The Cloverfield Paradox (2018)

En rulle som tagit lite olika turer fram till hit. Från början en originalstory som hade arbetsnamnet God Particle. Tills icke helt obekante J.J. Abrams fick span på storyn. Och snabbt som en atompartikel beslutade sig för att införliva den i Cloverfield-franschisen, via lite lagom justeringar i manus. Vilket naturligtvis i sig har bemötts med olika reaktioner. Vissa utdelar spott och spä och hade hellre velat se originalstoryn, så som den en gång var uttänkt, komma till liv. Andra tycker att det väl funkar helt okej. Och där är jag. Dessutom valde Paramount att släppa rättigheterna till Netflix, som lika snabbt skjutsade ut den i streamingflödet. En signal om att man inte trodde på rullen som biofilm? Kanske.

I en nära framtid är det illa ställt på jorden. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Det har gått så långt att nationer hamnar i luven på varandra om både ditt och datt. Främst om energiförsörjningen. Nya krigshot vilar ständigt över planeten. Därför finns också rymdstationen Cloverfield i en bana runt jorden, befolkad av ett gäng forskare, ingenjörer och fixare som har till uppgift att försöka få igång en enorm partikelaccelerator ombord som kan ombesörja energi till jordens alla behövande. Ingen högoddsare att påstå att maskinen krånglar. Besättningen sliter sitt hår och påfrestningar anas i umgänget rent socialt. När maskinjäkeln till slut behagar hoppa igång..ja det är då det skiter sig på allvar. För VAR är plötsligt den blå jordbollen som hela tiden funnits utanför rymdstationens fönster??

Helt klart är att det går att se var filmen har sin originalstory och var man klistrat in nya grejer för att få den intryckt i Cloverfield-universumet. Det går liksom inte att missa de skarvarna. Vilket nu absolut inte behöver betyda att filmen inte gör vad den ska. På minussidan finns förstås att rullen inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En vetenskaps-sci-fi? En spänningsthriller? Eller kanske till och med en sorts svart komedi?? Man får liksom allt serverat under 100 minuter. Ändå kan jag inte påstå att det blir rackigt. Casten gör vad de kan. Vissa scener funkar såklart bättre än andra. Sett ur Cloverfield-perspektivet blir det en småputtrig utveckling, själv tycker jag att den kanske fungerar som en sorts (med lite vilja) bro till den första Cloverfield från 2008. Inte helt galet. Men det är ju jag det. Rymdspänningen har man sett förut, lagom mycket springande i korridorer. Offer måste göras och knappar måste tryckas på..placerade på de mest konstiga ställen. Men återigen, går man in detta med rätt humör är det inte kattskit. Abrams nöjer sig med att producera och överlåter regiandet till en Julius Onah. I rollistan hittas inga superstars, mer habila ”svensson-skådisar” som Daniel Brühl, David Oyelowo, Chris O´Dowd och norsk-Aksel Hennie. Och javisst, det funkar det också.

Lagom gåtfull och lagom lättviktig action i rymden. Att (mikro)sambandet med de andra Cloverfields är ansträngt skohornade in i mallen kan jag ta. Ingen himlastormande upplevelse, mer en stunds underhållning som gör jobbet. För den som har rätta humöret påkopplat.

Annonser

The Martian (2015)

Den enda tanke som egentligen gnager i mig när jag går in och slår mig ned i biograffåtöljen är;
”har han det kvar ännu? Eller har han tappat det helt?”

Ridley Scott alltså.
Den nästan ikoniske (?) regissören som på sista tiden, i ärlighetens namn, gjort rullar lite på en höft sådär. Med vänsterhanden och utan större inspiration. Sådan är min tanke iaf..när jag minns de rätt blaskiga The Counselor och Exodus. Inte heller Prometheus var utan flaws och då var det ändå en sci-fi, kanske den formen vår man Scott ändå hanterar bäst?

Men ungefär 7 minuter in i rullen visar det sig att mina farhågor varit helt i onödan.
Plattan i mattan. 0-100 på två röda (fniss) sekunder! Skit i backstory och inledningssträcka…starta rullen på det mest dramatiska sätt som går! Vilket smart grepp! Här går inte att blinka i onödan, eller prassla efter biogodiset i påsen. Här gäller det att vara med!

NASA´s expedition ”Ares III”, på Mars av alla ställen, tvingas till att avbryta all verksamhet när stormen STORMEN vrålar in över den röda planeten! I villervallan försvinner astronauten och biologen Watney (Matt Damon) i kaoset och befälhavaren Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta det otrevliga beslutet att göra nöd-take-off utan fullt manskap ombord. Dock ska ingen skugga falla över hennes beslut då Watney förmodas ha omkommit i samma sekund han sågs träffas av ett spetsigt tillhygge från den kringvirvlande utrustningen.
Vilket han nu alltså inte gjorde.

När stormen bedarrat och planetens yta åter är lugn, stilla och obebodd….så tittar Watney upp ur en sandhög! Hoppsan! Astronaut down…men inte out!

Det finns mycket jag gillar med den här rullen.
Att Scott har en förmåga att berätta engagerande. Att han tar dessa historier, som förmodligen är tänkt att utspelas en liten bit in i framtiden, och gör ”vardag” av dem. Jag gillar att han (och manusmannen Drew Goddard) för in en sorts otvungenhet och publikfrieri när Watney´s vedermödor ska visas upp. Det finns en svart, frisk, humor (som i fel händer och i fel tillfällen kan slå åt hel fel håll) som går hem här. Bara grejen att köra lite sköna gamla disco- och soullåtar som nån sorts score igenom speltiden…är lysande grepp!

Vill man göra det lite tråkigt för sig kan man ägna sig åt att sitta och leta fel på rullen.
Vare sig det gäller det tekniska eller det logiska. Eller det dramaturgiska också för den delen.
Ta istället på glädjekepsen och låt dig svepas med i berättandet, klippningen mellan Watneys påhitt för att överleva och försöka kontakta jorden…..till NASA hemma på den blå jordbollen som får ett helt nytt sorts problem att lösa…till besättningen på det nyss från Mars avresta rymdskeppet ”Hermes” med Lewis och co. Alla tre delar kommer att få gott om tillfälle att skina uppe på duken.

Är detta Matt Damons rulle? Ja kanske. Han kör en PERFEKT modellerad enmansshow och gör att jag tror på honom som Robinson Crouse-astronaut! Han växlar snyggt mellan beslutsamhet, melankoli och knasig besserwisserhumor!

potatis på Mars?!!? Damon skämtar icke!

Bakom Damon räknar jag in en superdupercast med redan nämnda Chastain, pålitlige NASA-chefen Jeff Daniels, buttre flight directorn Sean Bean, hårt prövade mellanchefen Chiwetel Ejiofor, småfavoriten Kristen Wiig som nervig pr-kvinna. Plus astronautspjuvern Michael Peña, kollegorna Kate Mara, the winter soldier himself Sebastian Stan och norske (!) Aksel Hennie ombord på rymdskeppet. Vilket gäng! Hur ska alla dessa hinna få screentid!? Men lugn, veteranregissören Scott har FULL koll på sin film och hur akterna utspelas. Intressant tanke; inte nån gång under den fräsiga treaktaren saggar tempot eller fokuset. Inte en enda gång!! Få filmer förunnat!

The Martian är förmodligen den mörka höstens mest rafflande rulle! Är den rentav årets praktpärla?! Återstår att se när filmåret ska summeras vartefter.

Släpp nu alla invändningar, och förväntningar, på att storyn bara måste vara realistisk i detta nådens år 2015 (kom igen, Matt Damon är på MARS!!). Njut istället som fasen av att filmen är apsnygg, att produktionen är stabil som en klippformation på dagens röda planet, att spänningen är intensiv och att gamgubben Scott har den förtjusande smaken att spela ABBA när det hettar till!

Bara en sån sak!

En kanonrulle och en pepp som betalade sig!

sofpodden avsnitt 5Beama dig in i avsnitt 5 av filmpodden så får du höra mig och Fiffi ösa mer superlativer över rymdrafflet!
Och ännu mer varför!

Recension: Hercules (2014)

0001_herc_posterAlltså, jag gillar Dwayne Johnson på något märkligt sätt.
”The Rock” kommer förmodligen aldrig att bära hem en Oscar i näven för någon extra fantastisk rollinsats, men han har en ständigt närvarande charm som alltid tycks gå hem och som gör honom sevärd på det där popcornaktiga sättet.

För popcornstyle är banne mig vad det handlar om här.
Legenden/myten om den store Hercules! Halvguden från antiken. Som utförde de 12 stordåden med mod och list och fan vet allt.
Eller?

Ytlige regissören Brett Ratner visar upp en annan Hercules (Johnson) (titta nu blev det koppling till en julkalender från väääldigt länge sedan!)…en sorts kringvandrande lekoknekt som med sitt entourage av stridsvilliga kompanjoner alltid ser till att vinna matcherna de ger sig in i. Inte minst med hjälp av sällskapets bard/historieberättare som är rätt bra på att salta skrönorna om den mäktige krigaren, och alternativt skrämma eller gjuta mod i den skara åhörare som förtjänar detta.

När Hercules och hans muntra mannar, plus Legolas-wannabe-amasonen Atalanta (norska Ingrid Bolsö Berdal), går med på att hjälpa den utsatte Lord Cotys (John Hurt) kan de dock möjligen ha tagit sig vatten över huvudet..? Cotys land hotas av tusentals illvilliga krigare och märkliga kentaurer som är ute efter att skövla allt och alla.
”The Rock” och polarna kommer att behöva all list plus styrka de har för att fixa skivan här.
Ojoj, hur ska det gå?

muntra (?) skojare i antiken

Vi får oss naturligtvis lite standard-CGI-action the heavy style. Pumpande musik och bombastiska backdrops som ska föreställa östra Grekland. Och kom igen, det funkar rätt fint. Så länge du inte tar storyn på allvar såklart. Faktiskt istället rätt kul hur manusgubbarna tagit sig an myten om Hercules, och lika roligt tar ned den ett par snäpp..vilket gör figuren Hercules behagligt ”vanlig”. Johnson spelar med glimten i ögat och supportas av bla Rufus Sewell och Ian McShane och norsken (igen!) Aksel Hennie (japp, från Huvudjägarna!) Kul!

100 minuters oförarglig serietidningsaction i snygg förpackning.
Jag har inte tråkigt. Det måste bli ett stabilt betyg.
Dagens tips; missa inte animationen i eftertexterna….! (ser du rullen fattar du)

Huvudjägarna (2011)

Någonstans under den här upplevelsen kommer en alternativ titel för mitt inre; “Stackars Roger”. Alltså, det skulle inte vara helt fel med den heller.
För Roger Brown (Aksel Hennie) har det jobbigt.
Minst sagt.

På dagarna har han ett till synes glassigt jobb som personalrekryterare till de tunga jobben på de lika tunga företagen. En äkta headhunter, en  dryg stekare, en glidare med dyra lyxvanor, snyggt hus och den långtbenta och modellfagra hustrun Diana (Synnøve Macody Lund). Allt har dock ett pris och Roger lever långt över sina tillgångar, med andra ord är jakt på pengar prio ett i hans liv.

Tur då att han har ett alldeles särdeles lönande och udda extraknäck; att stjäla konst. Helst från de kunder han träffar till vardags och på ett synnerligen bekvämt sätt kan pumpa på information om vanor, hemförhållanden och rutiner. Tillsammans med minst sagt udda kompanjonen Ove drar Roger in behövliga stöldpengar på säkra och snabba stötar. Men precis som för andra tjuvar i allehanda andra historier brukar det gå käpprätt åt helvete så fort stöten med stort S plötsligt tycks bli möjlig, och här är inget undantag.

I Rogers fall heter problemet Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en tvålfager dansk som både flörtar upp Rogers fru och avslöjar att han minsann har en riktig dyrgrip hängandes på väggen hemma. Vår antihjälte drar igång stöldprocessen men kommer snart att få ångra sitt tilltag när det visar sig att den machoaktige dansken Greve inte alls är att leka med. Dessutom blir Rogers värld bli fullständigt upp och nedvänd när inget visar sig vara som det ser ut. Man kan lugnt säga att han skitit i det blå skåpet

Manuset bygger på boken av icke helt okände Jo Nesbø och jag kan ta mig tusan inte hitta något att klaga på här. Visst, det finns en hoper logiska fallgropar och diskutabla grepp men de är å andra sidan så snyggt inbakade i den granna och mustiga historien så att de inte stör för fem öre. Jag blev…tja..tjusad av den här sköna mixen av brutal action med norsk bisarr humor insprängd lite här och där. Förutom Roger själv, som egentligen är en riktig idiot som det dock är svårt att inte fatta sympati för, radas ett band av mer eller mindre knäppa och udda birollsfigurer upp. För att inte nämna dagens dansk, Nikolaj Coster-Waldau, som med små medel blir ondskefullt skrämmande och obehaglig bara genom att visa sig.

Det bara blev en sån dag...

Någonstans far min tankar iväg till sådana nöjsamma galenskaper som Lock, Stock & Two Smoking Barrels och Snatch. Lite av samma driv och samma skrattet-i-halsen-tokigheter. Tempot är gott och historien blir jäklar i mig galet spännande när Roger har det som värst. Hur ska det gå och hur ska han lösa allt det sjövilda som tycks hamna i hans väg? Och hur var det egentligen med den eventuellt otrogna hustrun?

Huvudjägarna är ännu ett bevis på att Norge (och Danmark) just nu kanske är främst i Norden på att skapa underhållande och fartiga historier utan att de känns skitnödiga, pretto eller alldeles för dussinaktiga. Dagens regissör Morten Tyldum har hittat den perfekta balansen och receptet till en synnerligen underhållande och tokspännande skröna utan döda punkter.
Räkna med Hollywoodremake säger jag.

 
I dagens fall tar Fiffi och  jag varandra i handen och hojtar ett unisont ”kjempeflott!!!”…eller nåt….