Sommarklubben: Kampen om elden (1981)

Att klura ut en lista för kandidater till en Sommarklubb kan vara riktigt nostalgiframkallande ibland. Och gör dessutom att man kan få gå långt in i sitt arkiv för att gräva fram godbitarna.

Idag ända tillbaka till 1981, för att ta del av en historia som går ääännu längre tillbaka i tiden. Drygt 80 000 år eller så. Regissören Jean-Jacques Annaud´s märkliga äventyr/drama har fortfarande en viss lyster över sig. En gång i tiden omtalad och annorlunda visuellt presenterat.

Människans första kontakt med elden, utan att fatta hur man gjorde upp den. Eller som det sägs i inledningens förtexter; den som kontrollerade elden kontrollerade livet. Det som vi idag tar så givet ställs plötsligt i en helt annan dager när man tar del av huvudfigurernas strävan efter det nästan mytiska elementet. Vid filmens början kärvar det till sig ordentligt för en liten grupp Homo-sapiens då elden slocknar efter ett våldsamt möte med ett gäng illasinnade Neanderthalare (som mest ser ut som ett gäng lusiga gorillor på rymmen från År 2001..) Goda råd är nu dyra, och tre medlemmar ur stammen sänds ut med uppdraget att helt enkelt hitta en eld någonstans och föra tillbaka den till stammen.

Fransosregissören visade också hur lätt som helst att det går alldeles utmärkt att berätta en historia utan talad dialog. Låt vara att det här förekommer en herrans massa läten, gruffanden och stönanden istället. Men det funkar. Historien, som är rätt rak och ganska enkel, engagerar tack vare de fantastiska rollprestationerna. Everett McGill, Rae Dawn Chong och sköningen Ron Perlman är ett par av de som hittas under maskeringarna till dessa invånare i civilisationens gryning. För övrigt lebemannen Perlman´s filmdebut. Inte illa.

Annoud satsar på realism till tusen, det är karga landskap, rörelsekoreografi som motsvarar precis gränsen mellan människa och apa, naket, sexlustar som utförs utan att det för en sekund skulle kunna anses vara en sexscen. Våra ”hjältar” möter både de ena och de andra märkliga mänskliga individer på sin resa. Vissa mer utvecklade än andra. Det blir som en fantasifull liten historielektion då Annoud bara snuddar vid små detaljer och händelser som senare kommer att forma människans utveckling. Är man på det humöret känns det nästan lite svindlande och fascinerande att här uppleva ett sorts uppvaknande hos våra figurer när det gäller känslor, kärlek och att styra sina handlingar med ett eget tänk där inte bara drifter och instinkt bestämmer.

Viss humor saknas heller inte, scenerna där skrattets smittande upptäcks är nästan lite fåniga, men ändå förnöjsamt roliga. Att tillvaron också var våldsam och snabbt kunde ända en varelses liv får vi också prov på. Mustiga drabbningar mellan de olika mänskliga raserna genomförs i huvudsak med rop, vrål och ett kroppsspråk som inte så lite påminner om apornas på Kolmårdens Djurpark. Inget nytt naturligtvis, men ändå lite fascinerande att se så pass detaljrikt utfört.

Kampen om elden håller fortfarande. Lägg därtill att filmen inte i en enda filmruta innehåller någon datorgenerad effekt eller tillägg. Allt som vi ser är filmat live framför kameran på synnerligen väl valda platser som får representera vår värld som den såg ut en gång i tiden. Ett trevligt återseende för en annan, och för dig som ännu inte sett denna lilla pärla väntar en märklig upplevelse.
Värme i sommarnatten.

full starfull starfull star