Thor: Ragnarok (2017)

Jag tycker det är för jäkla gött ändå.
Att Marvel, i all sin ensamhärskande (sorry DCEU) superhjälteprakt, väljer att varva graden av det seriösa i sina storysar. Att man då och då sticker in en liten ”simplare” rulle bland allt högtravande hittepå om moral, vänskap och konsten att se bra ut i superhjältemundering. Black Panther är ju det senaste exemplet på en Marvelrulle som kanske vill berätta en historia lite mer…eh..allvarsamt? Här då istället en stunds hålligång från andra sidan spektret. Jag har redan hojtat om ”roliga timmen” i MCU, och det finns ingen anledning att ändra på det epitet.

Tredje besöket i den gamle åskgudens världar ger oss en Chris Hemsworth som sätter underhållningsribban direkt. Tuffa tider, eller loja tider, i gamla Asgård! Vad tusan!? Strax skits det dock i det blå skåpet, Asgård ”intas” av den elaka systern Hela (Cate Blanchett) och Tor själv hamnar på en konstig planet där handel med rymdskrot och gladiatorspel är definitionen på toppraffel. Men vänta, vem gömmer sig på planeten om inte en gammal kompis från förr! Hulken! Tjohoo!

Kanske ska Marvel också klappa sig lite extra på ryggen för att man hade modet/magkänslan att ge regipinnen till geniet Taika Waititi (Hunt for the Wilderpeople), som direkt tar kommandot och svänger ihop en hjältesaga his way. Vilket betyder färgglada miljöer, serietidningsaction och framför allt den där aviga, udda, humorn, som Waititi nu håller på att göra sig ett namn med. Att han själv dessutom tar hand om en av de mer minnesvärda rollerna i filmen är ju bara en lysande bonus, håll utkik efter ”Korg”….skön snubbe! Den här tredje rullen bryter på många sätt med de tidigare installationerna i serien, men berättar ändå en fullt fungerande superhjältestory. Att manuset också innan filmen är slut kommer att ha förändrat ett par ”traditionella” detaljer hos Tor själv…känns plötsligt bara uppfriskande. Alla känns förresten just ganska uppfriskande i rullen, Hemsworth med komisk tajming, Blanchett som verkar tycka det är kul med lite ”semesterroller” ibland, Mark Ruffalo som den lugna versionen av Hulkis, Jeff Goldblum som minst sagt märklig boss över den den lika märkliga planeten där raffel utspelas. Till och med lömske retstickan Loke (Tom Hiddleston) känns uppsluppen värre. Ja, det är banne mig som en riktig roliga timmen på jobbet. Späckad med snitsiga effekter och serietidningskänsla. Denna 17:e (om jag räknat rätt) rulle från Marvel är helt klart en av de bästa ever i hela MCU! Mycket bra som vågskål mot de andra rullarna i filmserien.

Tar Waititi hand om Bond-filmen nu?? DET vore väl nåt!!

 

Att Tor och gänget gick hem hos oss i SoF-poddens #132 råder ingen tvekan om. Dessutom gillade vi fler saker i det avsnittet. Lyssna gärna här så får du höra.

 

Annonser

Hunt for the Wilderpeople (2016)

Glider in från under radarn och dominerar! Typ.
Så pass att jag här och nu genast utnämner den till en av 2016 års bästa rullar! Japp, du läste rätt!!

Egensinnige regimannen och manusnissen Taika Waititi med alster som den putslustiga What we do in the shadows, och framförallt Thor: Ragnarök, bjuder här upp till dans med en liten pärla som mixar ihop drama, nyzeeländska dalgångar och avig humor. Unge grabben Ricky (FENOMENET Julian Dennison), storstadsbrat, småkriminell, föräldralös, kommer ut på vischan till fosterfamilj. Avigt möte direkt förstås, men Ricky tycks ändock bonda lite med frun i huset. Olyckliga omständigheter gör dock snart att sagde Ricky är på flykt i bushen. Tufft läge för en liten snubbe som inte direkt är van att röra sig i den miljön. Tur för honom att gamle grinige Hec (Sam Neill) finns med. Vresig och butter, men SÅKLART med ett hjärta av guld långt därinne. Samtidigt rustas det för ”a national manhunt” på de två.

Hahaha. Underbar rulle om längtan efter sällskap, att vara ensam, att växa upp, att våga släppa in någon i sitt liv, att lita på en vuxen, att våga öppna upp för sina känslor, att upptäcka att man kan ha roligt tillsammans oavsett ålder…tja, allt detta och lite därtill bakas in i rullen. Waititi (som själv dyker upp som en annan Hitch) har en skön stil jag gillar. Lite mer laidback, där ändå visst allvar smygs in med fin touch. Humorn är solid och sådär avig som jag brukar tjata om. Snajdigt foto över landskapet på ön förstör ju inte heller direkt intrycket. Unge Dennison är knasigt bra som Ricky. Dessutom spottar han fram filmreferenser i tid och otid. Smutt! Sam Neill! Har han varit bättre?? Urtypen för en bushman från Nya Zeeland! Tvär och charmig på samma gång!

En rulle som ger den där goa och varma känslan i magen. Det något dystra ämnet till trots. Balansen mellan drama och feelgood är banne mig perfekt.
En liten pärla!

What We Do in the Shadows (2014)

What_We_Do_in_the_Shadows_posterMen åhhhh, HAHAHAHAHA, jösses! Härligt! Damn underbart!!

För en annan, som tröttnat lite på det här med vampyrer…ja hela konceptet kanske…kommer dagens rulle som en underbar, UNDERBAR, comic relief. Tar liksom udden av all skitnödighet som finns i genren. Och, godsakerna kommer från Nya Zeeland minsann i form av en skön mockumentary!

Idag får vi beviset för att det sannerligen inte är någon dans på rosor att vara vampyr! Vladislav, Viago och Deacon är alla vampyrer med några hundra år på nacken som delar ett hus i Wellington. Ett filmteam ”har fått lov att följa deras vardag” (eller nätter). Som mest består i att käbbla om vem som ska diska, städa och se till att hyran betalas. Och vad gör man egentligen som vampyr när man ska klä sig lite snitsigt för en kväll på stan…när det inte går att spegla sig!? Och hur kommer man in på de heta klubbarna när allt bygger på att man måste bli inbjuden i en byggnad!? Och visst är det irriterande att alla trevliga dejter man fixar måste sluta med ett blodigt bett i nacken…(one´s got to eat..). För att inte tala om alla jobbiga människor man behöver som kan fixa grejer…mot det vaga löftet om att få bli odödliga! Jisses vad de tjatar!

Se där, galna grejer att fundera på!
Alla som gillar serien Flight of the Conchords får en högtidsstund här då det är mannen bakom den, Jemaine Clement, som är både regissör, manusnisse och skådis (Vladislav) tillsammans med humorkamraten Taika Waititi (Viago).
Dessutom bor det en fjärde vampyr i källaren, Petyr, men han är 8000 år ganmal och ser ut som gamla Nosferatu vilket gör att ingen vill reta upp honom och hans humör i onödan…

What-We-do-in-the-Shadows-_pic

bra bett i soundet också?

Filmen tar hem så mycket skrattpoäng på sin deadpan-humor att jag stundtals tjoar och skrattar högt! Att se de ibland olyckliga vampyrerna sitta framför ”dokumentärkameran” och beklaga sig…mycket roligt! Clement och Waititi tar de flesta av vampyrklyschorna och skojar ned dem i galen mix, kanske är det här egentligen bara ett gäng snyggt formulerade sketcher som vävs ihop med dokumentärstilen? Och se där, finns där inte också en sekund av lite allvar och sorg inbakad när en av de odöda pratar om faktumet att de människor man hållit av och älskat faller ifrån och dör…man blir ensam i sin odödlighet.

Om man inte bor i kollektiv och råkar ut för en massa jobbiga vardagsgrejer förstås!

Att hela tiden stöta på det lokala varulvsgänget i parken är heller ingen höjdare! Tjafs och förolämpningar och till slut rejält bråk…och av bara farten mycket snygga effekter med varulvar! Vilken bonus! Nu vill man ju veta hur DE har det i sin vardag! Överlag är de sparsamma men detaljrika effekterna mycket trivsamma.

Liksom hela filmen är astrevlig. Föredömligt kort i sin speltid, vilket gör att man inte hinner tröttna. Och bäst är förstås alla invävda kängor mot hela den murriga, högtravande och stiffa vampyrromantiken.! HAHAHAHA….skrattar igen när jag tänker på en del scener! Se den! Bara gört!!!

Idag har Fiffi också kollat in vampyrvardagens alla snåriga problem. Skrattade hon lika högt som jag? Över och kolla nu direkt!