Det bästa först.
Jag gillar att MCU liksom mixar ihop de olika laguppställningarna lite. Jag gillar att Marvel alltid har en hög lägstanivå. Jag gillar att det är lätt att komma in i storyn, trots de olika hoppen fram och tillbaka mellan miljöerna. Lite som de gamla Star Wars-rullarna som lyckades att klippa fram och tillbaka på ett snitsigt sätt. Samma känsla här. Jag gillar att Thanos är sådär superskurkig så att han framstår som inget annat superhjältarna har träffat på hittills. Att han dessutom, i Erik Killmongers anda (?), faktiskt kan argumentera för sina stolletilltag. Att han någonstans dessutom också tycks hysa visa känslor av empati och sorgsenhet. Det går banne mig fram genom Josh Brolins CGI:ade ansikte. Den här Avengersinstallationen känns maffig och mörk, inte snack om annat.
Men, jag har lite svårt att gå på, och framför allt känna för, filmens twist. Köper inte en dag i veckan att det som händer är slutgiltigt. Hade det HÄR varit del 2 med det slutet…wow!
Visar det sig nu att jag har åt skogen fel kommer jag naturligtvis att göra en pudel och kräla i stoftet, men fram till dess menar jag på att det sista kortet inte är utspelat. Kanske av Dr Strange…?
Är inte Cap America och Black Widow lite för underutnyttjade här också? Som att de kastas in i handlingen och bara hinner skumma lite på ytan. Hade velat se mer av dem. Vad är grejen med Banner? Varför får jag känslan av att Sagan om Ringen-filmerna ringer mot slutet och vill ha sina digitala battle-scenes tillbaka?
Bäst i hela rullen? Samspelet mellan Thor och gänget från Guardians! Otippat underhållande. Och förstås mellan Tony och Spider Man. Men den kemin visste vi ju redan om.
Klart detta är en storslagen rulle. En underhållande rulle. Men inte tvärblåsfantastisk rulle.
Den sätter mer upp feelingen inför nästa del. Är detta Avengers´ Empire Strikes Back….?
Sorteras snabbt in i facket ”onödiga och intetsägande filmer”.
Världen behöver sina hittepåsuperhjältar. Fenomenet vi kan samlas runt, de som gör det omöjliga möjligt, de som i slutändan alltid vet att skilja det rätta från det feliga. Vägarna dit kan vara mer än snåriga, men vi kan alltid lita på att de kommer ur det hela på ett eller annat sätt.
Av någon anledning har den lovande trailern till denna film förföljt mig under ett par år, utan att jag fått möjlighet att se hela filmen. 
Romantiska komedier. Kan vara det svåraste som finns att få till på film. En historia som ska beröra, helst ska den vara rörande också. Och rolig med dråpliga situationer och lite skämmighet. Viss oenighet måste också finnas så att det kan bli en konflikt mellan filmens kärlekspar. Det ska kärva lite efter halva speltiden, men givetvis ordna upp sig, helst med många stråkar och himlaspel, precis när slutet närmar sig.
Hur överföra en av de bästa böcker som skrivits till en lika gångbar film? Är det något man överhuvudtaget ger sig på? Martin Scorsese törs och antar utmaningen. Resultatet som han presenterar är snyggt, olycksbådande men dessvärre inte så nagelbitande som man skulle vilja.
I en anonym storstad bryter en epedemi av plötslig blindhet ut, vem som helst kan drabbas och myndigheterna står till synes hjälplösa. I ett desperat försök att få kontroll på situationen interneras de drabbade i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus och omges av stängsel och beväpnade vakter. Under två timmar får man som tittare följa en liten grupp individer, alla från samhällets olika skikt, som leds av den (nu blinde) doktor (Mark Ruffalo) som var den läkare som först kom i kontakt med den mystiska sjukdomen.
Flmr - Om film och serier. Mest. 