Mom and Dad (2017)

Nicolas Cage! Vilken dåre!
Säg den rulle där han INTE har kopplat på överspelet och vansinnesblicken. Klart det finns, men mannen kommer för alltid att förknippas med galet överspel och usla rollval. Eller, tjommen har kanske inget val om man ska tro skvallret runt jordbollen. Skulder, skilsmässor och galna husköp sätter tydligen sina spår i plånkan. Cashen måste in. Tur att regimannen Brian Taylor (Crank) har en kanonroll åt honom här. Där det passar sig att han är överspelets mästare dessutom! En galen svart satir(?) om förortslivets tristess och vardagens alla triviala bekymmer. Från ansvarslös drömmare som ung, till plågad familjefar i förorten! Mörkret!

Ett mystiskt..vad…virus (?) gör plötsligt så att alla föräldrar tappar det helt och blir psykotiska mördarmaskiner. Föremålen för hatet blir deras avkommor, dvs barnen! Kill ´em all! Herregud, politiskt inkorrekt så det svider i Kristdemokraternas valfläsk anno 2018! Cage blir än mer skogstokig än normalt, hans förortsfru i form av Selma Blair blir lika galen. Som en dynamisk mördarduo gör de nu allt för att ta livet av sin dotter och son hemma i villan. Tur att syskonparet är företagsamma och listiga. Motståndskampen blir grisig och våldsam. Hahaha, som en galen version av Ensam Hemma-ish. Cage är stabil värre! Ingen kan trasha ett biljardbord som han kan! MEN, glöm inte underskattade Selma Blair! Har hon någonsin varit så härlig i en roll!? Blicken! Vansinnet! Regi-Taylor håller det snabbt och lagom (heh!) oseriöst. Använder sin vana trogen hysteriskt snabba klipp och musik för att förstärka det visuella. Alla som sett Crank känner igen sig. Om det här är bra? Beror på hur vi ska se på den här rullen, ….storymässigt…lite rackigt kanske. Utförandet och den respektlösa approachen, aka inget är heligt…däremot rejält uppfriskande! Kanske kommer slutet lite..snopet och abrupt..? Upplevelsen nog bättre än vad filmens manus har fog för. Och sånt funkar ju också.
Stirrögat Nic Cage!! What´s not to like??!

 

Annonser

Columbus Circle (2012)

En bra spänningsfilm ska väl hålla på sin tvistade intrig i det längsta. Eller?
Å andra sidan kan en bra spänningsfilm redan i början avslöja det mesta för mig som tittare och sedan ägna resten av speltiden åt att luras med hjälten/hjältinnan i filmen. Tänk Hitchcocks alla luriga manusvändor. Kan också funka helt okej, eller hur?

Här blir det en sorts lustig mischmasch av ovanstående. Kanske därför också lite väntat och mindre uppseendeväckande. (eller kan det möjligen vara för att jag inbillar mig att jag vill stämpla mig själv som en garvad filmgluttare och därför har aningens lättare att se vart en story tar vägen…? Tja..man vill ju gärna tro det…)

Den skygga och försiktiga Abigail (Selma Blair) lever eremitliv i fräsig våning i lyxigt hus vid just Columbus Circle i New York. Rykten säger att flickebarnet inte gått utanför dörren på nästan tjugo år! Lagom diffus bakgrund låter mig ana att hon varit med om hemskheter i barndomen, och kontakten med omvärlden sköts medelst dator, en hygglig portvakt och en gammal sliten faderlig doktorstyp i form av Beau Bridges.

När granntanten hastigt och olustigt uppenbarligen tas av daga medelst ojusta medel en natt och poliser börjar stryka runt på våningen skapar det extra oro i Abigail´s värld. Och inte blir det bättre av att våningen strax efter hyrs ut till ett ungt par i karriären. Och ÄN värre blir det faktiskt när vår huvudperson upptäcker att de otäcka ljuden från grannlägenheten tyder på att det handlar om hustrumisshandel in progress. Summa summarum störs hela Abigail´s snäva värld av allt som händer. Hur ska hon göra? Och vad gör hon den kvällen den misshandlade kvinnan desperat bankar på dörren…?

Selma är tveksam till det mesta

Här måste erkännas att upplägget i dagens thriller är rejält lovande, med utvecklingar som kastar ut lite trådar både hit och dit. Selma Blair (varför förväxlar jag hela tiden henne här med Liv Tyler !?) är lagom rådjursrädd och verkar i vissa lägen inte kapabel att klara av något själv. De nya grannarna i form av Amy Smart och Jason Lee (kul att se honom i något annat än komedifacket!) klyschar sig fram i berättelsen som det unga karriärparet. Giovanni Ribisi hoppar in i en biroll som polis, vilken kikar lite extra noga på det plötsliga och osunda dödsfallet med granntanten i början. Och så den jovialiske portvakten (Kevin Pollack). En diger samling individer alltså.

Och så någonstans mot mitten av filmen vänder liksom allt. Från att ha varit lite lagom kufisk börjar det rulla på enligt den gamla nötta mallen 1A. Inte dåligt, men inte heller speciellt nervkittlande. Sträckan in mot finalen blir just ett sorts race där historien ska hinna med att ta ett par tre (vid det här laget förväntade vändningar) till.

Columbus Circle har lagom stuk av tv-deckare över sig. 82 minuters speltid avslöjar möjligen att det har varit svårt att krama hur mycket som helst ur den här storyn. Inget bomskott till film dock. Men den engagerar inte så pass mycket att jag bryr mig speciellt mycket om karaktärernas utveckling. Och det hade onekligen varit kul att se vad Hitchcock hade gjort med storyn i en annan tidsålder…

Hellboy (2004)

En av de stora fördelarna med att vara slav under tv-serien Sons of Anarchy (mer om denna formidabla fullpoängare i en snar framtid!) är att man får njuta av lebemannen och esset Ron Perlman. Kan man få för mycket Perlman? Det känns fan inte som det. Rösten, utseendet, personligheten! Karln ligger ju i framkant på alla fronter! En riktigt hårt arbetande snubbe också, låt vara (hrm) att många insatser företagits i produktioner av skiftande kvalitet..men på min lista av underskattade skådisar hamnar han allt!

Desto mer nöjsamt också att det nu fallit sig som så att ur den gamla hederliga återtittssäcken ramlar just dagen till ära en Perlman-rulle. Idag handlar det alltså om en serie-turned-movie, och bakom detta fantasiverk står rätt hyllade Guillermo del Toro som naturligtvis inte behöver någon presentation av något slag.

Likt många av de andra serierna som under de sista 10-15 åren återuppstått i filmform, har jag ingen som helst koppling till detta alster utan får gå på vad nätet kan erbjuda i informationsväg. Har aldrig någonsin läst eller ens tittat åt  någon av de litterära förlagorna. Men å andra sidan vet jag att uppskatta en god historia när den bjuds.

Och det gör det ju här, i alla fall i större delen av filmen. In då med Perlman den väldige som filmens huvudperson, den olycksalige demonliknande antihjälten i människans och godhetens tjänst. Hjälten ser grym ut, lagom diaboliskt röd och med en svällande kroppshydda som ingen vill komma i närkontakt med. Bakom den snygga maskeringen har vi alltså Perlman som faktiskt ägnar större delen åt filmen att knalla runt och droppa sarkastiska oneliners på ett ytterst karaktäristiskt sätt. Han är sas kronan i juvelen i FBI´s hemliga grupp som undersöker mystiska fenomen och diverse ljusskygga förehavanden som kanske inte är så väldigt lättförklarade i dagens vardag. En sorts tvistad Arkiv X-avdelning helt enkelt. Övriga medlemmar i denna grupp är en märklig amfibiemänniska med röst av Niles i Frasier (!) samt en deprimerad ung kvinna som kan tutta eld på det mesta bara hon blir tillräckligt förbannad!

Regissör del Toro låter både personligheter och effekter leka i lagom mängd och det blir aldrig tråkigt på något sätt. Dock inte direkt uppslukande intressant  heller. Manuset är lite lagom avancerat och möjligen lite ologiskt utdraget, men å andra sidan..det är ju serietidningaction vi pratar om här. Om skurkarna får som de vill ska jorden as we know it gå under, men Hellboy och co. tänker naturligtvis inte släppa en jävel över bron. Dagens historia är helt uppställd enligt gängse mall och som betraktare behöver jag aldrig någonsin vara orolig för vilken sida den röde jätten till slut ska ställa sig på, trots locktoner från the evil side. Lite lagom klena försök att närma sig det här med utanförskap och behov av vänskap görs via manussidorna, men tonvikten ligger ändå på att leverera action för pengarna.

"vem var ett rödmosigt nylle sa du...!??!"

Snyggt drag är det absolut i effekterna och en skådisensemble bestående av Perlman, Selma Blair, John Hurt, Karel Roden och Jeffrey Tambor på bästa lekhumör ger helt ok valuta för speltiden. Lägg till detta lite gamla nazister, lagom många cgi-demoner, mustig mytologi och Hellboy´s högerslägga till arm så är det väl bra så då.

Det sämsta man kan säga om Hellboy-konceptet är att det naturligtvis kom en uppföljare, men så dags hade mitt intresse och tjusning av denna äventyrsform och mytologi svalnat av betydligt och den kändes rejält ljummen och avslagen. Se en av filmerna, den här. Det räcker.

Hellboy är en stunds oförarglig popcornstund med Hollywoodsirap. Inget nyskapande eller revolutionerande så långt ögat når. Men med en Ron Perlman i snygg maskering och med vass jargong, samt en lekfullhet i manuset så länge det orkar.