Etikettarkiv: Mia Wasikowska

Jan 26 2016

Crimson Peak (2015)

film_crimson_peak_PosterDom1Guillermo del Toro gillar sina murrigheter.
Och att förklä sina berättelser i visuellt snygga former. Tur att man ändå kan bocka av det sista på dagens protokoll.

Gör man sig ovän med folk och fä om man dristar sig till att påstå att den gode regissören/producenten möjligen är något…överskattad?
Är del Toro numera en sorts ”institution” i filmvärlden vars alster per automatik håller hög klass? Jag hoppas inte man ser honom på det viset. Trots kraftfullt bra CV i ryggen är ju som bekant kedjan aldrig starkare än sin svagaste länk. Här snickrar han ihop samma typ av yttre ögongodis som vi (kanske) är vana vid…men under ytan blir det allt lite…tråkigt.

När unga Edith (Mia Wasikowska) kommer som nygift brud till det dystra Allerdale Hall nånstans i det bistra norra England runt förra sekelskiftet, är det en olycklig familjetragedi hon lämnat bakom sig i USA. Kanske hennes nye man, sir Thomas Sharpe (Tom Hiddleston), vilken hon lärde känna hemma i Buffalo (trots faderns ogillande) kan lätta upp sinnestämningen? Och ett nytt liv väntar ju i det nya hemlandet. I det ödsliga herresätet, det gotiska byggnadsverket, väntar också Lucille Sharpe (Jessica Chastain)…Thomas´syster och inte helt förtjust (?) i tanken att en annan kvinna ska styra och ställa i det rackiga kråkslottet.

del Toro ger oss alltså en sorts viktoriansk murrig historia med obligatoriska övernaturligheter. Spöken. Dessa ghouls. Alltid av ondo, eller finns det avstickare? Edith, uppenbarligen mottaglig för vissa vibbar, kommer snart att bli varse.
Vad är då detta? Ett sorts mörkt drama med inslag av en klassisk spökhistoria? del Toro har (förstås) varit med och plitat manus själv…och nånstans känns det som han inte riktigt kan bestämma sig för vad det är för sorts film han vill berätta. Dessutom staplas rejält tunga klyschor i sann spökhistorieanda på varandra…både vad gäller scenografi, huvudpersonens agerande och händelsernas utveckling…vilket gör att det till slut blir lite overload på det hela…kanske på gränsen till ofrivillig komik. Kom igen…bo i ett hus där det är hål uppe taket så att både snö, löv och annat effektfullt kan singla ned i motljus…?

”alltså käraste….det där taket….”

För så blir det till slut, det känns som att del Toro mest vill fokusera på att framhäva coola (?) effekter i viktoriansk skrud. Jag zonar ut och känner att det blir lite trist. Borde jag bry mig mer om Edith? Vilket jag inte gör. När den fulla intrigen till slut synas i sömmarna känns den mest…långsökt. Å andra sidan är det ingen rocketscience att se vartåt storyn håller på att ta vägen.  Kanske hade jag väntat mig nåt annat, frågan är bara vad?

Bäst i hela filmen är Jessica Chastain som Lucille. En närvaro och en outtalad fientlighet som lyser i hennes ögon. Hiddleston gör vad han kan med sin något begränsade figur. Och Wasikowska då? Stöpt i klassisk ung-naiv-oskyldig-som-råkar-illa-ut-form. Komplett med vitt nattlinne och kandelaber i handen. För såklart, på Allerdale Hall väntar inga sötebrödsdagar. Det får hon snart erfara.

Obehagligheter som känns rätt ljumma. En sorts mischmasch mellan klassisk spökhistoria och mörkt familjedrama där scenografin är inslaget som avgår med segern.

Ok för stunden, men inte så man mysryser inombords.

Jan 26 2015

Stoker (2013)

Stoker_posterMan säger mig i extramaterialet att regissören Chan-wook Park (Oldboy) är en timid, tystlåten och vänlig själ som skapade trevlig stämning hos sina skådisar i dagens alster.
Man säger mig att det här är hans första engelskspråkiga rulle.
Man säger mig att manuset, skrivet av skådisen (!) Wentworth Miller, länge låg på Hollywood´s ”Black List” (lovande ännu-inte-filmade-manus)
Informationen om den här rullen säger så mycket till höger och vänster.

Själv säger jag att den kändes en aning…tråkig.

Det bästa först; ”director Park” (som han kallas i det ryggdunkande extramaterialet) lyckas med sin vision (?) så till vida att han målar upp en olycksbådande stämning genom hela filmen. Vi får tysta bilder, med aningens förskjutna vinklar, långa tagningar på ansiktsuttryck. Park satsar på en ljudbild olik andra filmer. Minsta ”svälj-ljud” när huvudpersonerna äter mat går fram i tystnaden. Minsta klick och knäpp i omgivningarna. Knaster och andhämtningar. You name it. Udda. Men intressant.

Vissa har jämfört detta med Hitch-style ”något tweakad the asian-style”. Kanske. Möjligen. Park bygger en stämning som känns lite jobbig, samtidig som den blir tålamodsprövande. Lägger jag för mycket tid på att syna Park´s handlingar? Vad han vill förmedla?
Att det blir skådisarnas film står ganska snart helt klart. India (Mia Wasikowska) bor med sin nervsvaga mamma Evelyn (Nicole Kidman) i ett stort lummigt hus nånstans bland grönska och fält i the midwest. Fadern har precis dött i en bilolycka och sorgen ligger tät. Att India stod sin pappa nära blir uppenbart i diverse återblickar. På begravningsdagen dyker plötsligt faderns yngre bror Charlie (Matthew Goode) upp som gubben i lådan och planerar att bo i huset en tid. Var har Charlie varit? Varför är han där nu? Och varför tycks han påverka India och Evelyn så pass mycket som han gör?

stoker16

pianoklink och laddad atmosfär

Det finns ett par triggande sekvenser och scener här. Likväl som det finns oerhört långa och ganska intetsägande passager. Jag hinner tröttna lite och zoona ut.
Mia Wasikowska står för finliret i filmen och bär den lite på sina späda axlar. Goode får man aldrig riktigt grepp på, och kanske ska det vara så. Och så Nicole då. Klämmiga rödhåriga Nicole. Hon som alltid levererar enligt mig. Det gör hon här också. Dock i mindre skala, hon får något av en biroll i detta märkliga familjedrama. Inte sällan med drag från den creepigt bräckliga ”Grace” hon spelade i pärlan The Others (2001). Smutt. Fast jag ville se mer av Evelyn.

Director Park satsar således krutet på att bygga känslor. Med lustiga och oroande bildmoment. Med märkliga dialoger. Bakom allt smyger en rätt traditionell thrillerhistoria omkring, men det är först mot slutet DEN delen släpps fram. Innan dess är det som att rullen verkligen vill kravla in under huden på sina tittare med det okonventionella sättet att berätta.
Jag lockas en aning i vissa lägen, men känner mig anmärkningsvärt uttråkad i andra.
Jag ger director Park godkänt, med vissa invändningar.
Inte direkt bra, men inte asdåligt.

Maj 6 2011

The Kids Are All Right (2010)

Titeln i dagens film understryker det mest självklara. Istället är det nog mammorna här som behöver lite guidning i tillvaron.

Jules (Julianne Moore) och Nic (Annette Bening) lever tillsammans, har två tonårsbarn ihop som båda tillkommit genom inseminering. Nic är läkaren med visst kontrollbehov som anser att ordning och reda är A och O i tillvaron, medan Jules är drömmaren av de två med diverse mer ”osäkra” jobb för ögonen ( såsom import av gamla möbler eller landskapsarkitektur).

När barnen plötsligt en dag bestämmer sig för att ta reda på vem som är deras biologiska pappa, och finner den halvflummige restaurangägaren/grönsaksodlaren Paul (Mark Ruffalo) börjar det hända saker i familjen. Paul bjuds raskt hem på middag, till Nic´s ogillande men till de övrigas förtjusning över att möjligen få in en ny röst i familjen. Pauls närvaro har dock den effekten att vissa brister i Nic´s och Jules äktenskap börjar göra sig påminda, och när Jules dessutom dras till charmige Paul börjar det bli riktigt komplicerat.

Kvinnliga regissören Lisa Cholodenko bjuder in till en riktigt uppfriskande historia som dock inte väjer för problemen och hindren och motgångarna. Det som från början ligger och skvalpar som lite ytligt och flummigt kan i en enda scen förbytas till ånger, oro och besvärligheter. Stor credit till skådisarna som verkligen mjölkar allt de kan ur sina karaktärer, och frågan är om jag någonsin sett Annette Bening så bra i en roll. Moore har som alltid förmågan att smälta in i sina roller som en riktig kameleont och hon känns verkligen som den lätt ostabila Jules ut i fingerspetsarna. Mark Ruffalo finns sedan länge i min bok, och trots att han har birollen har han en sorts osnuten ungdomlig charm som går igenom rutan. Tonåringarna Mia Wasikowska och Josh Hutcherson kommer att ha framtiden för sig i filmvärlden, här är de perfekta som truliga men ändå vettiga kids i familjen.

Historien blir vid ett par tillfällen lite svår att förutse, och det är väl precis som det ska vara. Kanske kommer slutet lite abrupt, som att manuset helt plötsligt bara tagit slut (eller möjligen inspirationen). På vägen dit hinns dock det mesta med att avhandlas vad gäller relationer, barnuppfostran och det där viktiga med att hinna se sin partner i vardagen.

The Kids Are All Right är en helt alright film. Skådisar på topp, en story som går att förlika sig med trots den möjligen annorlunda ramen. Humorn väger upp det besvärliga på ett precis lagom sätt, och missa för allt i världen inte när mammorna ska förklara för sina tonåringar varför lesbiska kvinnor ibland gillar att titta på bögporr…

 ”I wish you were gay, you’d be much more sensitive”