar (som vanligt igen) om återblickar.
Nedslag i inspelat material ombord på rymdskeppet, vardagen mellan besättningsmedlemmarna och deras vedermödor när det börjar kärva till sig. För det gör det naturligtvis. Lite som vanligt. Redan från början informeras jag som tittare om att det här minsann är de nu släppta bilderna och inspelningen av den otursdrabbade rymdfärden. Den lilla extra krydda som regissör Cordero och manusförfattaren, en Philip Gelatt, tillsätter är att bygga hela filmen som en sorts dokumentär med filmade ”intervjuer” med projektets deltagare och finansiärer på jorden vilket faktiskt stärker realismen. Att man sedan lika finurligt använder sig av smarta och effektiva visuella lösningar från olika ”kameror” i rymdskeppet och i rymddräkterna skapar en sorts tät och lite småspännande atmosfär. Trots att man sett det mesta förut.

Är det på tapeten att tillverka udda rymdfilmer igen? Som vanligt går det mesta i cykler. Där The Last Days on Mars mer bygger på ren spänning och har ett enklare upplägg, vill dagens rulle helt klart vara mystisk och lite murrig in i det sista.
Även här saknas större stjärnor i rollistan, där Sharlto Copley förmodligen är den mest namnkunnige för publiken. Dock icke att förglömma..taa-daa..Michael Nyqvist (!) som här axlar rollen som dyster ryss i sällskapet. Lite udda först att glo på hans nuna i en miljö som den här, men efter ett tag går det hur bra som helst det också.

Trots plinket och plonket med tekniska termer, mojänger och allehanda förehavanden blir det faktiskt aldrig vare sig tröttsamt eller tråkigt. Att expeditionen ganska snart, liksom i TLDoM, får betydligt mer att handskas med än dom räknat med är ju liksom förutbestämt. Det handlar egentligen bara om sättet att ta sig dit. Kanske regissörens smala lycka är att filmen länge känns ganska oklar i om den tänker bli obehaglig av andra orsaker än tekniska problem eller oförutsedda olyckor. Det är drama, det är kanske mer vetenskaplig sci-fi. Till en början i alla fall.

ingen partypersonal direkt

Återigen är det också en rätt snygg uppvisning i att det går att går att tillverka fullt funktionella produkter utan miljoners dollar nedplöjt i projektet. Effekterna är mindre men lika effektiva som dollarstinna diton. Krutet läggs på att skapa den där isolerade  och täta stämningen. Där det mesta blir konstigt och oklart och obehagligt. När oförutsedda händelser inträffar. Just dokumentärkänslan är något som filmmakarna lyckas jäkligt bra med här. Jag är ju sedan länge lite allergisk mot just ff-stilen, men just i dag används den faktiskt ganska bra och realistiskt. Insvept i en sorts docu-style som förhöjer trovärdigheten på det som utspelas. Om nu en rymdfärd till Jupiters månar kan vara trovärdig.

Europa Report har sina smutta små stunder. Jag sitter och glor och kommer på mig själv med att fundera på vad det egentligen är för luriga grejer som händer runt de utsatta deltagarna på den här påfrestande utflykten bland stjärnorna. Inte lika actionbetonad som TLDoM, mer ”seriös” och ”vetenskaplig”. Till en början. Fantasifullt slut som ändå inte känns helt over the top. Lagom steril, lite mystisk och ett snyggt hantverk av alla inblandade vilket ger en tasty eftersmak.
Flmr och lågbudget sci-fi, en ganska trevlig kombo för tillfället.
Jag belönar med schysst betyg. Igen!

Maj 23 2012

Mission: Impossible – Ghost Protocol (2011)

Ok, ska inte ödsla onödig tid på att dra massa haranger om M:I-konceptet.
Ni känner ju naturligtvis vid det här laget till vad som gäller.

Vad man kan reflektera över är att cirkusen verkar tagit en alldeles speciell väg sedan den första filmen. Från att ha varit teknisk thriller med actionbitar, känns det som att fokuset nu nästan till 100 procent ligger på hejdlös action och svindlande scenlösningar. Mer som en äventyrsfilm med extra allt. Storyn får ofta bara tjäna som en ursäkt för att placera Tom Cruise i de mest knipande situationer. Naturligtvis har hans figur utvecklats till rena rama supermänniskan, och det mesta i Ethan Hunt´s värld är galenskaper med fartig stil.

Här måste han naturligtvis rädda världen igen, och i dagens del tillåts också hans medskådisar Jeremy Renner, Paula Patton och smårolige Simon Pegg få vara med och vitsa till det alternativt kicka röv lite mer än vanligt tycker jag nog.

Jag gillar vägen ”serien” har tagit. Det är okomplicerad actionbalett på hög (!) nivå, gjord med tunga miljoner och fläckfritt utförande. Storymässigt är filmen lika osannolik som den värsta Bond-rulle men det är ju också lite meningen. Cruise vet precis hur leverera, och man får tycka vad man vill om honom som fucked-up-skådis med bländvitt leende, men han gör sig utmärkt i den här rollen.

sjukt snygg underhållning!

Ingen kommer dock att kunna matcha Philip Seymour Hoffman från förra filmen när det gäller skurkerierna. Det enda på dagens minuskonto jag vill påföra är att Michael Nyqvist´s bad guy är alldeles för blek för att göra något intryck. Vad kan hans samlade speltid vara på…10-15 minuter på hela filmen? Lite blekt tycker jag nog för en huvudmotståndare som egentligen ju ska vara alldeles sådär överfördjävlig. Och alldeles för upphaussat i Sverige (som vanligt) när det gäller skriverierna i pressen om hans insats.

Men förbannat fräsigt är det. Och underhållande på det där löjligt simpla sättet. Och ibland räcker det ju så. Liksom. Bara.

Mission:Impossible – Ghost Protocol gör precis vad den ska. Med guldkant. Mycket yta och noll djup. Å andra sidan är det en faslig snygg yta och som stilren Hollywoodprodukt är den alldeles utsökt. Disney-regissören Brad Bird har fattat hela grejen. Skit i storyn och njut av ögongodiset som bjuds. Mycket underhållande kassako som tål att ses igen. En fullblodsprodukt från Hollywood som höjer humöret rejält.
Joråsåatt!

Feb 2 2012

Abduction (2011)

Stereotyp amerikansk yngling med välordnad bakgrund och bostadsförhållanden, med sedvanliga produktplacerade elektronikprylar i lagom scenografiutstyrda pojkrummet, med likaledes sedvanlig chans på kvarterets och skolans heta tjej får plötsligt av en högst tillrättalagd slump reda på oväntade saker om sin barndom. Saker som inbegriper agenter, mystisk info, lagom diffusa figurer, jakt både till fots och tåg samt en rätt träig badguy med misstänkt svensk brytning i dialekten.

Där har ni huvuddragen.

Nu ska jag dra några ”om”.

Om bara inte irriterande färglöse och stele Taylor Lautner hade spelat huvudrollen. Hur denne figur fick gå från tredjefiolen i Twilight-soppan till att spela ledrollen här är en gåta. Tanken är väl att han ska se cool ut, kunna hoppa runt och slåss samtidigt som han ska charma filmens kvinnliga element (och kanske filmens kvinnliga betraktare också). Vad som händer är att så fort Lautner försöker sig på att agera och uttala dialoger går det åt skogen, noll känsla, noll närvaro, noll kemi med stackars Lily Collins som ska fungera som hans romantiska intresse i form av granntjejen intill. Det blir en makalöst svag soppa av allt och de ser mest besvärade ut tillsammans alternativt helt bortkomna, speciellt när Lautner bjuder på floskler och dyngdialog utan dess like. Teaterskola till våren kanske?

Om bara manuset hade lagt sig vinn om att stryka de värsta schablonerna vad gäller rättrådige pojken som möter försvarslösa men idiotiskt lojala flickan, och istället satsat lite mer krut på att fördjupa både dramat och thrillerbiten i historien. Någonstans finns ju känslan av att det faktiskt hade kunnat bli något av det hela. Eller var producenterna så oerhört dumkåta på att associera till just Twilight-succén så det tog överhanden..?

Molina tror han pratar med en vaxdocka...

Om jag bara kunde fatta varför dagens regissör heter John Singleton, en man som en gång i tiden slog igenom med alster som Boyz n the Hood, och Poetic Justice, filmer med viss hård framtoning som ändå ville säga något, hade ett sorts budskap. Här är det ju så satans blaskigt att Minimjölk från min lokala ICA-handlare framstår som rena matlagningsgrädden..

Om bara Michael Nyqvist inte hade valt denna film som sin start på USA-karriären. Nu reder han väl iof upp sitt snedsteg med skurkrollen hos Tompa C i MI-cirkusen, men här är han förbenat färglös och nästan stabbigt fyrkantig i sitt agerande. Mycket snack och inte alls så illvillig som man vill se en karaktär som denna.

Just dessa stora, irriterande, OM stjälper faktiskt hela filmen. Som med andra förutsättningar kanske hade kunnat bli en ny Eagle Eye eller liknande. Jag skrev i en besk recension om Twilight att jag bara ville ge Lautner ett kok stryk, och det intrycket består kan jag säga. Övriga som drar in en säkerligen fet check på att göra just ingenting är Sigourney Weaver, Maria Bello; Jason Isaacs och erkänt stabile Alfred Molina. Löjligt lättförtjänta kaffepengar för det sällskapet.

Abduction kommer till oss med i grunden en kunde-möjligen-ha-blivit-intressant-historia, men med helt jävla galet utseende och inblandade människor. Då hjälper det inte alls att actionbiten håller hygglig klass mitt i katastrofen. Och kunde de inte ha bemödat sig om en snitsigare final på filmen….?! Eländes elände….

Maj 4 2010

Luftslottet som sprängdes (2009)

Millenniumtrilogin går i mål även i filmvärlden. Denna sista delen tar vid omedelbart där föregångaren slutade, och under drygt två timmar handlar det om Lisbeth Salanders återupprättelse och avslöjandet av en synnerligen ljusskygg och hemlig organisation i Sverige som överlevt både regeringsbyten och andra yttre omständigheter.
Där Lisbeth var den drivande kraften i del 2 och den som stod för motorkraften i manuset, är hon istället väldigt tillbakadragen här, främst pga de skador hon har när filmen börjar, men även senare. Den här gången är hon mest en pjäs som flyttas mellan olika spelplatser alltmedan de övriga spelarna lägger upp strategierna. Mikael Blomkvist får återigen ta på sig rollen som mästerdetektiv på jakt efter lösningen och sanningen, precis som han gjorde i den första delen av trilogin. Mer fokus på Blomkvist således, samtidigt som historien om de ljusskygga männen i grå kostymer nystas upp allteftersom.

Rejält bättre än sin omedelbara föregångare som verkligen kändes som en transportsträcka mot finalen, men inte lika bra som den första filmen. Samma känsla hade jag för övrigt efter att ha läst böckerna. Mindre action här, mer dialog, vilket dock inte behöver betyda att det är sämre. Tvärtom, filmen höjer sig rejält under den sista halvtimmen då allt ska avhandlas under rättegångsscenerna och intensiteten och känslan i filmberättandet går upp till en spänstig nivå.
Framför allt höjer sig Annika Hallin i rollen som Lisbeths advokat ett par snäpp och tillsammans med Anders Ahlboms gestaltning av den olustige Dr Teleborian, utgör hon faktiskt en av den här delens mest framträndande och intressanta figurer.

Som vanligt snabba klipp över Stockholm, och fortfarande väldigt mycket fikande och prat över kaféborden. Känslan av styltig dialog finns här också, även om den inte är lika påträngande som i förra delen. Jag  hävdar fortfarande att man med lätthet kan se skillnaden på danskt hantverk (Män som hatar kvinnor) och de två efterföljarna. Daniel Alfredson som regissör må ha rutinen och vet säkerkligen hur man tar en sådan här historia i hamn, men den halvtaskiga Beck-känslan gör sig ändock påmind under vissa perioder även i denna film. Det har märkts att del 2 och 3 har varit tv-anpassade med mycket material bortklippt, som antagligen har gått att avnjuta i tv-versionerna.
Micke Nyqvist tar för sig mer i denna sista del och når nästan upp till insatsen från första delen. Noomi Rapace finns egentligen bara, gör inte så mycket men spelar bra med sin trulighet i de scener hon har. Trots allt har hon varit en bra gestaltare av Sveriges coolaste hacker under dessa filmer. Lena Endre finner dock fortfarande ingen nåd i mina ögon, och jag hävdar att hon är den mest misslyckade rollen i den här historien med onaturliga repliker och en stelhet som bara känns irriterande.

Luftslottet som sprängdes sätter punkt för trilogin med godkänt i betyg. Hade man inte varit så försvenskad i sättet att göra del 2 och denna del hade det kunnat bli ännu bättre. Dock underhållningsvärde även för den som mot förmodan inte har läst böckerna. 

Betyget: 2/5

Jan 13 2010

Flickan som lekte med elden (2009)

Uppföljaren till första delen i Millenium-trilogin tar vid nästan där den förra slutade, och Lisbet Salander som hållit sig undan och levt gott på sina tillgångar beslutar sig för att återvända till Sverige igen. Där dröjer det dock inte länge förrän hon 1) blir misstänkt för trippelmord och 2) beslutar sig för att göra upp med sitt förflutna. Och självklart korsas hennes vägar återigen med journalisten/privatspanaren Mikael Blomkvist.

Alla läsare av Milleniumsviten känner igen sig i historien som är rejält trogen sin romanförlaga, med vissa tempohopp här och där av naturliga skäl, och nytillkomna bör heller inte ha några problem att ta till sig det hela. Regipinnen har nu lämnats över till vår svenske Daniel Alfredson, och banne mig om det inte märks.
Män som hatar kvinnor var regisserad av dansken Nils Arden Oplev och kändes rejält osvensk i sitt utförande. Där den första filmen hade en sorts friskhet och rejäl thrillerkänsla med påtaglig dramatik, känns denna uppföljare mer som en tv-deckare vad gäller fart och manusuppbyggnad och engagerar egentligen aldrig.
Filmen driver på och tar huvudpersonerna dit de ska, men det sker helt utan överraskningar på vägen. Det märks också att budgeten antagligen varit stramare här och att historien är mer anpassad för en tv-publik. Måhända lider den också av att det verkligen känns som en mellanfilm, där historien läggs tillrätta inför den avslutande delen då allt ska ställas på sin spets och säckar ska knytas ihop.

Noomi Rapace går dock från klarhet till klarhet och är perfekt castad som den truliga hackern Lisbet. Här får hon chansen att ”äga” nästan hela filmen och blir verkligen ett med sin roll. Michael Nyqvist som Blomkvist är den som får spela andrafiolen i den här uppföljaren. Han finns med och driver på historien med sedvanliga små upptäckter och tankebanor som  till och med får leda de stereotypa poliserna i rätt riktning då och då.
Fortfarande fattar jag dock inte varför Lena Endre får fortsätta hållas som Blomkvists chef  och sängkamrat. Endre visar i Milleniumfilmerna upp ett ofattbart kackigt skådespel och har absolut noll känsla för sin rollfigur.

Flickan som lekte med elden gör sitt jobb men inte mer. Filmen riskerar då och då att falla ned i Beck-träsket (tack TV4…), men lyckas med nöd och näppe att hålla sig därifrån. Återigen ett bevis för att uppföljare kan ha otroligt svårt att leverera i vissa fall. Resultatet blir hyggligt, men inte i klass med sin föregångare.

Betyget: 2/5