Season of the Witch (2011)

1300-talet. Bistra tider. Pesten härjar i Europa, liksom häxförföljelserna. Klart som tusan att det måste finnas ett samband. Otaliga kvinnor med annorlunda talanger och gåvor faller offer för bindgalna präster och andra självutnämnda småpåvar i byarna.

Tuffa tider att vara korsriddare också och slakta människor i guds namn. Riddarpolarna Behmen (Nicolas Cage) och Felson (Ron Perlman) får nog av grymheterna, avviker från det militära och beger sig ut på resa genom Europa. Lite oklart vart de ska exakt.

I en pesthärjad by får de ett erbjudande de inte kan tacka nej till (alternativet är att straffas för desertering); att fungera som eskort och frakta en ung kvinna till ett avlägset kloster där de überlärda munkarna snabbt ska kunna avgöra om flickebarnet är i lag med djävulen själv. Om nu våra svärdsgrabbar trodde att det skulle bli en promenad i parken så får de snabbt anledning att tänka om när allsköns mystiska och mindre trevliga saker inträffar längs vägen.

Jaha ja, Nicolas Cage och Ron Perlman i the leads. Smaka på den lite, rätt intressant ändå eller hur? Två skådisar som ofta sticker ut lite, ibland positivt och ibland väldigt negativt. Gör dock som min bloggkollega Filmitch, Cage-man som han också är, och menar helt fräckt på att grabben inte alls gör bort sig i det här äventyret. Inte heller Perlman som väser mustiga repliker med lagom hes röst. Här får vi dessutom lite standardkomponerad CGI, lite styltig dialog, rätt snygga fightscener, lagom murrig scenografi och på köpet en liten känsla av att man inte riktigt vet hur det egentligen står till med den unga kvinnans eventuella skuld. Kort sagt, man blir gärna sittandes till slutet med fokuset rätt stadigt på det som händer. Verkets regissör Dominic Sena (Swordfish, Gone in 60 seconds) håller ytligheten på lagom intressant nivå.

Season of the Witch är en enkel historia om att ta sig från punkt A till punkt B. Inga konstigheter. In med lite effekter och konflikter längs vägen så har man ett litet äventyr. Ingen höjdpunkt i karriärerna för våra skådisar (typ en dag på jobbet med lättförtjänta stålars), men heller inget lågvattenmärke. Det gäller att inte tänka för mycket på logiken här. Mer att slappna av och låta sig underhållas en stund. Häxor, svart magi, klingande svärd, mystiska skogar och arga fyrfota bestar, klart det är lite kul. Här är betyget snällt och lite muntert.

”We’re going to need more holy water”