Romantiska komedier. Kan vara det svåraste som finns att få till på film. En historia som ska beröra, helst ska den vara rörande också. Och rolig med dråpliga situationer och lite skämmighet. Viss oenighet måste också finnas så att det kan bli en konflikt mellan filmens kärlekspar. Det ska kärva lite efter halva speltiden, men givetvis ordna upp sig, helst med många stråkar och himlaspel, precis när slutet närmar sig.
Ja ni hör ju själva. Inte lätt att få till på knappa två timmar så att alla är nöjda och glada. Filmhistorien är full av stolpskott, mer lyckade varianter och rena mästerverk. Och det verkar aldrig sina på fronten. Och kul är väl det!

Här nu ett försök med Mark Ruffalo och Reese Witherspoon i de bärande rollerna. Han en dysterkvist och asocial landskapsarkitekt som letar bostad i San Franscisco, hittar en riktigt läcker hörnlägenhet med den rätta utsikten. Det stora problemet kommer när hans nya hem plötsligt också innehåller en kvinna (Witherspoon) som hela tiden tycks dyka upp i tid och otid från ingenstans, tex i hans kylskåp (!) och dessutom påstår att det är hennes hem! Och inte blir det bättre av att kvinnan, Elisabeth, egentligen är näst intill död i en säng på sjukhuset och nu som fritt flygande ande förföljer den buttre David.

Här kunde nu filmen ha tagit den otroligt löjliga vägen i mål och då bara blivit ytterligare en svag parentes i rom-com-världen. Istället bjuder den faktiskt upp till en rätt förnöjsam dans på två. David försöker hjälpa Elisabeth förstå varför hon är en ande, och varför han är den enda som verkar kunna se henne. Uppenbart att filmen snor friskt från gamla 90-talssnyftaren Ghost, men å andra sidan gör inte det så mycket. Det gör heller inte så mycket att filmens manus (efter en fransk romanförlaga) är förutsägbart till 120 procent. Den räddar sig istället på att ha två bra skådisar i huvudrollerna. Det finns en gnista mellan Ruffalo och Witherspoon som är tilltalande och pigg. Varva det med mer eller mindre lustiga scener och den sedvanliga romantiken och mysfaktorn blir rätt trevlig. Och så hjälper det ju säkerligen att jag själv är riktigt svag för romantiska komedier.

Just Like Heaven är av den enkla, okomplicerade sorten. Den som lätt kan gå fel, men i det här fallet når sitt mål på underhållande och allt annat än tråkigt sätt. Förvänta dig inga storverk, njut av två bra skådisar, ett enkelt men fyndigt manus och fundera på om filmmakarna verkligen vågat låta bli stråksektionen i slutet på filmen…