Etikettarkiv: Guillermo del Toro

Jun 20 2019

#sommarklubben: Pacific Rim: Uprising (2018)

Bigassrobots-ish! Igen! Guillermo del Toro satte liksom ribban med sin originalrulle. Lökig, javisst…men med charm som räckte hela speltiden. Klart som korvspadet att en uppföljare förr eller senare skulle prånglas fram. Ingen del Toro på skeppet nu, kanske dock hans välsignelse? Det är ju liksom bara att hyvla på i uppdämda spår. Inga ögonbrynshöjare den här gången kanske. Mer att fortsätta njuta av Jaeger-maskinerna…och de nya hoten som strax dyker upp, Ett par år har gått sedan förra rullen, världen håller på att återhämta sig. Självklart skits det strax i det blå skåpet, och nya tappra Jaeger-piloter får kliva fram. I centrum den här gången Jake Pentecost (John Boyega), sonen till förra rullens stoiske Idris Elba. Nu måste det tas i med hårdhandskar igen när nytt Kaiju-hot närmar sig. Dessutom hittas skumraskheter bland mänskligheten också. Men det hade vi ju redan räknat med.

Lika snygg som originalet. Och faktiskt nästan lika underhållande. Det går liksom inte att bli förbannad på den här typen av filmer. Jo det går det visst, kom jag på nu (lex Godzilla – the king of monsters duuuhh). Men inte här. Det är klart, har man problem med den här typen av klyschig storyline…är det nog lätt att sitta och morra. Dock icke jag. Stentuffa robotar som tar tag i Kaiju-buset! Pang smackelibong! Originalet är alltid originalet…men den här ”beställningsuppföljaren” behöver icke skämmas för sig.

Systemomstart i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Feb 19 2018

The Shape of Water (2017)

Gillar jag den fryntlige mexikanske filmmakaren Guillermo del Toro? Ja det gör jag. Överlag. Kanske inte alla rullar han månglat fram har fallit mig sådär superduper i smaken. Men en regiman att nästan alltid räkna med…det får man ju säga ändå.

Jag gillade Pacific Rim! Hell Boy (första)! Inte Crimson Peak so much. Klart att ändå förväntningarna på detta nya alster har smugit sig på. Och som det betalar sig! Är detta mexarens bästa rulle hittills?? Japp säger moi! Vissa hojtar om Pans Labyrint. Jag säger att den är mäktig, men mörk. Ger en obehaglig känsla som payoff. Dagens upplevelse är också mäktig, men ger en sprittande och varm känsla som payoff! En skillnad jag tar alla dar i veckan!

Här har del Toro blandat och gett som om tillvarons sista dagar stod på spel. Som att hela mänskligheten ska signa off på en high note. Vi får drama, vi får skrämseltaktik, vi får spänning, vi får äventyr och vi får översvallande romantik i massor! Wohoo!
Baltimore 1962-ish. Stumma Elisa (Sally Hawkins) jobbar som städerska på ett superduperhemligt labb utanför staden. Det är mitt i kalla kriget och rädslan för ryssar och kommunism är The Deal att bry sig om. Fast inte Elisa. Hon och hennes granne, den smyg-homosexuelle Giles (fenomenalt spelad av Richard Jenkins), lever för konsten. För den fria viljan och rättigheten att få uttrycka sig som man vill. Det är musik, färger, konst, gamla filmer på bio. En färgglad tillvaro i en annars hotfull verklighet.
Än mer hotfull blir tillvaron för Elisa på jobbet när badass-försvars-nissen Strickland (Michael Shannon) dyker upp med ett konstigt ”projekt”. En amfibieman! Som tagen direkt ur gamla pärlan Skräcken i Svarta Lagunen från 50-talet! Mumma! Enligt Strickland infångad i Sydamerika, och nu jävlar ska det forskas på vattensnubben! Kanske kan den till och med bli ett framtida vapen mot the russkies!

Lång historia kort; SÅKLART att Elisa och amfibiemannen (del Toros go-to-guy i creaturefacket: Doug Jones) får span på varandra, blir kompisar…kanske till och med lite….förälskade??! Hoppsan. Det kärvar också till sig när Strickland aviserar grymma planer för den underliga varelsen. Elisa måste göra nåt! Dags att blanda in Giles, och pålitliga arbetskompisen Zelda (Octavia Spencer). Plus en fixartrixar-plan! Så! Den gode Guillermo öser på med allt han kan komma på. Känns det som. Musiken och färgerna tar oss tillbaka till nostalgitider och ett 60-tal som surrar av färger och former. Vi får dramat om att tro på sig själv. Vi får spänningen när smygis-ryssar plötsligt blandar sig i historien. Och vi får obehag av Shannons formidabla insats som dåren Strickland. En story som fångar mig från ruta ett. Trots att Elisa är stum fattar jag varenda känsla hon agerar ut. Filmen säljer in hela paketet från känslohyllan, och jag köper det! Utan att blinka! Mixen av genrer är så galen att del Toro liksom bara måste komma undan med det! Glädje, värme, fruktan, sorg och kärlek. På en och samma gång. En vansinnigt snygg film! Eller….kanske ska den kallas vacker?? En creature-feature i kärlekens tecken!

Klart finbetyget stänker in! Nästan på gränsen till det finaste!
A must see!

 

SoF-poddens #128 hyser bara varma känslor för rullen! Lyssna lite vettja!

Jan 26 2016

Crimson Peak (2015)

film_crimson_peak_PosterDom1Guillermo del Toro gillar sina murrigheter.
Och att förklä sina berättelser i visuellt snygga former. Tur att man ändå kan bocka av det sista på dagens protokoll.

Gör man sig ovän med folk och fä om man dristar sig till att påstå att den gode regissören/producenten möjligen är något…överskattad?
Är del Toro numera en sorts ”institution” i filmvärlden vars alster per automatik håller hög klass? Jag hoppas inte man ser honom på det viset. Trots kraftfullt bra CV i ryggen är ju som bekant kedjan aldrig starkare än sin svagaste länk. Här snickrar han ihop samma typ av yttre ögongodis som vi (kanske) är vana vid…men under ytan blir det allt lite…tråkigt.

När unga Edith (Mia Wasikowska) kommer som nygift brud till det dystra Allerdale Hall nånstans i det bistra norra England runt förra sekelskiftet, är det en olycklig familjetragedi hon lämnat bakom sig i USA. Kanske hennes nye man, sir Thomas Sharpe (Tom Hiddleston), vilken hon lärde känna hemma i Buffalo (trots faderns ogillande) kan lätta upp sinnestämningen? Och ett nytt liv väntar ju i det nya hemlandet. I det ödsliga herresätet, det gotiska byggnadsverket, väntar också Lucille Sharpe (Jessica Chastain)…Thomas´syster och inte helt förtjust (?) i tanken att en annan kvinna ska styra och ställa i det rackiga kråkslottet.

del Toro ger oss alltså en sorts viktoriansk murrig historia med obligatoriska övernaturligheter. Spöken. Dessa ghouls. Alltid av ondo, eller finns det avstickare? Edith, uppenbarligen mottaglig för vissa vibbar, kommer snart att bli varse.
Vad är då detta? Ett sorts mörkt drama med inslag av en klassisk spökhistoria? del Toro har (förstås) varit med och plitat manus själv…och nånstans känns det som han inte riktigt kan bestämma sig för vad det är för sorts film han vill berätta. Dessutom staplas rejält tunga klyschor i sann spökhistorieanda på varandra…både vad gäller scenografi, huvudpersonens agerande och händelsernas utveckling…vilket gör att det till slut blir lite overload på det hela…kanske på gränsen till ofrivillig komik. Kom igen…bo i ett hus där det är hål uppe taket så att både snö, löv och annat effektfullt kan singla ned i motljus…?

”alltså käraste….det där taket….”

För så blir det till slut, det känns som att del Toro mest vill fokusera på att framhäva coola (?) effekter i viktoriansk skrud. Jag zonar ut och känner att det blir lite trist. Borde jag bry mig mer om Edith? Vilket jag inte gör. När den fulla intrigen till slut synas i sömmarna känns den mest…långsökt. Å andra sidan är det ingen rocketscience att se vartåt storyn håller på att ta vägen.  Kanske hade jag väntat mig nåt annat, frågan är bara vad?

Bäst i hela filmen är Jessica Chastain som Lucille. En närvaro och en outtalad fientlighet som lyser i hennes ögon. Hiddleston gör vad han kan med sin något begränsade figur. Och Wasikowska då? Stöpt i klassisk ung-naiv-oskyldig-som-råkar-illa-ut-form. Komplett med vitt nattlinne och kandelaber i handen. För såklart, på Allerdale Hall väntar inga sötebrödsdagar. Det får hon snart erfara.

Obehagligheter som känns rätt ljumma. En sorts mischmasch mellan klassisk spökhistoria och mörkt familjedrama där scenografin är inslaget som avgår med segern.

Ok för stunden, men inte så man mysryser inombords.

Dec 4 2013

Pacific Rim (2013)

Man måste alltid bejaka sin fantasi.
Vårda den och underhålla den. Framför allt inte tappa den! Säger det alltid till mina barn, till min käresta. Till mina vänner.
Fantasin är en så stor del av vårt medvetande att det förmodligen skulle lämnas ett stort svart hål i både hjärna och bröst om den försvann.

Fantasin sätter inga gränser för vad som är möjligt. Dessutom innehåller just fantasin så mycket av det där andra som lockar våra sinnen…spänning, glädje, förhoppningar och till och med rädsla. Filmmediet som sådant är naturligtvis genialiskt ur fantasins synpunkt. Inget tycks för galet. Inget tycks för otroligt. Men det kräver naturligtvis av sin tittare att man är precis på det där spåret med fantasi. Jag vet en man som aldrig skulle kunna befatta sig med en sci-fi-film till exempel. ”Alldeles för overkligt” är argumentet. Jag väljer oftast att inte ta den verbala striden. Det finns liksom ingen mening.

Med detta sagt nu då, konstaterar jag att även Guillermo del Toro tycks hysa en rejäl portion fantasi i sitt sinne. Att utan att tveka skapa de världar och förutsättningar man inte direkt hittar på nästa tvärgata eller runt hörnet. Del Toro har ju redan visat med sina tidigare alster vad han går för, så förväntningarna på denne filmskapare ligger ju liksom lite ovanför det genomsnittliga. Här har snacket och rykten och förhandsspekulationer varit i loopen antagligen redan innan en enda filmruta fanns färdig. Hypen seglade in under sommaren, och visst…långt ifrån alla var frälsta och stod barrikaderna med viftande flaggor. Här pratar vi nu ganska långt ifrån del Toros kanske lite mer lågmälda, sinnliga, bildspråk. Idag är det istället buller och bång som gäller, och det är inte alltid lätt. Jag säger igen…fantasin.

Travis Beacham heter snubben som värkt fram grundstoryn, och enligt rykten (ah dessa rykten!) lär han fått den smått galna idén till handlingen en morgon när han promenerade längs strandkanten vid Stilla Havet i morgondimman och såg en pir som hade den märkliga formen av….ett monster på väg upp ur havet!
Man får förmoda att herr Beacham också är utrustad med en god portion fantasi.

Från havet och märkliga figurer är således inte språnget så långt idag som ni märker. En bit in i framtiden stiger plötsligt illvilliga havsmonster, Godzilla-style, upp ur haven och förvandlar snabbt världens större städer till kaffeved. Stor förtvivlan och desperation. Världen står inför den kanske märligaste katastrof som någonsin skådats. Svåra tider är dock uppfinningarnas moder, och vips har ett gäng superduperstora robotar skruvats ihop, redo att ge illbattingarna från havet en match. Det är gigantiska stridsmaskiner som dessutom styrs av icke mindre än två piloter på plats inne i plåtburken! Ihopkopplade med varandra via sina sinnen för att få ut bästa effekt ur det galna påhittet.
Ja, jag vet hur det låter. Men hur var det nu mer er fantasi? Nu får man se till att ta fram en rejäl portion av just den.

Vilket jag gör å det gladaste. Inga sura miner hos denne filmtittare kan jag meddela! Jag saluterar istället del Toro som verkligen vågat satsat både sin karriär och sitt namn på att verkligen ge mig rejält med pang för den investerade tiden. Det är hejsan hoppsan och det är klyschiga dialoger. Vi följer en troubled young man (SoA–Charlie Hunnam), ex-pilot på en av de många plåtnicklaser (ordet!) som varit i strid med inkräktarna. Nu kallas han återigen in till tjänstgöring när beståndet av stridsmaskinerna, de s.k. Jaegers börjar sina. Naturligtvis finns där också en ung kvinna (Rinko Kikuchi) som (dessvärre) måste bevisa för alla att hon kan ratta en kickass-skrothög lika bra som the boys. Det finns en otroligt stereotyp befälhavare (Idris Elba) som inte gör annat än strör galna floskler omkring sig…och vi har naturligtvis the comic relief i form av två bängskallar till forskare som efter lagom speltid kommer på mysteriet hur man ska handskas med de påfrestande monstren en gång för alla.

När väl premisserna är satta är det som att del Toro känner sig redo att ösa på. Slita loss bromsen och bara låta det rulla. Historien hamnar stundtals, helt rimligt, i skymundan när det visuella firar hysteriska triumfer på min näthinna. Och jag sitter liksom bara där och tar emot. Tar flinande en grabbnäve ostbågar och sköljer ned med en kall pilsner.
Liksom jag sköljer ned dagens hittepågalenskaper utan att för en sekund drabbas av några som helst kväljningar eller hostattacker.

man får hoppas att de inte glömde rostskyddet

Naurligtvis är det en fånig saga. En stendum berättelse. Så ytlig att man nästan kan se serietidningspapperet på tv-skärmen. Men jag bryr mig inte. Det här är en galen blandning av Top Gun, Independence Day och just Godzilla! Klyschorna står som spön i backen, Charlie Hunnam ser möjligen lite vilsekommen ut när han inte sitter på sin motorcykel i SoA, det redan tunna manuset kavlas ut till ännu ett tunnare och längre lager.

Men serru, det funkar.
Det funkar alldeles otroligt bra på mig. Ibland vill man bara se sådana här seriealbumsskräpprodukter och känna att ”ja jävlar vad det var underhållande dårå!”

Pacific Rim är således absolut inget för den som inte tar sin fantasi på allvar. Guillermo del Toro har inga visdomar att leverera. Här är det bara röj och slammer och asfräcka CGI-skapelser som gäller. Plus ett persongalleri som det märkligt nog är lätt att känna lite för mitt i allt halabalooo. Och då har jag inte ens nämnt cameon av Ron Perlman! Frejdigt underhållande som ytlig underhållning på grällaste nivå ska vara!
Här kommer glädjebetyg!

Okt 22 2013

Tema Rysligheter: Mama (2013)

Dagens alster är en längre variant av en redan existerande kortfilm.
Eller…kanske en ny version. Gjord av samma gubbe, spansktjommen Andrés Muschietti.
Mer detaljer, mer story.
Mer creepy?

Och så trycker vi in lite barn också dårå. Alltid olustigt, alltid tacksamt.
Plus en dansk i den manliga huvudrollen.
Men framför allt Jessica Chastain. Kanske lite oväntat i en roll man inte skulle förknippa med henne, nu när det tycks vara on the roll för henne i karriären. Men vad vet väl jag? Hur som haver börjar hon som ganska ytlig flickvän och avslutar som rena modersfiguren med hjärtat på rätta stället och beskyddarinstinkten vässad till max.

Spanskproducerat för Hollywood. Nästan lite legio nu för tiden?
Ibland blir det mellanmjölk, ibland blir det spansk pannkaka och ibland blir det starkt kryddade grejer. Europeiska filmmakare har nästan av tradition liite bättre koll på det här med att skrämmas på film. Tycker jag. Här vill alltså Hollywood ha lite bang för bucksen, slänger åt Muschietti ett lagom antal miljoner dollar och hyr in nya affischnamnet Chastain i rollistan tillsammans med good-looking-dansken Nikolaj Coster-Waldau. Och visst..självklart är Guillermo del Toro med och figurerar i producentleden här också. Den rackarn.

Tragisk start på filmen.
Synnerligen desperata och svåra händelser gör att två små flickor till slut lämnas ensamma mitt ute i skogen i ett gammalt ruckel till stuga. Fast ensamma är de ändå inte. Lite lagom murriga scener låter mig ana ett sällskap man kanske inte ser varje dag.
Och inte vill se heller.

Fem år (!) senare hittas flickorna vid liv men uppenbarligen något förvildade, och ansvaret att ta hand om dem och få dem att fungera i vardagen igen faller på farbrodern Lucas (Coster-Waldau) och dennes rockbrud till flickvän; Annabel (Chastain). Oväntat sällskap för dem båda minst sagt, men en ivrig forskare tillhandahåller både ett hus och medel åt paret. Och så får ju han studera barnen närgående på köpet. Frågan är dock om han verkligen vill veta sanningen då de båda flickorna hela tiden viskar om en ”mama” som ”fostrat” dem under alla åren i skogen…och som dessutom möjligen inte bara släpper ifrån sig ”vårdnaden” sådär…

Vissa mysterier ska man uppenbarligen inte gräva i, men nyfikna forskare och annat löst folk på film kan ju aldrig hålla sig. Därför utvecklas det hela snart till något bisarrt och synnerligen ovänligt. Flickorna, speciellt den minsta Lilly, håller stenhårt på sin mystiska ”mama”, den äldre Victoria börjar möjligen känna att lojaliteten kanske ändå ligger hos de här nya människorna som uppenbarligen vill dem väl. Men så är det ju det här med ”mama” som tycks ha hittat dem igen och kommer på besök titt som tätt. Eller?

Vår spanske regissör kan det här med att bygga känslor och kalla kårar. Det måste man ge honom. Det visuella språket är både oroväckande, listigt återhållsamt men ändå så pass detaljerat att man hinner uppfatta rörelser i ögonvrån. Effektfullt.
Coster-Waldau försvinner lite ur handlingen ibland och då kliver Chastain´s Annabel fram och spelar så pass övertygande att jag inte har några som helst problem med hennes karaktär. Tvärtom, blir hon inte lite som en vardaglig Ripley från Aliens….? Klart det finns luckor och ologiska loopar för den som letar, men frågan är om man ska göra det? Här blir känslan att det är roligare att bara glida med i onaturligheterna som inträffar. Att omfamna den där murriga obehagligheten som då och då sipprar igenom. Produktionen känns tät och nischad. Inga storsvulstiga scener. Enklare, rakare, mindre och effektfullare. En 15 miljoners dollarbudget som till dags dato har tagit hem drygt 146 millar sett över hela jordbollen är ju dessutom en skön eftersmak för filmbossarna.

”- spring ungar…det där är inte mysfarbrorn del Toro!!!!”

Den ganska traditionella backstoryn samsas rätt gött med de mer olustiga sekvenserna, och nog finns här en och annan jumpscare att se fram emot. När väl the cat is out of the box känns det dock som att storyn går över i mer drama än rysare. Ett visst mått av emotionella känslor hos mig som tittar kanske börjar spilla över även på den sida som Annabel tvingas fokusera på..? Vilket också gör att filmen känns riktigt engagerande. Man bryr sig liksom om upplösningen, och vad som ska komma ur finalen som givetvis växlar upp ett par snäpp och faktiskt inte sejfar mot slutet när det gäller.

Mama är både effektfull och engagerande. Storyn rusar inte heller fram från första sekund. Det otrevliga blir just ganska otrevligt och framför allt mystiskt när det behövs. Gåtfullheten håller också på sig i det längsta även om vissa traditionella grepp används såklart även här. Rysligheterna kommer mer i takt med den obehagliga känslan som frammanas, än de visuella påhitten. Om man vill kan man också lägga till lite sorgsenhet till det hela.
Bra rulle helt enkelt.

Okt 17 2013

Tema Rysligheter: Don’t Be Afraid of the Dark (2010)

Fram med ett gammalt hus igen bara.
Framför allt ett sådant som naturligtvis har ett lagom illavarslande namn (Blackwood Manor) och en dyster och murrig bakgrundshistoria att berätta, vilket snabbt avhandlas under de första minutrarna.

Enter den energiske och något stressade entreprenören Alex i Guy Pearce´s skepnad. Lite oklart egentligen VAD han exakt pysslar med, men det verkar handla om att köpa upp gamla kåkar och mansions, restaurera, inreda och sedan kanske sälja (?) dom för klirrande pluringar i multum. Smutt då att man har sin flickvän, inredaren Kim (Katie Holmes) till hjälp. Dessutom bor paret på stället också! Effektivt värre!

Alex har storstilade planer för huset och dess enormt stora trädgård, och banne mig om det inte ska kunna komma in i olika färgglada tidningsmagasin av rang för att kunna visas upp för den suktande (rika) allmänheten. Smöras för de som smöras bör.

Att han då plötsligt mitt i detta pysselprojekt får ta hand om sin unga dotter Sally, som egentligen bor med sin mamma, kommer väl inte direkt lägligt om man säger så. Som den (ofrivilliga?) pappa han nu ändå är inreds ett flickrum efter bästa förmåga i kåken. Kim försöker sig på att bli kompis med Sally, men det är ju som vanligt i historier som dessa: lite reserverat, fientligt och avvaktande tills det skiter sig i det blå skåpet. Då vet man ju sedan gammalt att är det nån man ska lita på… är det pappas snälla nya tjej. Regel nr 1…eller iaf nr 7 eller nåt sånt.

För händer saker gör det snart. Sally hittar gömda prång, mystiska rum och en källare som ingen hade en aaaning om (fast den är modell större och knappast borde ha undgått upptäckt). En gammal vaktis på egendomen upplyser motvilligt om att vissa upptäcker borde man verkligen inte snoka i. Och kan det hela ha något att göra med den berömde konstnären Emerson Blackwood som försvann med sin son just här för många år sedan…?

Som ni hör följer det mesta mallen som tagits fram i Hollywood. Sally upptäcker mystiska och otrevliga saker i mörkret, huset verkar rentav hysa någon annan form av hyresgäster utöver de mänskliga. Något eller några som gillar mörkrets trygghet. Ingen tror henne och skyller istället på att flickebarnet genomgår något slags psykologiskt trauma som skilsmässobarn. Den enda som börjar lyssna lite på henne är…ta daaa..Kim. Såklart.
Upptagne Alex avfärdar mest sin dotters oro och föreslår att man kan ha lamporna tända om man är lite rädd. Annars är det väl inget att knorra om…typ.

Hela anrättningen saluförs hos mig som tittare med att det är Guillermo del Toro minsann som varit inblandad i manusarbetet (på gränsen till falsk marknadsföring här på omslaget….) Från början är det här dock en lagom ryslig tv-film från-73 som fått lite omskrivningar av del Toro. Regin är överlåten till en Troy Nixey, vars namn är betydligt roligare än filmen han klämt ur sig. Början på rullen sätter upp en sorts mystisk hemlighet som kanske skulle vara något, men ju länge filmen rullar på, ju larvigare blir den…och till slut känns det som lite ofrivillig komedi. Aldrig bra hos ett alster som ändå vill vara lite obehagligt spännande.

Katie insåg att hon ville måla om väggarna lite

Ett litet kudos går dock till unga Bailee Madison som gör sin Sally till en intressant liten tjej. Hennes inlevelse och förmågan att se rädd ut på beställning, samtidigt som hon levererar lillgammal dialog, blir faktiskt behållningen med filmen. Katie Holmes har inte världens bästa repliker att brottas med. Guy Pearce då. Skådisen som helt klart blandar högt och lågt. Här gör han en snubbe som det omöjligt går att tycka om. Ändå är han alltså pappan i huset och den som kanske förväntas styra upp det mot slutet. Men ok, Pearce gör väl vad manuset säger till honom. Varken mer eller mindre. En dag på jobbet kanske?

Don´t Be Afraid of the Dark satsar på tradition: ett knarrigt hus, en mörk hemlighet, ett barn som har fog för sin oro, en vuxen som vägrar inse att det är galenskaper på gång…och dessvärre visuella effekter som istället blir lite jönsigt pajiga och då mer skrattiga än skrämmande.
Och det mina vänner, är ju inget bra betyg.

Feb 9 2012

Hellboy (2004)

En av de stora fördelarna med att vara slav under tv-serien Sons of Anarchy (mer om denna formidabla fullpoängare i en snar framtid!) är att man får njuta av lebemannen och esset Ron Perlman. Kan man få för mycket Perlman? Det känns fan inte som det. Rösten, utseendet, personligheten! Karln ligger ju i framkant på alla fronter! En riktigt hårt arbetande snubbe också, låt vara (hrm) att många insatser företagits i produktioner av skiftande kvalitet..men på min lista av underskattade skådisar hamnar han allt!

Desto mer nöjsamt också att det nu fallit sig som så att ur den gamla hederliga återtittssäcken ramlar just dagen till ära en Perlman-rulle. Idag handlar det alltså om en serie-turned-movie, och bakom detta fantasiverk står rätt hyllade Guillermo del Toro som naturligtvis inte behöver någon presentation av något slag.

Likt många av de andra serierna som under de sista 10-15 åren återuppstått i filmform, har jag ingen som helst koppling till detta alster utan får gå på vad nätet kan erbjuda i informationsväg. Har aldrig någonsin läst eller ens tittat åt  någon av de litterära förlagorna. Men å andra sidan vet jag att uppskatta en god historia när den bjuds.

Och det gör det ju här, i alla fall i större delen av filmen. In då med Perlman den väldige som filmens huvudperson, den olycksalige demonliknande antihjälten i människans och godhetens tjänst. Hjälten ser grym ut, lagom diaboliskt röd och med en svällande kroppshydda som ingen vill komma i närkontakt med. Bakom den snygga maskeringen har vi alltså Perlman som faktiskt ägnar större delen åt filmen att knalla runt och droppa sarkastiska oneliners på ett ytterst karaktäristiskt sätt. Han är sas kronan i juvelen i FBI´s hemliga grupp som undersöker mystiska fenomen och diverse ljusskygga förehavanden som kanske inte är så väldigt lättförklarade i dagens vardag. En sorts tvistad Arkiv X-avdelning helt enkelt. Övriga medlemmar i denna grupp är en märklig amfibiemänniska med röst av Niles i Frasier (!) samt en deprimerad ung kvinna som kan tutta eld på det mesta bara hon blir tillräckligt förbannad!

Regissör del Toro låter både personligheter och effekter leka i lagom mängd och det blir aldrig tråkigt på något sätt. Dock inte direkt uppslukande intressant  heller. Manuset är lite lagom avancerat och möjligen lite ologiskt utdraget, men å andra sidan..det är ju serietidningaction vi pratar om här. Om skurkarna får som de vill ska jorden as we know it gå under, men Hellboy och co. tänker naturligtvis inte släppa en jävel över bron. Dagens historia är helt uppställd enligt gängse mall och som betraktare behöver jag aldrig någonsin vara orolig för vilken sida den röde jätten till slut ska ställa sig på, trots locktoner från the evil side. Lite lagom klena försök att närma sig det här med utanförskap och behov av vänskap görs via manussidorna, men tonvikten ligger ändå på att leverera action för pengarna.

"vem var ett rödmosigt nylle sa du...!??!"

Snyggt drag är det absolut i effekterna och en skådisensemble bestående av Perlman, Selma Blair, John Hurt, Karel Roden och Jeffrey Tambor på bästa lekhumör ger helt ok valuta för speltiden. Lägg till detta lite gamla nazister, lagom många cgi-demoner, mustig mytologi och Hellboy´s högerslägga till arm så är det väl bra så då.

Det sämsta man kan säga om Hellboy-konceptet är att det naturligtvis kom en uppföljare, men så dags hade mitt intresse och tjusning av denna äventyrsform och mytologi svalnat av betydligt och den kändes rejält ljummen och avslagen. Se en av filmerna, den här. Det räcker.

Hellboy är en stunds oförarglig popcornstund med Hollywoodsirap. Inget nyskapande eller revolutionerande så långt ögat når. Men med en Ron Perlman i snygg maskering och med vass jargong, samt en lekfullhet i manuset så länge det orkar.