Without a Paddle (2004)

whitoutapaddle_picBörjan på veckan. Då krävs det att man muntrar upp sig lite.
Fast bara för dig som har rätta humorn här förstås. Här kommer lövtunna fånerier om tre barndomsvänner som ger sig ut på kombinerad nostalgitripp/skattletaräventyr. Allt för att hylla den avlidne fjärde medlemmen i kompisgänget från förr.

Ack ja. Tramsigheter, lökiga vildmarksskämt, bonnläppar, rednecks, vilda djur, nakna trädkramare, skumma poliser, strida forsar, under-bältet-skämt. Noll filmkonst i sikte. Zero. Här ska paddlas i vildmarken och bondas samtidigt som äventyret ska hittas runt (flod)kröken. Å så lite mer om den legendariske flygrånaren D.B. Cooper! Fast med humor såklart.

MEN, gillar man (dvs Jag) lirare som Dax Shepard (japp, Kristen Bell´s hubby), Matthew Lillard och Seth Green är detta såklart hejsanhoppsan trevligt för stunden. Lite mysfånigt för den banala böjelsen att få flina åt dumma grejer på film. Finns icke en vettig mening med denna rulle, men vadå, det behövs väl inte alltid!!??!

Extra pluspoäng när gamle pantern Burt Reynolds slängs in i en kanonroll som vildmarksguru! Häpp!

Jag skrattar rått och gott i soffan.
Du som hellre hänger med kultureliten på svenska filmgalor gör det inte.

Tramstrevligt detta.

 

without_a_paddle_2004_1080p_blu_ray_x264_retreat

call of the wild

Scooby Doo 2 – Monsters Unleashed (2004)

Jamen så här var det ungdomar.
Förr i tiden, när statstelevisionen var det dominerande mediet, fanns det sköna programmet ”jullovsmorgon”. Perfekt för alla oss unga knattar som var lediga och slöade i tv-soffan på morgnarna. Nu vet jag att ni hävdar att jullovsmorgon fortfarande finns i viss form, men inte är det som förr kan jag tala om. OCH, det mest uppseendeväckande, numera finns inga gamla fina avsnitt av Scooby Doo som den perfekta avslutningen varje tv-morgon. Var det något man aldrig missade så var det ju avsnitten med Mysteriegänget och den lustiga hunden som alltid råkade ut för hemskheter, vilka naturligtvis inte var så hemska när det visade sig att bakom spökena och monstren fanns det en illvillig skurk som hade klätt ut sig.

Det dröjde många år innan Hollywood vågade sig på att filma konceptet med vanliga skådisar och digitaleffekter, men när man väl gjorde det 2002 blev det en mindre besvikelse i mina (okej vuxna) ögon. Inget fanns av den där känslan som låg som en skön filt i de gamla tecknade avsnitten. Det var mer en steril uppvisning i effekter och dravligt manus.
Desto roligare då när det trots allt kom en uppföljare 2004, nämligen denna. Äntligen hade någon smart filur fattat vad en Scooby-historia i modern tid ska innehålla; referenser till de gamla avsnitten på tv såklart vilket gör igenkänningsfaktorn hög och trivsam för oss äldre nördar. I denna historia avnjutes således gamla godingar som 10 000volts-spöket, Asfaltsspöket, Svarta Riddar-spöket, Djuphavsspöket och en hoper andra sköningar. Ramstoryn är den att Mysterigänget ska inviga hemstaden Coolvilles kriminalmuseum när någon slår till och stjäl alla gamla dräkter som gänget samlat på sig under sina demaskeringsäventyr. Ganska snart börjar det dyka upp spöken lite överallt i staden och gänget får ligga i för att lösa sitt kanske knivigaste fall någonsin.

Givetvis enkel och låg nivå på storyn, som i första hand är ute efter att underhålla och roa. Simpla serietidningsskämt och idiotiska tilltag, precis som sig bör i en Scooby-historia alltså. Rent filmiskt är det överdrivna färger och mustig scenografi, som om serierutorna kopierats rakt av in i den digitala världen. Huvudpersonen, digital-Scooby, är naturligtvis prickfritt framställd hos effektmakarna och det finns inget att klaga på där. Största bedriften,precis som i första filmen, står dock Matthew Lillard för. I rollen som Shaggy måste han hela tiden agera som om han hade en riktig hund framför sig och det funkar lysande om ni frågar mig. I övrigt finns Freddie Prinze Jr som Fred, Sarah Michelle Gellar som Daphne och för mig okända Linda Cardellini som smartingen Velma (vilken får lite mer plats i den här filmen än i förra)

Scooby Doo 2 är naturligtvis klockrent trams, med målgruppen mot de lite yngre tittarna. För oss gamlingar har man dock bemödat sig om att fånga retrostilen i allt vad gäller scenografin och de gamla hederliga monstren, och för en yngling som undertecknad, vilken växte upp under 70-talet, är det såklart godis att återse de här karaktärerna. Och en liten upprättelse mot det digra fiaskot som första filmen blev. Oseriöst, ologiskt och barnsligt men lite kul nostalgi för oss som ibland längtar tillbaka till tv-soffan och den där jullovsmorgonen…