American Made (2017)

Spektakulära skrönor, färgrikt berättade. Gärna med utgångspunkt från det verkliga livet. Är det min cup of tea? Ja, kanske.

Som stort fan av framför allt den bedårande Wolf of Wall Street, är det svårt att inte sitta och dra på smilbanden även till den här rackarn. Samma utgångsläge; the rise and fall av en skojares, en fixares, förmåga att ”styra upp det för sig”. Klassas således som en BOATS, men det får man nog ta mellan tummen och pekfingret. Låt oss säga att kryddorna som slängs in…är ganska bra tilltagna.

Barry Seal (Tom Cruise) överger det tråkiga trafikpilotyrket nån gång runt 1978 och låter sig värvas in i CIA av den hale Monty (Domhnall Gleeson) för flyga secret missions över Centralamerika och fota hemliga baser. Det ena leder strax till det andra, och Barrys törst efter rikedom och äventyr leder honom snart också in i smuggelbranschen (vapen till Contras i Nicarauga och droger från Medellinkartellen).
Otrevliga grejer förstås. Men allt avhandlat med en glimt i ögat och en sorts tokrolig approach. Precis som känslan i WoWS. Lite som att ”hålla på den onda killen-syndromet” igen alltså.

Lättsamt regisserat av Doug Liman, som återigen teamar ihop sig med Cruise. Ett bra samarbete. Filmen kanske kan kallas rätt ytlig, går aldrig på djupet och kollar in mörkret bakom fasaden, men det behövs heller aldrig. Jag som tittar har bra mycket roligare och mer underhållande upplevelse med den här twistade skrönan. Som att man inte vill veta att säkert över hälften av det som händer Barry här…är fabricerat av manuset för att ge en mer underhållande film.

Tompa C fortsätter att dominera, och är utan tvekan en av de bästa skådisarna som går att hyra för pengar just nu. Även om Cruises filmer inte alltid är top notch…är hans insatser alltid solida. Som Barry passar han dessutom särskilt bra, med sitt ständiga leende och den udda formen av entreprenörsanda vilken han får tillfälle att utnyttja. Och inte minst det påfrestande jobbet med att jonglera familjelivet (fru och två barn) med det mindre laglydiga arbetslivet. Som i alla selfmade-rullar om snubbar som agerar i utkanterna av lagen…finns det gränser och brytpunkter för allt. Barrys kommer naturligtvis också. Men resan dit är synnerligen underhållande. Ytterligare en sådan där fartig rulle där moralen är satt i andrahand…och man liksom köper det utan problem.

Mustigt trivsamt detta.

 

I SoF-poddens juliga #120 avhandlar jag och Fiffi än mer om den här tokroliga rullen. Lyssna gärna här!

Annonser

Sommarklubben: Mr. & Mrs. Smith (2005)

MrMrsSmithJaja…nu ska ni inte börja sucka och stöna och vrida er och ha er bara för att Brangelina gör ett gästspel i årets Sommarklubb.
Nu påstår jag istället att detta är en störtskön nonensrulle! Jajamensan!

Brad Pitt och Angelina Jolie är gifta paret Smith som liksom bara..finns. De lever inte.
Kan möjligen en orsak till den tilltagande klyftan mellan dem vara att båda jobbar som lönnmördare…för olika organisationer!?!
Och ingen av dem vet (konstigt nog) vad den andre gör.

Snart blir det dock andra bullar när hemligheter avslöjas och filmen hoppar in i actionfnatt!
Egentligen är det ett ganska lusigt skräpigt manus Bourne-regissören Doug Liman har fått i näven, men han är smart nog att inte ta några onödiga djupare grepp på rullen. Istället blir det paret Pitt och Jolie som får ha lite knasroligt framför kameran när diverse badasses gör sitt bästa för att ta livet av dem. När de inte själva försöker dräpa varandra! Då är det oerhört roligt och spektakulärt!

När jag nu ser om rullen ett par år senare slås jag av hur underhållande detaljerna är, samspelet, blickarna, de små kommentarerna. Det syns verkligen att de två stjärnorna hade roligt tillsammans. Kemin stämmer mellan dem på ett synnerligen charmigt sätt!

Dessutom är rullen jäkligt snygg i actionsekvenserna och Liman tillhandahåller några riktigt sommarspektakulära visuella höjdpunkter!
Plus lite roligt gnabbande mellan det äkta paret i mindre passande situationer. OCH, vi får ju Vince Vaughn som obligatorisk sidekick! Extra bonus!

Äktenskapliga hemligheter i sommarnatten!

Fast i loopen och sugigt klättertrams

Edge of Tomorrow (2014)

Enligt mig går gamle Tompa Krusbär en ny tid till mötes.
En ny peak i karriären? Han tycks utrustad med ett sorts sinne som låter honom välja synnerligen rätt roller så här i 50+-stadiet av livet. Inte alltid de djupaste, märk väl, men rätt.

Som här. Från en feg officer till en superstridis med både hjärna och hjärta i ett märkligt, smutsigt och högteknologiskt krig mot en utomjordisk ras som bara vill skövla jorden sådär rakt upp och ned som de flesta badass-aliens vill göra nuförtiden i svindyra Hollywoodalster. Rullen bjussar på sedvanlig bombastisk och imponerande CGI som ibland gör den till ett renodlat tv-spel, men det gör inte så mycket då underhållningen ändå trycks in på ett ganska lurigt och kanske lite udda vis. Och mitt i all…en sorts mörk, vriden, humor!

Cruises figur blir en sorts lurig rackare som fastnar i en tidsloop vilket gör att han återupplever samma sekunder av ögonblick hela tiden på slagfältet. Till slut vet han exakt vad som ska hända och kan därför klara sig lite längre varje gång. Spelar ju liksom ingen roll om han blir knäppt av nån illvillig alien. Strax är han ju tillbaka i leken igen. Det är helt enkelt klassikern Groundhog Day i pimpad actionversion!

Och jag har inga som helst problem med det. Lägg till Emily Blunt som stentuff soldat (”the Angel of Verdun”!!) och sköningen Bill Paxton i paradroll med munläder som får tjattra på i gammal god stridisstil…och där har vi oss en REJÄLT underhållande sci-fi-action-rulle! No more, no less. Bakom kameran Doug Liman, som en gång gav oss första installationen i Bourne-franschisen (och dessutom skitrullen Jumper..men det låtsas vi inte om här).
Tempo, fantasi och lite spänning. Bra så!!


Brick Mansions (2014)

Marknadsförs som Paul Walkers sista KOMPLETTA film han jobbat på. Som om det skulle spela nån roll.
Synd att det blev den här kan jag säga.

Hade man inte flashat upp Walkers namn i rollistan skulle ingen jävel titta på den här rullen. Jag lovar. Helt värdelös upplevelse som inte bjussar på något som helst intressant eller känns befogat att slösa tid på. En nyinspelning av den franska parkour-hopttetoss-filmen District B13, dessutom med samma fransos, David Belle, i samma roll som i originalet. Blir inte bättre för det. Detroit en bit in i framtiden är härjat av brottslighet, och det värsta området spärras av med en mur runtom. Nu får de kriminella klara sig själva resonerar stadens styrande. NATURLIGTVIS måste ändå en snut (Walker) skickas in undercover för att ta i med hårdhandskarna mot skurkbaronen som regerar bakom muren. På vägen tar Walker såklart hjälp av franske klätterapan Belle som också har en gås oplockad (älskar uttrycket!) med skurksen.

Men…nä. Det blir ALDRIG underhållande. ALDRIG engagerande. Man skiter liksom i figurerna. Skådespeleriet havererar hos alla, till och med hos Walker. Synd att säga, då jag verkligen gillade snubben.
En riktig C-film som aldrig borde ha gjorts.
Illa.

Jumper (2008)

Nu en återtitt som irriterande nog mynnade ut i samma känsla som efter första gången jag såg filmen.
Möjligen kanske jag hade någon förhoppning om att jag vid första titten bara hade varit trött, ouppmärksam, ofokuserad, inte på humör…eller i något annat tillstånd som gjorde det svårt att ta till sig filmen.

Nu efter andra sittning är det dock bara att konstatera att det är för jävla irriterande dåligt resultat när förutsättningarna ändå tycks finnas där. Som så mycket annat skumt som filmatiserats bygger dagens story på en sorts ungdomsroman, den första i ordningen i en serie (vilken film gör inte det nuförtiden!?) och behandlar det gamla vanliga dilemmat med udda tonåring som ställs inför märkliga krafter och dess som-på-posten-kommande bekymmer.

Här är det David (Hayden Christensen) som upptäcker att han kan hoppa rent geografiskt genom tid och rum och vips hamna i London, på Fiji eller på toppen av en sfinx i Egypten! På bara ett par sekunder! Vilken grej! Speciellt om man också upptäcker att man kan hoppa in i banker lite hur som helst och roffa åt sig stålars för ett liv i lyx. Säg dock den lycka som råder…plötsligt dyker den vildsinte Samuel L. Jackson upp med irriterande överspel och skum kniv och vill ta livet av David bara sådär. David härstammar uppenbarligen från ett sorts släkte som legat i krig med Sam´s knasiga ”orden” sedan mannaminne. Varför är ytterst oklart och förklaras aldrig speciellt tillfredsställande. Och här börjar irritationen växa till sig när jag tittar kan jag säga.

”tro mig…jag kan inte agera..men jag kan hoppa jävligt långt!”

Och precis det, att dagens regissör Doug Liman, aldrig väljer att fördjupa historien utan satsar som en vettvilling på att knöka in fräsiga actionsekvenser på detta hoppande fram och tillbaka sänker banne mig hela filmen. Jag är den förste att hålla med om att rätt snygga förutsättningar faktiskt finns för att tillverka en någorlunda intressant produkt, men det är som att all vett och sans är som bortblåsta hos filmmakarna. Någon borde tex ha; talat om för Jackson att han kanske skulle hålla igen lite, att storyn borde satsa några extra minuter på att ge lite djup åt den mystiska legend som snurrar runt de inblandade, observerat att alla slarvigt slängda trådar inte tas upp och knyts ihop ordentligt (det duger inte att i det bleka extramaterialet förklara att storyn ska utvidgas i kommande filmer…nu ryktas det uppenbarligen om en uppföljare. Konstigt nog!)

Och så denne Christensen! Herre min skapare! Det är något vansinnigt irriterande med den här skådisen som gör att man blir på dåligt humör när man ser honom. Agerande likt en trädstam, noll kemi med Rachel Bilson som är hans kärleksintresse och så enfaldig och talanglös så det är ett förbannat mysterium hur denne person kan få roller. Han höll på att förstöra Star Wars-sagan och nu kör han näst intill på egen hand detta projekt rakt ut i träsket.

Jumper vill vara lite cool, mystisk och visuellt grann. Det visuella kan man inte klaga på, men allt annat är anmärkningsvärt uselt. Osammanhängande med svagt skådespel, skapar bara förvirring och man fattar inte ett smack av varför det som sker just sker. Som att manus, engagemang och kompetens fått en fet snyting halvvägs in i produktionen. Det kan bara inte bli godkänt här!

Fair Game (2010)

Ytterligare en i raden av politiska thrillers/dramer som Drömfabriken spottar ur sig då och då. Fast så värst mycket thriller är det väl i sanning inte här, mer renodlat drama.

Vad som bjuds är den högst verkliga historien om hur det gick till när den kvinnliga CIA-agenten Valerie Plame fick sin identitet uthängd i media som hämnd från Bush-administrationen efter att Plame´s make, ex-ambassadören Joe Wilson skrivit en kritisk debattartikel 2003 om att USA startade kriget mot Irak på lösa grunder och med förfalskade bevis om massförstörelsevapen, en jakt han själv varit inblandad i med noll resultat. Händelsen vållade en mindre skandal i maktens korridorer, kostade ett antal i hemlighet avlönade CIA-människor livet och höll på att sänka makarna Wilsons äktenskap.

Dagens regissör Doug Liman (The Bourne Identity) baserar filmen på dokumentärt material i  bokform, och frågan är hur man gör ett till största delen dialogdrivet manus tillräckligt intressant för att hålla i knappt två timmar? Det går väl sådär kan jag tycka. Liman varvar bilder från kontor och  mötesrum med miljöer från krigets Bagdad och makarna Wilsons hem, sköter fotot själv och låter historien rulla på i sedvanligt mönster vad gäller filmer av den här sorten, men så värst spännande blir det just aldrig.

Naomi Watts är skrämmande lik original-Valerie och har inga problem med vare sig dialogen eller den nödvändiga utstrålning som krävs. Sean Penn är alltid Sean Penn och kan spela trovärdigt om han så skulle ha båda händerna bakbundna. Problemet är nog mer att filmen aldrig blir speciellt intressant, vilket får skyllas på manuset. Lite motsägelsefullt kan tyckas eftersom det är betydligt mer spännande att gå in på nätet och läsa de olika turerna runt hela historien och hur det egentligen slutade. Borde det då inte vara lättare att ta till sig denna komprimerade version…?

Fair Game är dock ett tryggt hantverk. Skådisar som gör vad som krävs av dem och ett manus som ändå ska ha credit för att det inte väjer vad gäller att hänga ut riktiga namn och händelser. Som nutidshistoria intressant, som filmupplevelse dock lite intetsägande och föga upphetsande. Fast en film som har den goda smaken att slänga in gamle ikonen Sam Shepard i en pyttebiroll kan inte vara helt usel..