Såhär inför Mors Dag passar det väl ypperligt med en film om…papporna.

Brad (Will Ferrell) har ett problem. Visst, han är gift med en snygg fru (Linda Cardellini), har ett gött jobb, en snygg kåk och två kids. Grejen är bara att det inte är hans egna barn, och kidsen har lite svårt (minst sagt) att se Brad som en ny fadersfigur. Snälle Brad gör förstås ALLT för att finna nåd i barnens ögon.

Än värre blir det när barnens pappa kommer hem till stan, den ascoole och stentuffe Dusty (Mark Wahlberg). Dessutom en slarver och oansvarig hårding. Allt som Brad inte är. Barnen jublar, ex-frun Sara undrar misstänksamt VARFÖR Dusty dyker upp nu…och Brad..ja han vill bara bli superduperkompis med Dusty. Ojoj.

Lättsmält och lättkonsumerat igen från firma Ferrell och Wahlberg.
Inga djupsinnigheter. Bara skojfriskt och lite smådumt om att vara pappa och vad en fadersroll egentligen innebär i form av ansvar och förebild. Förutom det obligatoriska varmhjärtade budskapet som alltid bakas in i rullar av det här slaget, bjuds det också på standardskämt PLUS en par helt underbara galna scener som gör att jag återigen nästan ramlar ur soffan i skrattattacker. Javisst, du måste ju gilla Ferrell förstås. Det är liksom förutsättning nr 1.

Vem ska läsa sagan?

Den som söker djupsinnigheter i manuset bör titta på något annat. Kan du din Ferrell vet du ju hur mannen agerar och reagerar. Stabilt. Wahlberg är kanske ändå den som ska ha störst cred i sammanhanget, då han återigen visar att han faktiskt kan hoppa från seriösa roller, till popcornsroller, till tramsiga komedier…och hålla stilen.

Jaja, det är ingen rocketscience till film detta.
God underhållning för stunden och perfekt nivå på tramserierna. Lite under bältet. Lite lagom smetig. Aningens snällare i Ferrell-sammanhang. Kanske för att det är barn med?

Trivsamt.