Hunter Killer (2018)

Eländiga aktiviteter håller på att hända i Ryssland, på en flottbas på Kolahalvön har precis den ryske presidenten tagits som gisslan av en badass-general som inget hellre vill än att starta nytt världskrig. Ajaj. Tur för honom, och tur för oss, att ett gäng amerikanska Navy Seals är på ingång för räddningsoperation. Och ännu mer tur för oss att stoiske ubåtskaptenen Joe Glass i Gerard Butlers (faktiskt nedtonade) skepnad väntar nere i djupet i sin ubåt för att undsätta räddningsoperationen. Vad är detta nu då? Tja, två rullar i en kanske. Dels klyschig action när Navy Seal-snubbarna öser på, och dels lite (lika klyschigt) ubåtsraffel under ytan. Vi får också Micke Nyqvist som avig rysk ubåtskapten, Gary Oldman som skrikig officer på hemmaplan (”skjut först och fråga sen!!!”), Linda Cardellini i den ena av bara två (2!!) kvinnliga pytteroller. Genus-o-Metern gråter fortfarande.

Men, står du ut med allt ovanstående….levereras en rulle som på papperet må vara utdömd men som faktiskt gör lite vad den ska; underhåller för stunden. Här finns såklart gott om flaws, som ändå målas över med lite grovt underhållningsspackel. Tillräckligt för att jag ska gå på det och hitta nöje i det jag ser. Inga som helst överraskningar, även om upplösningen oväntat håller på sig in i det sista..och det är inte heeelt klart hur korten ska fördelas på spelbordet. I övrigt är det mesta som vanligt ganska snyggt tillverkat rent filmiskt. En film som kanske vill hitta känslan från Jakten på Röd Oktober, eller Crimson Tide? Regimannen Donovan Marsh ödslar ingen tid på djup(!)gående analyser av vare sig omvärldsläget eller personer. Han liksom bara kör på. Och ibland kan ju sånt vara lite underhållande ändå. Detta är filmen du absolut inte behöver 2019, men ändå sitter du där och småroas. Jag friar hellre än fäller. Men visst är det lättglömt när året så småningom ska summeras.

 

Daddy’s Home (2015)

Daddys-Home-Aus-PosterSåhär inför Mors Dag passar det väl ypperligt med en film om…papporna.

Brad (Will Ferrell) har ett problem. Visst, han är gift med en snygg fru (Linda Cardellini), har ett gött jobb, en snygg kåk och två kids. Grejen är bara att det inte är hans egna barn, och kidsen har lite svårt (minst sagt) att se Brad som en ny fadersfigur. Snälle Brad gör förstås ALLT för att finna nåd i barnens ögon.

Än värre blir det när barnens pappa kommer hem till stan, den ascoole och stentuffe Dusty (Mark Wahlberg). Dessutom en slarver och oansvarig hårding. Allt som Brad inte är. Barnen jublar, ex-frun Sara undrar misstänksamt VARFÖR Dusty dyker upp nu…och Brad..ja han vill bara bli superduperkompis med Dusty. Ojoj.

Lättsmält och lättkonsumerat igen från firma Ferrell och Wahlberg.
Inga djupsinnigheter. Bara skojfriskt och lite smådumt om att vara pappa och vad en fadersroll egentligen innebär i form av ansvar och förebild. Förutom det obligatoriska varmhjärtade budskapet som alltid bakas in i rullar av det här slaget, bjuds det också på standardskämt PLUS en par helt underbara galna scener som gör att jag återigen nästan ramlar ur soffan i skrattattacker. Javisst, du måste ju gilla Ferrell förstås. Det är liksom förutsättning nr 1.

mark-wahlberg-daddys-home-will-ferrell

Vem ska läsa sagan?

Den som söker djupsinnigheter i manuset bör titta på något annat. Kan du din Ferrell vet du ju hur mannen agerar och reagerar. Stabilt. Wahlberg är kanske ändå den som ska ha störst cred i sammanhanget, då han återigen visar att han faktiskt kan hoppa från seriösa roller, till popcornsroller, till tramsiga komedier…och hålla stilen.

Jaja, det är ingen rocketscience till film detta.
God underhållning för stunden och perfekt nivå på tramserierna. Lite under bältet. Lite lagom smetig. Aningens snällare i Ferrell-sammanhang. Kanske för att det är barn med?

Trivsamt.

Scooby Doo 2 – Monsters Unleashed (2004)

Jamen så här var det ungdomar.
Förr i tiden, när statstelevisionen var det dominerande mediet, fanns det sköna programmet ”jullovsmorgon”. Perfekt för alla oss unga knattar som var lediga och slöade i tv-soffan på morgnarna. Nu vet jag att ni hävdar att jullovsmorgon fortfarande finns i viss form, men inte är det som förr kan jag tala om. OCH, det mest uppseendeväckande, numera finns inga gamla fina avsnitt av Scooby Doo som den perfekta avslutningen varje tv-morgon. Var det något man aldrig missade så var det ju avsnitten med Mysteriegänget och den lustiga hunden som alltid råkade ut för hemskheter, vilka naturligtvis inte var så hemska när det visade sig att bakom spökena och monstren fanns det en illvillig skurk som hade klätt ut sig.

Det dröjde många år innan Hollywood vågade sig på att filma konceptet med vanliga skådisar och digitaleffekter, men när man väl gjorde det 2002 blev det en mindre besvikelse i mina (okej vuxna) ögon. Inget fanns av den där känslan som låg som en skön filt i de gamla tecknade avsnitten. Det var mer en steril uppvisning i effekter och dravligt manus.
Desto roligare då när det trots allt kom en uppföljare 2004, nämligen denna. Äntligen hade någon smart filur fattat vad en Scooby-historia i modern tid ska innehålla; referenser till de gamla avsnitten på tv såklart vilket gör igenkänningsfaktorn hög och trivsam för oss äldre nördar. I denna historia avnjutes således gamla godingar som 10 000volts-spöket, Asfaltsspöket, Svarta Riddar-spöket, Djuphavsspöket och en hoper andra sköningar. Ramstoryn är den att Mysterigänget ska inviga hemstaden Coolvilles kriminalmuseum när någon slår till och stjäl alla gamla dräkter som gänget samlat på sig under sina demaskeringsäventyr. Ganska snart börjar det dyka upp spöken lite överallt i staden och gänget får ligga i för att lösa sitt kanske knivigaste fall någonsin.

Givetvis enkel och låg nivå på storyn, som i första hand är ute efter att underhålla och roa. Simpla serietidningsskämt och idiotiska tilltag, precis som sig bör i en Scooby-historia alltså. Rent filmiskt är det överdrivna färger och mustig scenografi, som om serierutorna kopierats rakt av in i den digitala världen. Huvudpersonen, digital-Scooby, är naturligtvis prickfritt framställd hos effektmakarna och det finns inget att klaga på där. Största bedriften,precis som i första filmen, står dock Matthew Lillard för. I rollen som Shaggy måste han hela tiden agera som om han hade en riktig hund framför sig och det funkar lysande om ni frågar mig. I övrigt finns Freddie Prinze Jr som Fred, Sarah Michelle Gellar som Daphne och för mig okända Linda Cardellini som smartingen Velma (vilken får lite mer plats i den här filmen än i förra)

Scooby Doo 2 är naturligtvis klockrent trams, med målgruppen mot de lite yngre tittarna. För oss gamlingar har man dock bemödat sig om att fånga retrostilen i allt vad gäller scenografin och de gamla hederliga monstren, och för en yngling som undertecknad, vilken växte upp under 70-talet, är det såklart godis att återse de här karaktärerna. Och en liten upprättelse mot det digra fiaskot som första filmen blev. Oseriöst, ologiskt och barnsligt men lite kul nostalgi för oss som ibland längtar tillbaka till tv-soffan och den där jullovsmorgonen…