Etikettarkiv: Nikolaj Coster-Waldau

Okt 22 2013

Tema Rysligheter: Mama (2013)

Dagens alster är en längre variant av en redan existerande kortfilm.
Eller…kanske en ny version. Gjord av samma gubbe, spansktjommen Andrés Muschietti.
Mer detaljer, mer story.
Mer creepy?

Och så trycker vi in lite barn också dårå. Alltid olustigt, alltid tacksamt.
Plus en dansk i den manliga huvudrollen.
Men framför allt Jessica Chastain. Kanske lite oväntat i en roll man inte skulle förknippa med henne, nu när det tycks vara on the roll för henne i karriären. Men vad vet väl jag? Hur som haver börjar hon som ganska ytlig flickvän och avslutar som rena modersfiguren med hjärtat på rätta stället och beskyddarinstinkten vässad till max.

Spanskproducerat för Hollywood. Nästan lite legio nu för tiden?
Ibland blir det mellanmjölk, ibland blir det spansk pannkaka och ibland blir det starkt kryddade grejer. Europeiska filmmakare har nästan av tradition liite bättre koll på det här med att skrämmas på film. Tycker jag. Här vill alltså Hollywood ha lite bang för bucksen, slänger åt Muschietti ett lagom antal miljoner dollar och hyr in nya affischnamnet Chastain i rollistan tillsammans med good-looking-dansken Nikolaj Coster-Waldau. Och visst..självklart är Guillermo del Toro med och figurerar i producentleden här också. Den rackarn.

Tragisk start på filmen.
Synnerligen desperata och svåra händelser gör att två små flickor till slut lämnas ensamma mitt ute i skogen i ett gammalt ruckel till stuga. Fast ensamma är de ändå inte. Lite lagom murriga scener låter mig ana ett sällskap man kanske inte ser varje dag.
Och inte vill se heller.

Fem år (!) senare hittas flickorna vid liv men uppenbarligen något förvildade, och ansvaret att ta hand om dem och få dem att fungera i vardagen igen faller på farbrodern Lucas (Coster-Waldau) och dennes rockbrud till flickvän; Annabel (Chastain). Oväntat sällskap för dem båda minst sagt, men en ivrig forskare tillhandahåller både ett hus och medel åt paret. Och så får ju han studera barnen närgående på köpet. Frågan är dock om han verkligen vill veta sanningen då de båda flickorna hela tiden viskar om en ”mama” som ”fostrat” dem under alla åren i skogen…och som dessutom möjligen inte bara släpper ifrån sig ”vårdnaden” sådär…

Vissa mysterier ska man uppenbarligen inte gräva i, men nyfikna forskare och annat löst folk på film kan ju aldrig hålla sig. Därför utvecklas det hela snart till något bisarrt och synnerligen ovänligt. Flickorna, speciellt den minsta Lilly, håller stenhårt på sin mystiska ”mama”, den äldre Victoria börjar möjligen känna att lojaliteten kanske ändå ligger hos de här nya människorna som uppenbarligen vill dem väl. Men så är det ju det här med ”mama” som tycks ha hittat dem igen och kommer på besök titt som tätt. Eller?

Vår spanske regissör kan det här med att bygga känslor och kalla kårar. Det måste man ge honom. Det visuella språket är både oroväckande, listigt återhållsamt men ändå så pass detaljerat att man hinner uppfatta rörelser i ögonvrån. Effektfullt.
Coster-Waldau försvinner lite ur handlingen ibland och då kliver Chastain´s Annabel fram och spelar så pass övertygande att jag inte har några som helst problem med hennes karaktär. Tvärtom, blir hon inte lite som en vardaglig Ripley från Aliens….? Klart det finns luckor och ologiska loopar för den som letar, men frågan är om man ska göra det? Här blir känslan att det är roligare att bara glida med i onaturligheterna som inträffar. Att omfamna den där murriga obehagligheten som då och då sipprar igenom. Produktionen känns tät och nischad. Inga storsvulstiga scener. Enklare, rakare, mindre och effektfullare. En 15 miljoners dollarbudget som till dags dato har tagit hem drygt 146 millar sett över hela jordbollen är ju dessutom en skön eftersmak för filmbossarna.

”- spring ungar…det där är inte mysfarbrorn del Toro!!!!”

Den ganska traditionella backstoryn samsas rätt gött med de mer olustiga sekvenserna, och nog finns här en och annan jumpscare att se fram emot. När väl the cat is out of the box känns det dock som att storyn går över i mer drama än rysare. Ett visst mått av emotionella känslor hos mig som tittar kanske börjar spilla över även på den sida som Annabel tvingas fokusera på..? Vilket också gör att filmen känns riktigt engagerande. Man bryr sig liksom om upplösningen, och vad som ska komma ur finalen som givetvis växlar upp ett par snäpp och faktiskt inte sejfar mot slutet när det gäller.

Mama är både effektfull och engagerande. Storyn rusar inte heller fram från första sekund. Det otrevliga blir just ganska otrevligt och framför allt mystiskt när det behövs. Gåtfullheten håller också på sig i det längsta även om vissa traditionella grepp används såklart även här. Rysligheterna kommer mer i takt med den obehagliga känslan som frammanas, än de visuella påhitten. Om man vill kan man också lägga till lite sorgsenhet till det hela.
Bra rulle helt enkelt.

Apr 24 2013

Oblivion (2013)

Jag gillade inte alls Joseph Kosinski´s förra alster Tron: Legacy.
Det kändes som en vettvillig teknikflashig uppvisning i specialeffekter där själva historien bara var blahablaha och skuffades undan i ett hörn.

Desto bättre då att regissören verkar ha spottat upp sig betydligt här.
Ok, storyns djup kan väl som vanligt diskuteras. Men ändå. Med ett (igen) traditionellt starkt filmbolag i ryggen, miljoner dollars (igen) i plånboken och top notch-utförande (igen) vad gäller specialeffekter kommer Kosinski istället den här gången undan med väl godkänt. En del av berömmet får han väl dessutom dela med Tom Cruise, dagens huvudrollsinnehavare.

Jorden i framtiden är inte platt som en pannkaka, men väl ödslig och övergiven. Ett stort krig mot en anfallande främmande livsform från rymden förstörde både månen och tvingade fram kärnvapen som lade jorden i ruiner. Nu har större delen av den överlevande befolkningen flyttat ut i rymden till antingen en stor rymdstation eller till en av Saturnus månar. Enorma maskiner finns kvar på jorden och säkerställer att de kvarvarande resurserna i form av vatten tas omhand för det framtida livet i rymden. Teknikern Jack (Cruise) är tillsammans med sin partner Victoria (Andrea Riseborough) två av de fåtal människor som finns kvar på jorden. Jack reparerar de drönare, robotar,  som har till uppgift att övervaka maskinerna som tar hand om vattnet. Spridda rester av den anfallande rasen, Scavs, gör ständigt återkommande anfall mot drönarna. Victoria övervakar i sin tur honom och hans olika uppdrag från deras bas/bostad på en plattform högt ovanför molnen. En rutinmässig tillvaro således där tjänstgöringsperioden går mot sitt slut och de snart ska flytta ut i rymden.

Och kanske skulle allt vara frid och fröjd om inte Jack hade de märkligaste drömmar och syner, i vilka han befinner sig i ett nutida New York med en kvinna han tycker sig känna igen. Snart kommer han också att få anledning att få ifrågasätta mycket mer än sina sinnen då upptäckten av ett kraschat rymdskepp ställer hela hans tillvaro på kant .

Regissör Kosinski har själv varit med och plitat på manus, och trots en del sköna innovativa tankar märks det att han både sneglat och snott friskt från diverse andra dystopiska historier om vår kära jord. Filmen är försedd med en traditionell twist, som egentligen inte alls är så sensationell som man kan tro. Filmen är dock snygg. Otroligt snygg. Retrosci-fi möter framtidens design. Läckra bilder över en ödslig planet där både gamla landmärken och imponerande naturlandskap samsas. Överlag är specialeffekterna galet snygga och den minsta lilla detalj gör sitt till.

På skådissidan är det Tompa som dominerar, som vanligt. Jag har skrivit det förr och tjatar om det igen; det är rätt lätt att tycka om denne skådis.  Att låta sig charmas av hans förmåga att likt en kameleont anpassa sig till de roller han tar. Cruise må ha (precis) passerat 50-strecket men han ser banne mig oförskämt fräsch ut i kropp och själ. Cruise är såklart den som bär historien lite på sina axlar, även om hans flankeras av namn som Olga Kurylenko, Nikolaj Coster-Waldau och framför allt Morgan Freeman (i en lagom ”kaffepengs-roll”).

lya med egen landningsplatta bland molnen. vill ha!

Möjligen känns filmen lite för lång för sitt eget bästa. Det finns ett par passager i historien då jag kommer på mig själv med att sitta i biosalongen och önska att tempot ska snäppa upp sig en bit. Som att filmen märkligt nog behöver hämta lite kraft innan den stora finalen då allt ska avslöjas och redas ut. Ett extra plus måste dock delas ut till det helt fantastiska soundtracket som med sina sugande synthrytmer höjer stämningen på skitsnyggt sätt. Och jag som inte ens gillar den typen av musik till vardags!

Oblivion öser som sagt på med storslagenhet i bilder och specialeffekter. Så pass att man nästan glömmer bort att det på ytan luriga manuset egentligen är ganska standardbyggt enligt Hollywoods mallar. Lägg till detta en Tom Cruise som gör en sympatisk hjälte bland allt tekniskt finlir och det hela blir ändå en smutt och välsmakande upplevelse. En riktigt maffig miljonerdollarsprodukt som gör vad den ska.

Dec 8 2011

Huvudjägarna (2011)

Någonstans under den här upplevelsen kommer en alternativ titel för mitt inre; “Stackars Roger”. Alltså, det skulle inte vara helt fel med den heller.
För Roger Brown (Aksel Hennie) har det jobbigt.
Minst sagt.

På dagarna har han ett till synes glassigt jobb som personalrekryterare till de tunga jobben på de lika tunga företagen. En äkta headhunter, en  dryg stekare, en glidare med dyra lyxvanor, snyggt hus och den långtbenta och modellfagra hustrun Diana (Synnøve Macody Lund). Allt har dock ett pris och Roger lever långt över sina tillgångar, med andra ord är jakt på pengar prio ett i hans liv.

Tur då att han har ett alldeles särdeles lönande och udda extraknäck; att stjäla konst. Helst från de kunder han träffar till vardags och på ett synnerligen bekvämt sätt kan pumpa på information om vanor, hemförhållanden och rutiner. Tillsammans med minst sagt udda kompanjonen Ove drar Roger in behövliga stöldpengar på säkra och snabba stötar. Men precis som för andra tjuvar i allehanda andra historier brukar det gå käpprätt åt helvete så fort stöten med stort S plötsligt tycks bli möjlig, och här är inget undantag.

I Rogers fall heter problemet Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en tvålfager dansk som både flörtar upp Rogers fru och avslöjar att han minsann har en riktig dyrgrip hängandes på väggen hemma. Vår antihjälte drar igång stöldprocessen men kommer snart att få ångra sitt tilltag när det visar sig att den machoaktige dansken Greve inte alls är att leka med. Dessutom blir Rogers värld bli fullständigt upp och nedvänd när inget visar sig vara som det ser ut. Man kan lugnt säga att han skitit i det blå skåpet

Manuset bygger på boken av icke helt okände Jo Nesbø och jag kan ta mig tusan inte hitta något att klaga på här. Visst, det finns en hoper logiska fallgropar och diskutabla grepp men de är å andra sidan så snyggt inbakade i den granna och mustiga historien så att de inte stör för fem öre. Jag blev…tja..tjusad av den här sköna mixen av brutal action med norsk bisarr humor insprängd lite här och där. Förutom Roger själv, som egentligen är en riktig idiot som det dock är svårt att inte fatta sympati för, radas ett band av mer eller mindre knäppa och udda birollsfigurer upp. För att inte nämna dagens dansk, Nikolaj Coster-Waldau, som med små medel blir ondskefullt skrämmande och obehaglig bara genom att visa sig.

Det bara blev en sån dag...

Någonstans far min tankar iväg till sådana nöjsamma galenskaper som Lock, Stock & Two Smoking Barrels och Snatch. Lite av samma driv och samma skrattet-i-halsen-tokigheter. Tempot är gott och historien blir jäklar i mig galet spännande när Roger har det som värst. Hur ska det gå och hur ska han lösa allt det sjövilda som tycks hamna i hans väg? Och hur var det egentligen med den eventuellt otrogna hustrun?

Huvudjägarna är ännu ett bevis på att Norge (och Danmark) just nu kanske är främst i Norden på att skapa underhållande och fartiga historier utan att de känns skitnödiga, pretto eller alldeles för dussinaktiga. Dagens regissör Morten Tyldum har hittat den perfekta balansen och receptet till en synnerligen underhållande och tokspännande skröna utan döda punkter.
Räkna med Hollywoodremake säger jag.

 
I dagens fall tar Fiffi och  jag varandra i handen och hojtar ett unisont ”kjempeflott!!!”…eller nåt….