Etikettarkiv: Tom Cruise

Aug 8 2019

#sommarklubben: Jerry Maguire (1996)

”you had me at hello”.
Kanske en av moderna filmens mest kända repliker? Eller varför inte ”show me the money!” Mera Cameron Crowe i sommarklubben! Här en riktigt härlig liten pralin, som faktiskt står sig smutt än! Man får självklart bortse från det lätt vimmelkantiga modet som begav sig i mitten på 90-talet. En alldeles formidabel Tompa Cruise som sportagenten Jerry, vilken drabbas av dåligt samvete av hur cynisk branschen har blivit och försöker starta om sin karriär. Inte helt utan problem. Bakom sig har han egentligen bara lojale amerikanske fotbollsspelaren Rod (Cuba Gooding Jr, oscarsbelönad på kuppen) som stannar i hans ”stall”. Å så har vi ju Rénee Zellweger förstås! Ung och oförstörd. Vilket par på film! Tompa och Rénee! Kemin är härlig! Och Tompa gör en Cruiser-roll som känns sådär…”vanlig”.

Crowes film är dialogdriven och underfundig. Men glömmer inte bort romantiken, och humorn också för den delen. Och snajdig musik från det sobra 90-talet. En av Crowes bästa rullar, helt klart!

Tillbakastuds i sommarnatten.

 

Aug 10 2018

Mission: Impossible – Fallout (2018)

Blockbustersommarn fortsätter att stila upp sig!
Här då the Cruisers nya installation i det som av vissa medier kallas ”den mest framgångsrika och maffigaste nu aktiva franschisen i Hollywood”. Jorå. Visst serru. För första gången återanvänds också en regissör, Christopher McQuarrie som ju rattade förra rullen. Varför ändra på ett vinnande lag…..-ish? Som vanligt är stuntsen i fokus. Allt bygger på att sätta Ethan Hunt (Cruisern) i prekära situationer där han måste ge allt av sin fysik för att klara biffen. Inte ens en bruten fot stoppar honom (det omtalade klippet som givetvis finns med i den färdiga versionen). Den här gången är det stulet plutonium som är på avvägar…måste hittas. Liksom de skurks som spelar dubbelspel och kör med dubbelfinter och trippeltvistar. Upp till IMF att agera.

Men jag vet inte jag. Känns som att det börjar bli svårt att väva ihop vettiga manus runt all den action som värkts fram. För visst är det väl så att här jobbar man med att uppfinna actionscenerna innan manuset hittas på? Så är känslan iaf. Det blir, lite förvånande ändå, vansinnigt mycket dialog i filmen. Ibland så pass att jag liksom zonar ut. Tappar fokus. Blir nästan lite…uttråkad? Det finns ett parti med alldeles för mycket ”sightseeing” genom Paris alla gator. ”Kill the darlings” hade varit helt okej idag. M:I-rullarna har såklart en hög lägstanivå, inte tal om annat…men här går det banne mig lite i stå ibland. Och ser inte Cruise lite…trött ut? Rebecca Ferguson som var så extremt cool i Rogue Nation…är uppenbart inknöad i storyn med stor ansträngning. Ärligt talat, hon har icke speciellt mycket att jobba med. Ving Rahmes och Simon Pegg är såklart på plats. Enter också Henry Cavill med omtalad musche. Retar gallfeber på många, men gör väl ändå vad han ska som kaxig CIA-snubbe. Varken mer eller mindre. Låter jag lite…likgiltig..kan det nog bero på att den omedelbara känslan är just det. Det finns liksom inga förmedlade stakes som jag kan ta in. McQuarrie vet hur han ska svänga ihop rullen, Cruisern vet hur han ska flörta publiken med stunts. Manus vet precis hur det ska stöpas i utförandet 1A i blockbusterfabriken. In med action, in med vitsiga oneliners. Allt känns dock lite..rutin.

MEN, man ha klart för sig att rullen är underhållande och en perfekt sommarpopcornsfling. Grejen är bara att Mission: Impossible-cirkusen hela tiden gått från klarhet till klarhet och ständigt tagit ett kliv uppåt på stegen, nu blev det ett litet steg tillbaka. Vissa hävdar dock att det här är den bästa av dem alla. Jag påstår att den inte alls slår vare sig M:I 3, Ghost Protocol eller Rogue Nation. Inte ens pallplats för dagens film alltså. Vilken också hade tjänat på att kortats med en sisådär 40 minuter.
Led jag då jättemycket där i biomörkret? Inte då. Detta är ändå gedigen sommaraction med stentuff action och våldsamheter….men jag hade nog väntat mig lite mer mellan sekvenserna.

 

I Snacka om Film #151 jiddrar vi på mer om rullen och försöker förklara varför vi inte föll handlöst för den här actionstänkaren. Lyssna gärna här!

Dec 22 2017

American Made (2017)

Spektakulära skrönor, färgrikt berättade. Gärna med utgångspunkt från det verkliga livet. Är det min cup of tea? Ja, kanske.

Som stort fan av framför allt den bedårande Wolf of Wall Street, är det svårt att inte sitta och dra på smilbanden även till den här rackarn. Samma utgångsläge; the rise and fall av en skojares, en fixares, förmåga att ”styra upp det för sig”. Klassas således som en BOATS, men det får man nog ta mellan tummen och pekfingret. Låt oss säga att kryddorna som slängs in…är ganska bra tilltagna.

Barry Seal (Tom Cruise) överger det tråkiga trafikpilotyrket nån gång runt 1978 och låter sig värvas in i CIA av den hale Monty (Domhnall Gleeson) för flyga secret missions över Centralamerika och fota hemliga baser. Det ena leder strax till det andra, och Barrys törst efter rikedom och äventyr leder honom snart också in i smuggelbranschen (vapen till Contras i Nicarauga och droger från Medellinkartellen).
Otrevliga grejer förstås. Men allt avhandlat med en glimt i ögat och en sorts tokrolig approach. Precis som känslan i WoWS. Lite som att ”hålla på den onda killen-syndromet” igen alltså.

Lättsamt regisserat av Doug Liman, som återigen teamar ihop sig med Cruise. Ett bra samarbete. Filmen kanske kan kallas rätt ytlig, går aldrig på djupet och kollar in mörkret bakom fasaden, men det behövs heller aldrig. Jag som tittar har bra mycket roligare och mer underhållande upplevelse med den här twistade skrönan. Som att man inte vill veta att säkert över hälften av det som händer Barry här…är fabricerat av manuset för att ge en mer underhållande film.

Tompa C fortsätter att dominera, och är utan tvekan en av de bästa skådisarna som går att hyra för pengar just nu. Även om Cruises filmer inte alltid är top notch…är hans insatser alltid solida. Som Barry passar han dessutom särskilt bra, med sitt ständiga leende och den udda formen av entreprenörsanda vilken han får tillfälle att utnyttja. Och inte minst det påfrestande jobbet med att jonglera familjelivet (fru och två barn) med det mindre laglydiga arbetslivet. Som i alla selfmade-rullar om snubbar som agerar i utkanterna av lagen…finns det gränser och brytpunkter för allt. Barrys kommer naturligtvis också. Men resan dit är synnerligen underhållande. Ytterligare en sådan där fartig rulle där moralen är satt i andrahand…och man liksom köper det utan problem.

Mustigt trivsamt detta.

 

I SoF-poddens juliga #120 avhandlar jag och Fiffi än mer om den här tokroliga rullen. Lyssna gärna här!

Jul 3 2017

#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 23 2017

The Mummy (2017)

Vad har Du för krav på en tvättäkta sommar-popcornsrulle? Egentligen?
Måste du ha genomarbetad story, logik som håller ihop? Måste det finnas ens uns av allvar? Går det att koppla bort hjärnan och det ”seriösa” sättet att se på film?

Klart det går! Kom igen, själen mår då och då bra av att släppa sargkanten och liksom bara strunta i logiken och meningsfullheten. Hänga med på resan en stund och sedan gå vidare i livet.
Filmbolaget Universal har fått för sig att man vill ”reboota” (i brist på bättre ord) hela sin gamla filmserie med monster från 30-talet. Det nya flashiga namnet på koncepet är Dark Universe. Coolt namn.En gång i tiden var ju faktiskt studion lite känd för att vara ”monsterstudion no 1” i Hollywood. Okej det var länge sen. Men ändå. Nu ska nya grepp tas. Gamla ikoniska figurer ska väckas till liv igen. En liten franchise helt enkelt. Extra kryddan tycks vara att engagera minst en superstjärna till varje rulle.

Först ut nu då Mumien, eller så som varelsen ter sig anno 2017. Originalet från 1932 sportade en bister Boris Karloff i gasbindor, stapplandes runt lite sävligt. Det var inte heller så skrämmande (fast mitt yngre jag…ca 8 år gammal kunde självklart inte sova på flera dagar när jag sett den på tv en sommarkväll på 70-talet). Dagens version innebär Sofia Boutella (Kingsman) i diverse olustiga kroppsformationer, väsande och med fyra par ögon…nej inte ögon…iris…ar? Hur som helst, hon funkar kanoners i rollen! Lite obehaglig mest hela tiden.

Vår man för dagen är ju annars Tompa C. Inhyrd för sin stjärnstatus och sin stenhårda slimmade kropp! Karln är över 50 men ser ut som 20!! Kudos! Många retar (förstås) ihjäl sig på att ”pensionären” Cruise ställs mot betydligt yngre motspelare och menar att hans karaktär här, soldaten Nick med tvivelaktig moral, borde ha spelats av en yngre person. Jag säger BULLSHIT! Om Tompa ser ut som han gör i 20 år till kan han fan spela leading man hur mycket han vill! Grabben levererar! Basta!

Den gode Nick hittar alltså i filmens början en gammal Egyptisk grav. I Irak (!). Sedvanlig (och inte alls så irriterande) backstory förklarar. Asch, ni som njöt av Mumien (1999) fattar upplägget. Ett par actionsekvenser senare har handlingen hoppat till England. In på banan med Russell Crowe (!) som en viss Dr Jekyll! Jaha ja! Här flörtas det vilt med legenderna. Inte mig emot. Kvinnliga hjältinnan för dagen heter Jenny (Annabelle Wallis) och är arkeolog-ess, givetvis med viss dragning till Tompa..och såklart med en och annan hemlighet. Som sedvanlig sidekick i det sommarlökiga manuset hittas Jake Johnson (Jurassic World). Han får också äran att stå för finfin referens till 80-talspärlan En amerikansk varulv i London. Kul!

försmådd och hämndlysten

Jaja, det travas på helt enkelt. Så värst mycket skräck blir det såklart inte. Mer en actionhistoria. En äventyr som lika gärna skulle kunna vara storyn i ett Indy-äventyr. Snyggt som tusan är det dock. Alla som gnäller på effekterna får väl kolla på konst-pretto-film istället. Har sett tjogtals med värre alster i den här genren. Den globala hatkampanjen mot dagens Mumie-raffel är enastående märkligt. Och helt obefogat. Herr regissören Alex Kurtzman, till vardags stabil manusförfattare av just typiska sommarblockbusters, tar inte på sig att leverera något nytt i genren. Vilket känns helt okej här.

Klart detta inte är en djup film. Leta inte efter mening och sans. Fastna inte på storyns brist på detaljer och flöde. Som ytligt och somrigt äventyr funkar den precis som den ska. Kompetent CGI, tramsdialog och en Tom Cruise på lite betald semester…där han går in för det så mycket som behövs.
Många förutspår att Dark Universe kommer att få svårt att hävda sig i filmdjungeln, och olyckskorparna har kraxat sig ännu hesare efter att ha sett den här rullen. Trist för er säger jag,…som gärna ser mer av de gamla monstergodingarna i upphottade versioner.

Detta är oförargligt lökigt sommaraction som  gör jobbet.

 

SoF-poddens avsnitt 94 intar också en lite mer friande attityd till Tompa och Mumie-bruttan. Lyssna bara!

Apr 7 2017

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Jack-Reacher-Never-Go-Back-2016-posterJapp, jag gillar Jack Reacher.
Denne mystiske, nästan mytiske, figur från otaliga böcker av författaren Lee Child. Och japp, jag är förstås en ivrig läsare av dennes romaner. Nu 22 st till antalet i skrivande stund. Jag gillade också första filmen om Reacher, i Tom Cruise´s gestalt. En del ojade sig över att ”Reacher minsann i böckerna är nästan 2 meter lång”…men ähh…Tompas tuffhet kompenserar. Han lyckas med sin gubbe. Det känns också som han ”växt in” i rollen i och med denna andra film.

Nu är alltså ”uppföljarfilmen” här, och idag skiter det sig ordentligt när den gode Reacher tänker sig en liten tripp till nationens huvudstad för att bjuda den nyvunna bekantskapen major Turner (Cobie Smulders) på middag och lite snack..gamla militärer emellan (Reacher är ju gammal militärpolis…men det visste du väl redan va…?). Saker går dock rätt snabbt sideways när det visar sig att Turner är gripen för landsförräderi! Wtf?? Varför?? Undrar såklart vår man Reacher också..och inleder omedelbums en egen privatspaning i ärendet. Och då vet man ju hur det brukar gå.

Precis som förra rullen, bygger dagens alster på att Reacher är en handlingens man och tar tag i saker. Som en hårdför vigilant rör han sig obehindrat i skuggzonen mellan lagen och den icke helt rumsrena verkligheten. Ingen sticker upp mot Reacher. Och det är ju så det ska vara. Där förra rullen möjligen var lite mer av en pusseldeckare, är det betydligt rakare rör här. Pang på liksom. Kortare väg till buset om du så vill. Gott om tuffa actionscener förstås. Filmen känns också betydligt mer ”oldschool-action” än vad dagens cgi-stinna actionpärlor ofta visar upp. Typ Mission:Impossible-filmerna. Du gör dig dock en rejäl otjänst om du börjar jämföra Tompas roll där mot här. Som Reacher SKA han ju vara betydligt mer otillgänglig i sin natur. Med andra ord; smutta grejer här. Smulders sparrar med sin Turner så gott hon kan, och på resan mot rullens upplösning får Reacher också ta hand om ett kanske/kanske inte möjligt faderskap med den unga Samantha (Danika Yarosh).

reacher_pic

vår man i underläge?? not to worry..

Bakom spakarna idag gamle Edward Zwick, som därmed återförenas med Cruise från Den Siste Samujaren 2003. Zwick är alldeles för rutinerad för att slarva bort den här rullen, som kanske inte bjuder på vrålspänning…mer en stabil tuff actionthriller av beprövat märke.

Kan vi hoppas på mer från den stenhårde Reacher i filmsammanhang?

Aug 12 2015

Sommarklubben: Mission: Impossible III (2006)

MI3posterSom av en händelse beslöt sig även superagenten Ethan Hunt för att titta in i årets Sommarklubb en sväng också!
Najs!

Även om M:I Rouge Nation firade stora triumfer sommaren 2015…ska vi inte för ett ögonblick glömma bort denna tredje del i franchisen. Då del 2 var mer eller mindre uppenbart svag och bara ett staplande av ett gäng actionscener utan vettigt manus, togs det säkra kortet fram här i form av regissören J.J. Abrams som visste hur man bygger spänning i kombo med maxad action OCH ett flow i storyn!

Är detta den mest personliga rullen om Tom Cruise och hans agent Hunt!? Kanske va. Speciellt när frugan Julie (Michelle Monaghan) dras in i det luriga spelet runt badasset och skurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Och kom igen; har serien haft en mer ondskefull skurktyp!? Tillåt mig tvivla. PSH är iskall och nedtonad på ett otäckt och illavarslande sätt. När han väl tappar det då och då blir han fan rent jävla skrämmande! Hu!

Den som törstar efter maxad action behöver icke gnälla.
Det är snygga scener, fräsiga hopp mellan kontineter (som vanligt)…och att bryta sig in i Vatikanen….det är ju bara för skönt. Bäst är annars en jäkligt vass shootout på en bro samt den stressframkallande början på rullen. De första minutrarna är galna och man undrar vad i helvete som pågår!!

Är denna tredje del lite bortglömd nu när Ghost Protocol och Rouge Nation satte ribban ännu högre? Det kan vara så.
Därför slår idag Sommarklubben ett litet extra slag på trumman för en av de mer tätare och rejält mustiga delarna i M:I-serien. Kanske inte lika halsbrytande som just de efterföljande rullarna…men lika intensiv och adrenalinframkallande.

Sekunderna jagas i sommarnatten.

Aug 11 2015

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

M:I_2015Det är nya tider nu.
Det fanns en tid (känns avlägset) när till exempel en Bond-film var det tuffaste du kunde se på bio, vad gäller effekter, fräsiga tekniska mojänger och hisnande stunts. Filmer som stod ut lite extra sådär.

Idag i riket Sverige, och i övriga världen, är tokaction och vansinnestempo och mastodontiska scener vardagsmat på film. CGI-datorer jobbar så kretsarna brinner i drömfabriken och manusförfattare tävlar med varandra om vem som kan utsätta en films hjälte för de värsta prövningarna. Helt normalt liksom…anno 2015.

Vad kan man då tycka om dagens blockbusterkaramell? Ett av bidragen till sommaren 2015`s Big Six….(Vilka är de andra..? Fundera på det en stund…)
Tja, det roligaste är nästan att ta del av alla de åsikter runt jordbollen som är missnöjda med att filmen ”inte levererar något nytt och kör på i gamla beprövade spår”. Ehhh, ursäkta?
Det är ju liksom det som är meningen. Jag går till bion, betalar alldeles för dyra pengar (och undviker naturligtvis 3D-helvetet) för att få se en Tom Cruise i toppform hänga på ett plan, fiffla in sig på hemliga ställen, ta på sig latexmask och lura brallan av badass och vara allmänt övermänsklig. Givetvis med en backdrop av snygga miljöer och märkliga konstruktioner. För tusan, allt handlar ju om det!

Årets M:I-rulle är inget undantag. Filmens manus får plats på en kladdig servett från lokala glasshaket i stan (Halvars. Pröva nästa gång du somrar förbi Norrköping!). Ethan Hunt och hans gäng jagar The Syndicate, värsta flåbusarna alive om man ska tro den härdade toppagenten från IMF, en organisation som dessutom nu håller på att synas i sömmarna och läggas på is av myndigheterna. Vilket naturligtvis inte hindrar en handlingens man av Cruise´s kaliber och snart har han även dragit med sig trotjänaren Benji (Simon Pegg) och motvillige hjälparen Brandt (Jeremy Renner) på äventyret.

Hopp, lek och spel…typ…på programmet. Den avancerade versionen där det mesta är lite mer högljutt än normalt. Att sedan Ving Rhames och Alec Baldwin är skohornade in i handlingen stör inte alls. Liksom att normal logik och logistik är satt ur spel. Skit i det.
Regissören Christopher McQuarrie (Jack Reacher) fattar grejen. Vad som förväntas.

Tompa blev lite skraj av den svenska tuffheten

Nytt den här gången; Sverige hoppar in i handlingen! Tjohoo!
Suveränt cool sparringpartner i form av dubbelagenten Ilsa Faust (Rebecca Ferguson). Hon äger! Och fajtas som värsta esset!
Vi räknar också in Jens Hultén! Lebemannen med de sköna kommentarerna och den coola blicken! Eller är det karaktären ”Seth Rydell” från Johan Falk-världen som hälsar på som pistolman och benknäckare i tjänst hos skurken!? Ibland blir jag lite osäker. Fast på ett bra sätt. Mera Sverige i Hollywood! Härliga tider!

Det smäller, skjuts och slåss och hallabalooas överlag nästan hela tiden. Det är snyggt visuellt och det är tempo. Du kan tycka vad du vill om Tom Cruise, men mannen har icke gjort en dålig film på evigheter. Han är en pålitlig kassako. Basta.
Dagens kapitel i IMF-sagan är minst lika bra som sin föregångare och du KAN bara inte förvänta dig att det ska finnas ett uns allvar i storysar som denna.

Detta är perfekt saltade sommarpopcorn!

Sep 23 2014

Fast i loopen och sugigt klättertrams

Edge of Tomorrow (2014)

Enligt mig går gamle Tompa Krusbär en ny tid till mötes.
En ny peak i karriären? Han tycks utrustad med ett sorts sinne som låter honom välja synnerligen rätt roller så här i 50+-stadiet av livet. Inte alltid de djupaste, märk väl, men rätt.

Som här. Från en feg officer till en superstridis med både hjärna och hjärta i ett märkligt, smutsigt och högteknologiskt krig mot en utomjordisk ras som bara vill skövla jorden sådär rakt upp och ned som de flesta badass-aliens vill göra nuförtiden i svindyra Hollywoodalster. Rullen bjussar på sedvanlig bombastisk och imponerande CGI som ibland gör den till ett renodlat tv-spel, men det gör inte så mycket då underhållningen ändå trycks in på ett ganska lurigt och kanske lite udda vis. Och mitt i all…en sorts mörk, vriden, humor!

Cruises figur blir en sorts lurig rackare som fastnar i en tidsloop vilket gör att han återupplever samma sekunder av ögonblick hela tiden på slagfältet. Till slut vet han exakt vad som ska hända och kan därför klara sig lite längre varje gång. Spelar ju liksom ingen roll om han blir knäppt av nån illvillig alien. Strax är han ju tillbaka i leken igen. Det är helt enkelt klassikern Groundhog Day i pimpad actionversion!

Och jag har inga som helst problem med det. Lägg till Emily Blunt som stentuff soldat (”the Angel of Verdun”!!) och sköningen Bill Paxton i paradroll med munläder som får tjattra på i gammal god stridisstil…och där har vi oss en REJÄLT underhållande sci-fi-action-rulle! No more, no less. Bakom kameran Doug Liman, som en gång gav oss första installationen i Bourne-franschisen (och dessutom skitrullen Jumper..men det låtsas vi inte om här).
Tempo, fantasi och lite spänning. Bra så!!

Brick Mansions (2014)

Marknadsförs som Paul Walkers sista KOMPLETTA film han jobbat på. Som om det skulle spela nån roll.
Synd att det blev den här kan jag säga.

Hade man inte flashat upp Walkers namn i rollistan skulle ingen jävel titta på den här rullen. Jag lovar. Helt värdelös upplevelse som inte bjussar på något som helst intressant eller känns befogat att slösa tid på. En nyinspelning av den franska parkour-hopttetoss-filmen District B13, dessutom med samma fransos, David Belle, i samma roll som i originalet. Blir inte bättre för det. Detroit en bit in i framtiden är härjat av brottslighet, och det värsta området spärras av med en mur runtom. Nu får de kriminella klara sig själva resonerar stadens styrande. NATURLIGTVIS måste ändå en snut (Walker) skickas in undercover för att ta i med hårdhandskarna mot skurkbaronen som regerar bakom muren. På vägen tar Walker såklart hjälp av franske klätterapan Belle som också har en gås oplockad (älskar uttrycket!) med skurksen.

Men…nä. Det blir ALDRIG underhållande. ALDRIG engagerande. Man skiter liksom i figurerna. Skådespeleriet havererar hos alla, till och med hos Walker. Synd att säga, då jag verkligen gillade snubben.
En riktig C-film som aldrig borde ha gjorts.
Illa.

Jun 18 2014

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

Apr 24 2013

Oblivion (2013)

Jag gillade inte alls Joseph Kosinski´s förra alster Tron: Legacy.
Det kändes som en vettvillig teknikflashig uppvisning i specialeffekter där själva historien bara var blahablaha och skuffades undan i ett hörn.

Desto bättre då att regissören verkar ha spottat upp sig betydligt här.
Ok, storyns djup kan väl som vanligt diskuteras. Men ändå. Med ett (igen) traditionellt starkt filmbolag i ryggen, miljoner dollars (igen) i plånboken och top notch-utförande (igen) vad gäller specialeffekter kommer Kosinski istället den här gången undan med väl godkänt. En del av berömmet får han väl dessutom dela med Tom Cruise, dagens huvudrollsinnehavare.

Jorden i framtiden är inte platt som en pannkaka, men väl ödslig och övergiven. Ett stort krig mot en anfallande främmande livsform från rymden förstörde både månen och tvingade fram kärnvapen som lade jorden i ruiner. Nu har större delen av den överlevande befolkningen flyttat ut i rymden till antingen en stor rymdstation eller till en av Saturnus månar. Enorma maskiner finns kvar på jorden och säkerställer att de kvarvarande resurserna i form av vatten tas omhand för det framtida livet i rymden. Teknikern Jack (Cruise) är tillsammans med sin partner Victoria (Andrea Riseborough) två av de fåtal människor som finns kvar på jorden. Jack reparerar de drönare, robotar,  som har till uppgift att övervaka maskinerna som tar hand om vattnet. Spridda rester av den anfallande rasen, Scavs, gör ständigt återkommande anfall mot drönarna. Victoria övervakar i sin tur honom och hans olika uppdrag från deras bas/bostad på en plattform högt ovanför molnen. En rutinmässig tillvaro således där tjänstgöringsperioden går mot sitt slut och de snart ska flytta ut i rymden.

Och kanske skulle allt vara frid och fröjd om inte Jack hade de märkligaste drömmar och syner, i vilka han befinner sig i ett nutida New York med en kvinna han tycker sig känna igen. Snart kommer han också att få anledning att få ifrågasätta mycket mer än sina sinnen då upptäckten av ett kraschat rymdskepp ställer hela hans tillvaro på kant .

Regissör Kosinski har själv varit med och plitat på manus, och trots en del sköna innovativa tankar märks det att han både sneglat och snott friskt från diverse andra dystopiska historier om vår kära jord. Filmen är försedd med en traditionell twist, som egentligen inte alls är så sensationell som man kan tro. Filmen är dock snygg. Otroligt snygg. Retrosci-fi möter framtidens design. Läckra bilder över en ödslig planet där både gamla landmärken och imponerande naturlandskap samsas. Överlag är specialeffekterna galet snygga och den minsta lilla detalj gör sitt till.

På skådissidan är det Tompa som dominerar, som vanligt. Jag har skrivit det förr och tjatar om det igen; det är rätt lätt att tycka om denne skådis.  Att låta sig charmas av hans förmåga att likt en kameleont anpassa sig till de roller han tar. Cruise må ha (precis) passerat 50-strecket men han ser banne mig oförskämt fräsch ut i kropp och själ. Cruise är såklart den som bär historien lite på sina axlar, även om hans flankeras av namn som Olga Kurylenko, Nikolaj Coster-Waldau och framför allt Morgan Freeman (i en lagom ”kaffepengs-roll”).

lya med egen landningsplatta bland molnen. vill ha!

Möjligen känns filmen lite för lång för sitt eget bästa. Det finns ett par passager i historien då jag kommer på mig själv med att sitta i biosalongen och önska att tempot ska snäppa upp sig en bit. Som att filmen märkligt nog behöver hämta lite kraft innan den stora finalen då allt ska avslöjas och redas ut. Ett extra plus måste dock delas ut till det helt fantastiska soundtracket som med sina sugande synthrytmer höjer stämningen på skitsnyggt sätt. Och jag som inte ens gillar den typen av musik till vardags!

Oblivion öser som sagt på med storslagenhet i bilder och specialeffekter. Så pass att man nästan glömmer bort att det på ytan luriga manuset egentligen är ganska standardbyggt enligt Hollywoods mallar. Lägg till detta en Tom Cruise som gör en sympatisk hjälte bland allt tekniskt finlir och det hela blir ändå en smutt och välsmakande upplevelse. En riktigt maffig miljonerdollarsprodukt som gör vad den ska.

Apr 11 2013

Jack Reacher (2012)

Jag tillhör den skaran som ofta och gärna återvänder till författaren Lee Childs värld där hårdingen Jack Reacher bor och verkar.
En riktig sköning till karaktär som alltid ställer saker tillrätta, på sitt alldeles egna vis.

Därför var såklart peppen ganska stark när uppgifterna om att en film var på väg nådde mig. Och kanske aningens lite oro. Skulle Tom Cruise, av alla människor, verkligen klara av att gestalta denne fräne Reacher? Dessutom i en story som jag kanske ändå inte räknar till de vassaste i författaren Childs universum.

Hur som haver ÄR det nu Tompa C som dyker upp på banan efter att en krypskytt till synes helt vettvilligt skjutit ned oskyldiga människor en vacker morgon i Pittsburgh. Förövaren grips, och det enda han vill är att just Jack Reacher ska kontaktas. För att rentvå honom? För att vittna? Om vad? Den gamla ex-armésnuten Reacher slår sig snart ihop med skyttens tilldelade advokat, snygga Rosamund Pike, och börjar sin egna lilla undersökning om vad som egentligen försiggår. Ganska snart, för att inte säga direkt, rör hans snokande om i fiskdammen. Kan skottdramat i själva verket vara toppen av ett synnerligen illvilligt isberg?

Är man det minsta bekant med böckerna, eller formatet som sådant, har man naturligtvis inga större problem med att ta till sig berättarstilen.
Som alltid finns betydligt mycket mer under ytan än vad som först visas upp. Det är giftiga dialoger, självsäkra påståenden och en och annan smocka utdelad från hårdingen Reacher när så behövs. Klarar då Tompa sin uppgift? Någonstans har jag alltid sett Reacher framför mig som en lång snubbe, och lite mindre bildskön än Cruise. Och kanske lite äldre. Nu är ju sannerligen Cruise ingen ungdom längre, men han ser nästan FÖR bra ut i rollen..för slimmad på något sätt. Dock är det inget som stör mig i någon större utsträckning. Eftersom jag ändå gillar vår soffhoppande hjälte, är åsikten att han här klarar sig riktigt stabilt i rollen trots allt.

konflikt med förväntad utgång

Snygg-Pike, Richard Jenkins och härlige gamle Robert Duvall får också sina stunder i en story som blandar thrillerkänsla, några väl valda actionmoment med lite utfyllnadsdialog. Mest stör jag mig nog på att historien känns måttligt engagerande, den liksom fastnar aldrig. Man bryr sig inte så mycket om läget, utan väntar mest på nästa passage i manuset som ska leda Reacher vidare. Eftersom jag läst boken finns knappast överraskningsmomentet kvar, men även som förstagångstittare är det inte någon jätteutmaning att försöka lägga ihop pusselbitarna och se mönstren. Första hälften av storyn känns som den bästa, och regissören Christopher McQuarrie ser till att filmen kommer med en lovande inledning.

Kanske man skulle ha satt manusklorna i boken Misstaget istället? I mitt tycke en av de bästa som Lee Child skrivit om vår hjälte. Eller Livvakten. Kanske är dagens film en tänkt början på en ny franchise? Ok, inte mig emot i så fall.

Jack Reacher är absolut ingen dålig film. Stabilt och proffsigt tillverkad med nödvändiga ingredienser och ett manus som tar sig från A till C via B enligt förväntad mall, och utan större överraskningar. Tom Cruise anammar hjältens kompromisslösa hårdhet på ett helt ok sätt. Lagom behagligt således, men ändå lite…själlöst? Dock med en figur man trots allt gärna ger chansen i en ny story.
Godkänt med aaaningens mersmak.

Jun 7 2012

Drömmarnas horisont (1992)

Att göra de här ständiga besöken i det gamla återtittsträsket känns verkligen som en stimulerande aktivitet.
Vare sig jag hamnar framför ett alster som återigen kan älskas lika mycket nu som då, eller griper tag i närmsta första skämskudde, kaffekopp eller liknande för att gömma mig bakom när uselheten (fortfarande) inte tycks ha några gränser.

Dagens återanvändning ger mig direkt två känslor i kroppen som är väl värda att framhålla både lite då och nu;
1) man kan ha många vitt skilda åsikter om denna historias turturduvor men tillsammans fungerar de banne mig perfekt på film,
2) Nicole Kidman har en härlig och superproffsig tajming när det gäller att leverera komiska repliker och bra drapor med rätt inställning.

Jag har nog alltid gillat Ron Howard, både som skådis i tex Sista natten med gänget eller som Ritchie i Gänget och jag, men det är kanske som regissör han haft sina största stunder ändå. Howard verkar vara en sån där filur som liksom kan känna av hur vibbarna går och sedan proffsigt tillverka en vara som alltid eller oftast finner både nåd inför publik och sura kritiker. En stabil kille helt enkelt.

Här målas en historia upp som uppenbarligen ska bära drag av de gammeldags episka äventyren, gärna med en stark romantisk aura över sig. Populärt ställe att börja på när det gäller drama om fattigdom, känslor, drömmar och kärlek är alltid Irland. Ett säkert kort här också. Fattige Joseph (Tom Cruise) drömmer om att äga sin egen mark men tiderna i slutet på 1800-talet är bistra för fattiga lantbrukare på Irland, oftast i händerna på skrupelfria gods- och markägare. Ett par dramatiska utspel senare befinner sig dock den unge Joseph emigrerad till Amerikat och Boston där en plan som ska ta honom vidare till Oklahoma, där det delas ut mark till nybyggare, smids. I släptåg och av en tillrättalagd manustillfällighet har han också den bortskämda och impulsiva godsägardottern Shannon (Nicole Kidman), på rymmen hemifrån  och drömmandes om äventyr i Det Nya Landet.

Howard tar nu inga nya spännande genvägar i sitt berättande, åh nej långt därifrån. Det är traditionsenligt käbbel mellan huvudpersonerna samtidigt som de i smyg spanar in varandra. Det är de obligatoriska motgångarna, de moraliska frågorna som stöts och blöts, det är rich girl going poor och lär sig uppskatta tillvaron, det är den unge självsäkre äventyraren vars fall blir både tungt och hårt innan det kan bli bättre och naturligtvis skuggor från förr som inte kommer att lämna dem ifred. Cruise spelar sin roll rätt inspirerat och får på vägen mycket god matchning av Kidman, och på det hela taget känns det som att det märks att de var ett par privat vid den här tiden.

här hittas både kalabalik…och romantik.

 Filmens bästa partier är i början och mot slutet och det känns på något sätt som om Howard får leva ut gamla drömmar om färgfulla bombastiska bilder över vidsträckta slätter, vare sig de återfinns på västra Irland eller på den amerikanska prärien.

Drömmarnas Horisont känns som drygt två timmar i gott sällskap med lite gammeldags äventyrsromantikdrama med sina gamla beprövade klyschor. Pompöst vackra bilder och dessutom njutbart tonsatt av gamle John Williams som ger prov på både sköna irländska influenser och traditionella westerntakter. En stabil historia som inte bjuder på några överraskningar, men ett pefekt castat kärlekpar…och det är väl inte kattskit det heller.

Maj 23 2012

Mission: Impossible – Ghost Protocol (2011)

Ok, ska inte ödsla onödig tid på att dra massa haranger om M:I-konceptet.
Ni känner ju naturligtvis vid det här laget till vad som gäller.

Vad man kan reflektera över är att cirkusen verkar tagit en alldeles speciell väg sedan den första filmen. Från att ha varit teknisk thriller med actionbitar, känns det som att fokuset nu nästan till 100 procent ligger på hejdlös action och svindlande scenlösningar. Mer som en äventyrsfilm med extra allt. Storyn får ofta bara tjäna som en ursäkt för att placera Tom Cruise i de mest knipande situationer. Naturligtvis har hans figur utvecklats till rena rama supermänniskan, och det mesta i Ethan Hunt´s värld är galenskaper med fartig stil.

Här måste han naturligtvis rädda världen igen, och i dagens del tillåts också hans medskådisar Jeremy Renner, Paula Patton och smårolige Simon Pegg få vara med och vitsa till det alternativt kicka röv lite mer än vanligt tycker jag nog.

Jag gillar vägen ”serien” har tagit. Det är okomplicerad actionbalett på hög (!) nivå, gjord med tunga miljoner och fläckfritt utförande. Storymässigt är filmen lika osannolik som den värsta Bond-rulle men det är ju också lite meningen. Cruise vet precis hur leverera, och man får tycka vad man vill om honom som fucked-up-skådis med bländvitt leende, men han gör sig utmärkt i den här rollen.

sjukt snygg underhållning!

Ingen kommer dock att kunna matcha Philip Seymour Hoffman från förra filmen när det gäller skurkerierna. Det enda på dagens minuskonto jag vill påföra är att Michael Nyqvist´s bad guy är alldeles för blek för att göra något intryck. Vad kan hans samlade speltid vara på…10-15 minuter på hela filmen? Lite blekt tycker jag nog för en huvudmotståndare som egentligen ju ska vara alldeles sådär överfördjävlig. Och alldeles för upphaussat i Sverige (som vanligt) när det gäller skriverierna i pressen om hans insats.

Men förbannat fräsigt är det. Och underhållande på det där löjligt simpla sättet. Och ibland räcker det ju så. Liksom. Bara.

Mission:Impossible – Ghost Protocol gör precis vad den ska. Med guldkant. Mycket yta och noll djup. Å andra sidan är det en faslig snygg yta och som stilren Hollywoodprodukt är den alldeles utsökt. Disney-regissören Brad Bird har fattat hela grejen. Skit i storyn och njut av ögongodiset som bjuds. Mycket underhållande kassako som tål att ses igen. En fullblodsprodukt från Hollywood som höjer humöret rejält.
Joråsåatt!

Feb 17 2012

Tropic Thunder (2008)

Veckans fredagsalster är just en sådan film som är oerhört tacksam att se om.
Inte så mycket för själva storyn och upplevelsen. Mer för utförandet och detaljerna, som annars kan vara lätta att missa i det tokroliga fyrverkeri som erbjuds.

Och visst är det så att man bör gilla Ben Stiller och dennes stil eftersom det här i högsta grad är en skapelse från hans värld. Man må tycka att Stiller i mångt och mycket kan ha fastnat i det typiska facket inom amerikanska komedin, och hans filmer ofta tar samma väg genom sina manus…och inget undantag görs väl här…men nog blir det rätt roligt längs vägen tycker jag dårå.

Stiller och co har just i dagens betraktelse till synes ett skarpt öga för ren flabbhumor i kombo med både roliga och stilenliga homages till filmer från den här genren. Den ytterst otroliga ramhistorien går ut på att ett gäng filmstjärnor förtvivlat försöker få ihop en krigsfilm av bästa märke på plats i Vietnam. Det går ju sådär, och i ett desperat försök att tillföra realism får den orutinerade ”regissören” Steve Coogan tips på att bussa ut stjärnorna i djungeln och låta dem agera och ta sig på egen hand genom vildmarken alltmedan de filmas av dolda kameror ”gerillastyle” som det så snyggt heter.

Problemet är bara att i närheten lurar ett rövarband i form av knarksmugglare som tror att filmstridisarna plötsligt är äkta vara.
Upplagt för både förvecklingar och action alltså. Stiller som också står för regin låter galenskaperna avlösa varandra med varierande skratthetsgrad.

get some thunder!

Det bästa med filmen är utan tvekan den sköna ironi som görs över Hollywood, filmstjärnor och filmindustrin i största allmänhet. Storyn är möjligen rätt simpel och tar inte ut svängarna på några nya äventyr, lägger istället krutet på detaljerna och utförandet.

Stiller själv kör sin patenterade filmfigur och flankeras i första hand av Robert Downey Jr. och Jack Black. Black gör en flåshurtig parodi på nästan sig själv medan Downey Jr. troligen står för filmens absoluta behållning i rollen som ”Kirk Lazarus”, skådisen som till och med byter hudfärg för att nå den ultimata realismen. Mycket roligt och mycket träffsäkert. I övriga roller gör både Nick Nolte, Danny McBride och Matthew McConaughey helt ok ifrån sig. Och  naturligtvis Tom Cruise. Hur kan man inte gilla dennes sköna och giftiga superkänga mot allt vad Hollywoodproducenter heter..?

Tropic Thunder är stabil komedi. Välgjort och synnerligen träffande mot fenomenet filmindustri (och filmtrailers!) som sådan. Ingen superstory men tillsammans med skådisarna ovan och rätt mycket sköna detaljer att gotta sig åt, liksom en hel hoper blinkningar till filmer, blir det underhållande i all sin fånighet.