Etikettarkiv: Ron Perlman

Dec 7 2018

#xmas: Pottersville (2017)

Men se detta var väl lite småtrevligt! En lagom lökig liten story, som dessutom tycks ha glidit under radarn för de flesta. Ibland räcker det ju gott och väl med lite mindre stunder av underhållningsfilm. Och Michael Shannon är ju alltid stabil, vad han än dyker upp i. Här som köpmannen Maynard, en snäll lirare som har ett gott öga till alla i den lilla staden Pottersville.

Desto tristare då att han en sällsam kväll råkar ut för omständigheter som gör att han hamnar på stadens gator, rejält på fyllan och iklädd en gorillakostym (!) Wtf??! Och dessutom blir sedd när han gapar och har sig. Alla tror förstås plötsligt att de sett Bigfoot himself! Snacket går och snart invaderas den lilla staden av mediacirkusen. Bigfoot! Big news! Just som Maynard ska till att avslöja att det var han som ställde till det på fyllan…biter han sig i tungan lite. Kanske är det bra för staden med lite uppmärksamhet och turistinvasion…?

Jaja, inget superseriöst detta. Men vaddå, det är väl gött att bara ta sig an en glad liten bagatell ibland. Såklart att Maynards hittepå ställer till med oreda i staden, och olika knasbollar av varierande slag dyker upp. Lite romantikhumor mixas med slapstickhumor och allmänt jönseri. Bra schwung i rollistan också med Shannon, Judy Greer, Ian McShane, Ron Perlman, Thomas Lennon och Christina Hendricks. Som att alla inblandade tagit lite ledig från sina ordinarie ”seriösa” karriärer och samlats runt en stunds roande lökigheter i juletid.
Såklart ganska lättglömt, men…trivsamt.
Jag hade inte tråkigt alls.

 

Finns på Netflix

Apr 23 2014

13 Sins (2014)

Taskigt läge för telefonförsäljaren Elliot (Mark Webber).
Först kicken för att han har för mycket samvete när han säljer dyra försäkringar, sedan hotar digra utgifter för att fortsätta ta hand om den utvecklingsstörde brodern, liksom gamla bittra farsan vilken hotas av vräkning. Som om inte detta vore nog ska han dessutom snart själv bli pappa och förväntas försörja sin familj i fin gammal tradition.

Och jag som tyckte att måndagsmorgnar var lika med taskigt läge.
Tyskregissören Daniel Stamm (The Last Exorcism) roar och oroar med den eviga frågeställningen om vad man skulle göra om erbjudandet om pengar mot vissa prestationer plötsligt dök upp. Här i form av ett skumt spel, som erbjuder Elliot mer stålar för varje ”utmaning” han tackar ja till. Det finns 13 stycken att klara av, och lyckas Elliot blir han en störtrik snubbe för resten av livet. Som att alla hans ekonomiska bekymmer med ens skulle vara puts väck. Det krävs förstås att Elliot klarar alla 13, misslyckas han med en endaste förlorar han hela spelet och livet återgår till losertillvaron.

Tackar han ja? Skulle du?
Naturligtvis är de olika utmaningarna inte av helt oskyldig natur, och stegras ju länge tävlingen pågår Att svälja en fluga för drygt 3000 dollars är väl inget kan tyckas…till en början.

Jahaja, det som börjar som vilken lagom ansträngd B-rulle som helst växer plötsligt ut till en riktigt liten intressant upplevelse när Elliot far kors och tvärs över ett New Orleans och lockas in i otrevliga upplevelser samtidigt som han måste göra allt för att hålla sina förehavanden hemliga för sambon Shelby (Rutina Wesley)…som dock börjar oroas över att Elliot beter sig allt märkligare. Elliot själv är av den mer hunsade typen i livet, men märker plötsligt att han mitt under alla galenskaper också börjar bli lite…självsäkrare..?

glad för lite extra stålar i fickan….nu ja.

Moral och samvete sitter alltså i förarsätet i dagens rulle.
Beskrivs som en mix mellan thriller och horror…men så mycket horror är det naturligtvis inte. Mer obehagliga frågeställningar och en ganska lagom kul hemlig global konspiration som rullas ut. Den som möjligen läst Anders De la Mottes spänningsroman Geim vet då ungefär vad det hela handlar om. Ibland dessutom ofrivilligt (?) humoristisk i sitt utförande.

Inte nog med att den rätt knäppa storyn lyckas underhålla större delen av sin korta speltid, mot slutet slängs ett par rätt sköna tvistar in också. Okej, man kan möjligen se dem komma en stund i förväg om man är på det humöret. Men ändå.

13 Sins träffar lagom rätt i tonen. Tillräckligt gåtfull och bisarr för att man ska vilja hänga med till slutet. Rätt välgjord, lite klyschig visst,  men sticker ut en aning bland övriga rullar från samma budgetliga. En rulle som dessutom sportar en välklädd Ron Perlman. Se där ja!
Inte alls kattskit det här.

Enhanced by Zemanta
Dec 4 2013

Pacific Rim (2013)

Man måste alltid bejaka sin fantasi.
Vårda den och underhålla den. Framför allt inte tappa den! Säger det alltid till mina barn, till min käresta. Till mina vänner.
Fantasin är en så stor del av vårt medvetande att det förmodligen skulle lämnas ett stort svart hål i både hjärna och bröst om den försvann.

Fantasin sätter inga gränser för vad som är möjligt. Dessutom innehåller just fantasin så mycket av det där andra som lockar våra sinnen…spänning, glädje, förhoppningar och till och med rädsla. Filmmediet som sådant är naturligtvis genialiskt ur fantasins synpunkt. Inget tycks för galet. Inget tycks för otroligt. Men det kräver naturligtvis av sin tittare att man är precis på det där spåret med fantasi. Jag vet en man som aldrig skulle kunna befatta sig med en sci-fi-film till exempel. ”Alldeles för overkligt” är argumentet. Jag väljer oftast att inte ta den verbala striden. Det finns liksom ingen mening.

Med detta sagt nu då, konstaterar jag att även Guillermo del Toro tycks hysa en rejäl portion fantasi i sitt sinne. Att utan att tveka skapa de världar och förutsättningar man inte direkt hittar på nästa tvärgata eller runt hörnet. Del Toro har ju redan visat med sina tidigare alster vad han går för, så förväntningarna på denne filmskapare ligger ju liksom lite ovanför det genomsnittliga. Här har snacket och rykten och förhandsspekulationer varit i loopen antagligen redan innan en enda filmruta fanns färdig. Hypen seglade in under sommaren, och visst…långt ifrån alla var frälsta och stod barrikaderna med viftande flaggor. Här pratar vi nu ganska långt ifrån del Toros kanske lite mer lågmälda, sinnliga, bildspråk. Idag är det istället buller och bång som gäller, och det är inte alltid lätt. Jag säger igen…fantasin.

Travis Beacham heter snubben som värkt fram grundstoryn, och enligt rykten (ah dessa rykten!) lär han fått den smått galna idén till handlingen en morgon när han promenerade längs strandkanten vid Stilla Havet i morgondimman och såg en pir som hade den märkliga formen av….ett monster på väg upp ur havet!
Man får förmoda att herr Beacham också är utrustad med en god portion fantasi.

Från havet och märkliga figurer är således inte språnget så långt idag som ni märker. En bit in i framtiden stiger plötsligt illvilliga havsmonster, Godzilla-style, upp ur haven och förvandlar snabbt världens större städer till kaffeved. Stor förtvivlan och desperation. Världen står inför den kanske märligaste katastrof som någonsin skådats. Svåra tider är dock uppfinningarnas moder, och vips har ett gäng superduperstora robotar skruvats ihop, redo att ge illbattingarna från havet en match. Det är gigantiska stridsmaskiner som dessutom styrs av icke mindre än två piloter på plats inne i plåtburken! Ihopkopplade med varandra via sina sinnen för att få ut bästa effekt ur det galna påhittet.
Ja, jag vet hur det låter. Men hur var det nu mer er fantasi? Nu får man se till att ta fram en rejäl portion av just den.

Vilket jag gör å det gladaste. Inga sura miner hos denne filmtittare kan jag meddela! Jag saluterar istället del Toro som verkligen vågat satsat både sin karriär och sitt namn på att verkligen ge mig rejält med pang för den investerade tiden. Det är hejsan hoppsan och det är klyschiga dialoger. Vi följer en troubled young man (SoA–Charlie Hunnam), ex-pilot på en av de många plåtnicklaser (ordet!) som varit i strid med inkräktarna. Nu kallas han återigen in till tjänstgöring när beståndet av stridsmaskinerna, de s.k. Jaegers börjar sina. Naturligtvis finns där också en ung kvinna (Rinko Kikuchi) som (dessvärre) måste bevisa för alla att hon kan ratta en kickass-skrothög lika bra som the boys. Det finns en otroligt stereotyp befälhavare (Idris Elba) som inte gör annat än strör galna floskler omkring sig…och vi har naturligtvis the comic relief i form av två bängskallar till forskare som efter lagom speltid kommer på mysteriet hur man ska handskas med de påfrestande monstren en gång för alla.

När väl premisserna är satta är det som att del Toro känner sig redo att ösa på. Slita loss bromsen och bara låta det rulla. Historien hamnar stundtals, helt rimligt, i skymundan när det visuella firar hysteriska triumfer på min näthinna. Och jag sitter liksom bara där och tar emot. Tar flinande en grabbnäve ostbågar och sköljer ned med en kall pilsner.
Liksom jag sköljer ned dagens hittepågalenskaper utan att för en sekund drabbas av några som helst kväljningar eller hostattacker.

man får hoppas att de inte glömde rostskyddet

Naurligtvis är det en fånig saga. En stendum berättelse. Så ytlig att man nästan kan se serietidningspapperet på tv-skärmen. Men jag bryr mig inte. Det här är en galen blandning av Top Gun, Independence Day och just Godzilla! Klyschorna står som spön i backen, Charlie Hunnam ser möjligen lite vilsekommen ut när han inte sitter på sin motorcykel i SoA, det redan tunna manuset kavlas ut till ännu ett tunnare och längre lager.

Men serru, det funkar.
Det funkar alldeles otroligt bra på mig. Ibland vill man bara se sådana här seriealbumsskräpprodukter och känna att ”ja jävlar vad det var underhållande dårå!”

Pacific Rim är således absolut inget för den som inte tar sin fantasi på allvar. Guillermo del Toro har inga visdomar att leverera. Här är det bara röj och slammer och asfräcka CGI-skapelser som gäller. Plus ett persongalleri som det märkligt nog är lätt att känna lite för mitt i allt halabalooo. Och då har jag inte ens nämnt cameon av Ron Perlman! Frejdigt underhållande som ytlig underhållning på grällaste nivå ska vara!
Här kommer glädjebetyg!

Jun 28 2013

Sommarklubben: Kampen om elden (1981)

Att klura ut en lista för kandidater till en Sommarklubb kan vara riktigt nostalgiframkallande ibland. Och gör dessutom att man kan få gå långt in i sitt arkiv för att gräva fram godbitarna.

Idag ända tillbaka till 1981, för att ta del av en historia som går ääännu längre tillbaka i tiden. Drygt 80 000 år eller så. Regissören Jean-Jacques Annaud´s märkliga äventyr/drama har fortfarande en viss lyster över sig. En gång i tiden omtalad och annorlunda visuellt presenterat.

Människans första kontakt med elden, utan att fatta hur man gjorde upp den. Eller som det sägs i inledningens förtexter; den som kontrollerade elden kontrollerade livet. Det som vi idag tar så givet ställs plötsligt i en helt annan dager när man tar del av huvudfigurernas strävan efter det nästan mytiska elementet. Vid filmens början kärvar det till sig ordentligt för en liten grupp Homo-sapiens då elden slocknar efter ett våldsamt möte med ett gäng illasinnade Neanderthalare (som mest ser ut som ett gäng lusiga gorillor på rymmen från År 2001..) Goda råd är nu dyra, och tre medlemmar ur stammen sänds ut med uppdraget att helt enkelt hitta en eld någonstans och föra tillbaka den till stammen.

Fransosregissören visade också hur lätt som helst att det går alldeles utmärkt att berätta en historia utan talad dialog. Låt vara att det här förekommer en herrans massa läten, gruffanden och stönanden istället. Men det funkar. Historien, som är rätt rak och ganska enkel, engagerar tack vare de fantastiska rollprestationerna. Everett McGill, Rae Dawn Chong och sköningen Ron Perlman är ett par av de som hittas under maskeringarna till dessa invånare i civilisationens gryning. För övrigt lebemannen Perlman´s filmdebut. Inte illa.

Annoud satsar på realism till tusen, det är karga landskap, rörelsekoreografi som motsvarar precis gränsen mellan människa och apa, naket, sexlustar som utförs utan att det för en sekund skulle kunna anses vara en sexscen. Våra ”hjältar” möter både de ena och de andra märkliga mänskliga individer på sin resa. Vissa mer utvecklade än andra. Det blir som en fantasifull liten historielektion då Annoud bara snuddar vid små detaljer och händelser som senare kommer att forma människans utveckling. Är man på det humöret känns det nästan lite svindlande och fascinerande att här uppleva ett sorts uppvaknande hos våra figurer när det gäller känslor, kärlek och att styra sina handlingar med ett eget tänk där inte bara drifter och instinkt bestämmer.

Viss humor saknas heller inte, scenerna där skrattets smittande upptäcks är nästan lite fåniga, men ändå förnöjsamt roliga. Att tillvaron också var våldsam och snabbt kunde ända en varelses liv får vi också prov på. Mustiga drabbningar mellan de olika mänskliga raserna genomförs i huvudsak med rop, vrål och ett kroppsspråk som inte så lite påminner om apornas på Kolmårdens Djurpark. Inget nytt naturligtvis, men ändå lite fascinerande att se så pass detaljrikt utfört.

Kampen om elden håller fortfarande. Lägg därtill att filmen inte i en enda filmruta innehåller någon datorgenerad effekt eller tillägg. Allt som vi ser är filmat live framför kameran på synnerligen väl valda platser som får representera vår värld som den såg ut en gång i tiden. Ett trevligt återseende för en annan, och för dig som ännu inte sett denna lilla pärla väntar en märklig upplevelse.
Värme i sommarnatten.

full starfull starfull star

Feb 9 2012

Hellboy (2004)

En av de stora fördelarna med att vara slav under tv-serien Sons of Anarchy (mer om denna formidabla fullpoängare i en snar framtid!) är att man får njuta av lebemannen och esset Ron Perlman. Kan man få för mycket Perlman? Det känns fan inte som det. Rösten, utseendet, personligheten! Karln ligger ju i framkant på alla fronter! En riktigt hårt arbetande snubbe också, låt vara (hrm) att många insatser företagits i produktioner av skiftande kvalitet..men på min lista av underskattade skådisar hamnar han allt!

Desto mer nöjsamt också att det nu fallit sig som så att ur den gamla hederliga återtittssäcken ramlar just dagen till ära en Perlman-rulle. Idag handlar det alltså om en serie-turned-movie, och bakom detta fantasiverk står rätt hyllade Guillermo del Toro som naturligtvis inte behöver någon presentation av något slag.

Likt många av de andra serierna som under de sista 10-15 åren återuppstått i filmform, har jag ingen som helst koppling till detta alster utan får gå på vad nätet kan erbjuda i informationsväg. Har aldrig någonsin läst eller ens tittat åt  någon av de litterära förlagorna. Men å andra sidan vet jag att uppskatta en god historia när den bjuds.

Och det gör det ju här, i alla fall i större delen av filmen. In då med Perlman den väldige som filmens huvudperson, den olycksalige demonliknande antihjälten i människans och godhetens tjänst. Hjälten ser grym ut, lagom diaboliskt röd och med en svällande kroppshydda som ingen vill komma i närkontakt med. Bakom den snygga maskeringen har vi alltså Perlman som faktiskt ägnar större delen åt filmen att knalla runt och droppa sarkastiska oneliners på ett ytterst karaktäristiskt sätt. Han är sas kronan i juvelen i FBI´s hemliga grupp som undersöker mystiska fenomen och diverse ljusskygga förehavanden som kanske inte är så väldigt lättförklarade i dagens vardag. En sorts tvistad Arkiv X-avdelning helt enkelt. Övriga medlemmar i denna grupp är en märklig amfibiemänniska med röst av Niles i Frasier (!) samt en deprimerad ung kvinna som kan tutta eld på det mesta bara hon blir tillräckligt förbannad!

Regissör del Toro låter både personligheter och effekter leka i lagom mängd och det blir aldrig tråkigt på något sätt. Dock inte direkt uppslukande intressant  heller. Manuset är lite lagom avancerat och möjligen lite ologiskt utdraget, men å andra sidan..det är ju serietidningaction vi pratar om här. Om skurkarna får som de vill ska jorden as we know it gå under, men Hellboy och co. tänker naturligtvis inte släppa en jävel över bron. Dagens historia är helt uppställd enligt gängse mall och som betraktare behöver jag aldrig någonsin vara orolig för vilken sida den röde jätten till slut ska ställa sig på, trots locktoner från the evil side. Lite lagom klena försök att närma sig det här med utanförskap och behov av vänskap görs via manussidorna, men tonvikten ligger ändå på att leverera action för pengarna.

"vem var ett rödmosigt nylle sa du...!??!"

Snyggt drag är det absolut i effekterna och en skådisensemble bestående av Perlman, Selma Blair, John Hurt, Karel Roden och Jeffrey Tambor på bästa lekhumör ger helt ok valuta för speltiden. Lägg till detta lite gamla nazister, lagom många cgi-demoner, mustig mytologi och Hellboy´s högerslägga till arm så är det väl bra så då.

Det sämsta man kan säga om Hellboy-konceptet är att det naturligtvis kom en uppföljare, men så dags hade mitt intresse och tjusning av denna äventyrsform och mytologi svalnat av betydligt och den kändes rejält ljummen och avslagen. Se en av filmerna, den här. Det räcker.

Hellboy är en stunds oförarglig popcornstund med Hollywoodsirap. Inget nyskapande eller revolutionerande så långt ögat når. Men med en Ron Perlman i snygg maskering och med vass jargong, samt en lekfullhet i manuset så länge det orkar.

Jan 3 2012

Drive (2011)

En av 2011 års sista alster att avnjutas. Och kanske också bland de allra bästa.

Danske Winding Refn´s film lyckas med trickset att förvandla sig till en sorts noirberättelse och konstfilm på samma gång, och ändå behålla underhållningsvärdet! Ibland som att se och befinna sig i ett av äldste sonens alla tv-spel, ibland som att förpassas tillbaka till början av ett 80-tal då historierna verkade enklare och mer rätt-på.

Ryan Gosling´s namnlöse figur, den ensamme hjälten, riddaren i vit rustning, den tystlåtne som jag som tittare aldrig kommer inpå livet, är naturligtvis den perfekta motorn att driva denna egentligen ganska simpla film vidare. Hans goda hjärta är också det som ställer till det, och urladdningen och konsekvenser blir därefter.

Gosling torde redan ha cementerat sin talang och skicklighet och naturligtvis känns han klockren här i rollen som stuntförare/bilmek/flyktbilschaufför vilken engagerar sig en sekund för mycket i sin grannes livsöde. Carey Mulligan blir lagom hjälplös och manar fram Gosling´s beskyddarinstinkt. Albert Brooks gör kanske filmens bästa roll som den till synes jovialiske Bernie, Brooks som annars skådas mest i komedifacket visar att även en roll med svinaktiga förtecken passar som handsken. Att Ron Perlman skulle dyka upp i en film som denna är heller inte förvånande, det finns plats för honom också. Även om känslan är att han mest spelar sig själv, eller möjligen är på rymmen från Sons of Anarchy.

en man med en bil och rätta charmen

Filmens absoluta höjdpunkter hittar man kanske inte i själva storyn, istället är det detaljerna i filmdanskens produktion som utmärker sig. Fotot är lagom murrigt och Refn låter ofta bilderna vila utan att sedvanlig dialog ska ackompanjera. Våldet i filmen ligger ständigt och lurpassar, är synnerligen grafiskt på sina ställen men blir mer dramatiskt än osmakligt. Naturligtvis måste en film med ovanstående namn också innehålla ett visst mått av bilåkning, och frågan är om inte filmens första kvart är den absolut bästa. Kanske rentav en av årets bästa filmscener.

Filmens största plus, och det som verkligen fick mig på fall, är annars det galet snygga soundtracket. Sällan har väl en musikalisk matta passat så bra som här, och de elektroniska tonerna som blandas med det som sker i storyn smälter samman till en fantastisk enhet.

Drive har naturligtvis en och annan fläck också, en är att den möjligen är lite för lång. Vissa partier blir lite transportsträcka mot upplösningen och jag hinner fundera en sekund eller två på vardagliga göromål i hemmet efter filmens slut, vilket ju betyder att fokuset inte riktigt sitter där det ska hela vägen in i mål.
Som helhet dock en väldigt snygg och bra film, en sorts film man inte tycks se så mycket av idag.

Nov 18 2011

Conan the Barbarian (2011)

När jag var i de yngre tonåren var nästan det bästa som fanns att läsa den svenska utgåvan av MAD. Möjligen kommer ni något jämnåriga ihåg denna humorblaska som blandade högt och lågt. Speciellt kul var att läsa tidningens egna versioner av alla filmer från Hollywood.

Naturligtvis slapp inte -82 års version av Conan undan, och således kunde man med stor ironi läsa om ”Conan – Barberaren” i MAD´s tolkning. Detta fick också till följd att buskisversionen förföljt mig genom åren och gjort att jag alltid haft lite svårt att ta hela Conan-världen på allvar. Och då tycker jag ändå att originalversionen med Arnie är rätt ok i all sin 80-talsanda!

Fy skäms MAD får man väl säga dårå.

Nåväl, vad ska nu en ny version kunna tillföra?
Faktiskt ingenting förutom en massa digra nya specialeffekter och hinkvis med blod som skvätter på de mest effektiva sätt. Backstoryn är lite lagom omgjord för att passa nya generationer och vår vän barberar….flåt barbaren är (som vanligt) på hämnarstråket och lyckas av bara farten bli lite hjälte i fattigmanslägren.

I sann fantasy-anda droppas det namn till höger och vänster på länder och städer, och av någon lustig anledning har jag alltid så svårt för det. Liksom i ”Ringen-trilogin” där det rabblas  städer och riken hit och dit. Det går inflation i luriga namn på något sätt. Eller är det, gud förbjude, jag som börjar bli gammal?

E-Type sökte också rollen som hjälte

Hur som haver är det Conan mot skabbet (som vi sa när vi lekte som små ute på gården) och det är väl ingen nyhet att han fullständigt dominerar med sitt slipade svärd, kroppar flyger och skallar krossas utan pardon. Vad jag lite gillar med just dagens Conan-gestaltare Jason Momoa är att han ödslar ingen direkt tid på onödigt snack och är så där lagom brutal som säkert Robert E. Howard hade tänkt sig honom. Men inte ens Momoa kommer undan den kvinnliga fägringens påverkan, vilket bla hinner mynna ut i en fullständigt omotiverad och onödig påsättningsscen just när historien i övrigt håller på att ta sig rätt ok. (Nu är jag ju annars intet på något sätt motståndare till kärlek på film!)

Regiansvaret den här gången liggger på Marcus Nispel, och han vet ju hur man tillfredsställer publikens krav på blod, svett  och brutalaction. Momoa gör som sagt inte bort sig, dagens skurk gestaltas av Stephen Lang, som kändes aningen bättre i Avatar. Rachel Nichols står för skönheten och Rose McGowan gör ett inhopp som läskig skurkdottter med snodd Freddy-attribut (omöjligt att missa). Som vanligt är dock lebemannen Ron Perlman bäst de få minutrar han är med i handlingen.

Conan the Barbarian rusar på i modern MTV-style och sprutar effekter och blod omkring sig. Helt oävet är det dock inte och vår hjälte håller folket omkring sig kort och litar mest till sitt ståtliga svärd, och som någon sorts up-to-date-version av Arnies svärdssvingeri känns den faktiskt helt ok och underhållande, låt sedan vara att manuset är lika fyrkantigt som det hus mitt jobb just flyttat in i.

Jun 16 2011

Mutant Chronicles (2008)

Jamen ibland blir man ju bara så ambivalent. En viss typ av film man sett som känts på ett visst sätt. Och så dyker det upp en ny film i samma stuk, men som får mig att reagera helt annorlunda.

Naturligtvis bidrar rätt viktiga saker som story, utförande och driv till helhetsintrycket. Men ändå, det är rätt intressant att man hela tiden skiftar i sinnet och omdömet. Och samtidigt inbillar jag mig att det är ett friskhetstecken så gott som något.

Där filmen Sky Captain and the World of Tomorrow var en frisk, fantasifullt eggande skröna gjord med snygg annorlunda teknik, blir dagens skådeobjekt bara rörig, tröttsam och irriterande otillfredsställande i sin historia och utförande. Trots den säregna stilen. Här om något känns det som att sitta och glo på en mellansekvens i ett datorspel. Och måste det vara så inihelvete mörkt hela tiden!?!

Jorden i framtiden är ingen munter historia, fyra stora företag styr världen och krigar ständigt om herraväldet. Som om inte det var nog släpps onda krafter lösa i form av något som benämns som..eh.. ”maskinen”…en sorts maskin (surprise), begravd i marken som förvandlar man, kvinna och barn till zombieliknande mutanter vars enda mål är att ge sig ut och skörda fler offer till….maskinen.

Jaha ja, naturligtvis väljs en hoper orädda och kaxigt snackande typer ut för att göra ett självmordsuppdrag ned i helveteshålet där maskinen tydligen bor. I spetsen för dessa Thomas Jane som av någon märklig anledning hittat in i den här soppan till film. Mindre förvånande att Ron Perlman visar sitt snygga nylle som klurig präst, men honom är man ju van att se i diverse obskyra produktioner. Nu gillar jag ju Perlman så honom stör jag mig inte lika mycket på. Han hör liksom till paketet.

De få små scener som ev kan bereda något som helst nöje för ögat, drunknar i alldeles för mycket fläskande med effekter, bluescreens och datoranimation i legio. Tröttsamt både för ögat och övriga sinnen. Fast det som ändå retar mig mest är att man inte kunde få till en vassare story. Om vi nu ska köpa framtid, effekter, en sorts mix av gammal stil och högteknologi, och udda typer…kan jag ju tycka att ett betydligt vassare och mer fräckare manus kunde ha trollats fram. Kom igen…en maskin som tillverkar mutanter!!!

Mutant Chronicles är en riktig snedsegling. Sedan hjälper det inte att komma att påstå att det bygger på ett känt spel, den blir inte mer förlåten för det. Och att John Malkovich totala speltid på (högst) fem minuter i filmen renderar honom ett omnämnande dvd-omslaget är ytterligare en sak som är rejält sunkig med den här historien.

”What do you believe in?”
”I don’t get paid to believe, I get paid to fuck shit up.”

Mar 30 2011

Season of the Witch (2011)

1300-talet. Bistra tider. Pesten härjar i Europa, liksom häxförföljelserna. Klart som tusan att det måste finnas ett samband. Otaliga kvinnor med annorlunda talanger och gåvor faller offer för bindgalna präster och andra självutnämnda småpåvar i byarna.

Tuffa tider att vara korsriddare också och slakta människor i guds namn. Riddarpolarna Behmen (Nicolas Cage) och Felson (Ron Perlman) får nog av grymheterna, avviker från det militära och beger sig ut på resa genom Europa. Lite oklart vart de ska exakt.

I en pesthärjad by får de ett erbjudande de inte kan tacka nej till (alternativet är att straffas för desertering); att fungera som eskort och frakta en ung kvinna till ett avlägset kloster där de überlärda munkarna snabbt ska kunna avgöra om flickebarnet är i lag med djävulen själv. Om nu våra svärdsgrabbar trodde att det skulle bli en promenad i parken så får de snabbt anledning att tänka om när allsköns mystiska och mindre trevliga saker inträffar längs vägen.

Jaha ja, Nicolas Cage och Ron Perlman i the leads. Smaka på den lite, rätt intressant ändå eller hur? Två skådisar som ofta sticker ut lite, ibland positivt och ibland väldigt negativt. Gör dock som min bloggkollega Filmitch, Cage-man som han också är, och menar helt fräckt på att grabben inte alls gör bort sig i det här äventyret. Inte heller Perlman som väser mustiga repliker med lagom hes röst. Här får vi dessutom lite standardkomponerad CGI, lite styltig dialog, rätt snygga fightscener, lagom murrig scenografi och på köpet en liten känsla av att man inte riktigt vet hur det egentligen står till med den unga kvinnans eventuella skuld. Kort sagt, man blir gärna sittandes till slutet med fokuset rätt stadigt på det som händer. Verkets regissör Dominic Sena (Swordfish, Gone in 60 seconds) håller ytligheten på lagom intressant nivå.

Season of the Witch är en enkel historia om att ta sig från punkt A till punkt B. Inga konstigheter. In med lite effekter och konflikter längs vägen så har man ett litet äventyr. Ingen höjdpunkt i karriärerna för våra skådisar (typ en dag på jobbet med lättförtjänta stålars), men heller inget lågvattenmärke. Det gäller att inte tänka för mycket på logiken här. Mer att slappna av och låta sig underhållas en stund. Häxor, svart magi, klingande svärd, mystiska skogar och arga fyrfota bestar, klart det är lite kul. Här är betyget snällt och lite muntert.

”We’re going to need more holy water”

Okt 29 2009

Outlander (2008)

Jag försökte verkligen gilla den här filmen. En liten stund i början.
Fantasi och förutsättningar finns ju.
Tänk er en högteknologisk rymdfarare från en annan värld som kraschlandar på jorden, i Norge (!) runt 700 e. kr och ovetandes i bagaget har en objuden gäst med sig från sin egen värld. Nog finns där ett ämne som det kan spinnas vidare på. Kanske t o m byggas en intressant story på. Men det funkar inte. Hur mycket jag än vill, så blir detta aldrig mycket till film. Den första kvarten lovar gott, men sedan blir det bara träigt och b-aktigt.

Först tas vår hjälte, rymdkillen kainan, som fånge och behandlas allmänt omilt av de klyschiga norska vikingarna (som naturligtvis pratar engelska). Sedan är han med och gör en heroisk insats, och av bara farten är han plötsligt grabben hela dan! Och just farten på filmen är ett stort problem. Ett irriterande problem faktiskt. När man börjar fundera på om det inte är dags för en slutfight snart, eller när man börjar fingra på snabbspolningsknappen under ett lamt försök till filmromantik i vildmarken, då är det illa för en filmnörd som undertecknad. Filmen är på tok för lång och borde ha kortats rejält. Rymdtemat vs tidig medeltid slarvas blixtsnabbt bort och b-känslan går liksom inte att skala bort hur mycket man än vill. Inget större fel på specialeffekterna dock, men tyvärr håller det inte för att väga upp de andra svaga ingredienserna.

På skådisfronten kan man ju undra vad gamle John Hurt (Alien) och Ron Perlman (Hellboy 1&2)har gjort för ont för att tvingas ställa upp på det här. Eller är det helt enkelt lättförtjänta pengar för väldigt lite prestation? Och James Caviezel som hjälten kainan fungerar ju bildmässigt, men är på tok för stel och fyrkantig i sin roll. Om han ändå hade fått behålla sin strålpuffra som han så klantigt slarvar bort i början.

 Outlander kändes intressant på papperet och på omslaget, men visade sig oerhört tunn när det gäller att leverera. Snabbglömt och dåligt.

Betyget: 1/5