Etikettarkiv: Isla Fisher

Aug 13 2018

Tag (2018)

Biosommarn rullar vidare!
Liksom besöken i träsket där de oförargliga och tunna komedierna samsas. Dagens alster är kanske som en blaskig Corona en varm sensommardag?
Baserad på en tidningsartikel (!) om ett gäng nu medelåldersmän som ända sedan de var barn lekt den där leken vi alla (?) kanske lekte på skolgården, Kull. Eller som vi sa här i Peking…Datten!
En månad varje år ägnar alltså de här snubbarna åt att förfölja varandra, lurpassa på varandra, och skämma ut sig lite allmänt sådär. Låter sunt tycker jag. Klart att suitsen i Hollywood fångade upp iden, och tjipp har vi oss en rulle!

Ed Helms, Jon Hamm, Jake Johnson och Jeremy Renner låter ju som en blytung laguppställning. Sockrat med Isla Fisher och Leslie Bibb. Men hur bra låter inte detta då?? Jeremy Renners Jerry är den ende i gänget som ALDRIG blivit ”det”. Inte på över 25 år! Snacka om att de andra drömmer om att sätta dit honom på bästa sätt! Nu ska Jerry dessutom till att gifta sig, vore inte det ett perfekt tillfälle att klämma dit Jerry så säg??
Oerhört lättsmält och lättglömt. Nånstans här döljer sig också en liten drapa om bibehållen vänskap mellan barndomskamrater fast man blivit vuxen. Lite ojämt är det dock mellan varven. Kanske hade man problem med att väva ihop 100 minuter film på en tidningsartikel. Inte så att jag har direkt tråkigt iof. Vissa scener är pinsamt roliga, my kind…ni vet, andra är kanske bara lite skrikiga. Bäst i gänget är Isla Fisher som Ed Helms tävlingsgalna fru. Inget mellanläge där inte. Säkert oerhört irriterande hos många, själv tycker jag det är smutt värre. Som i de flesta komedier lider den av den Stora Saggigheten…som brukar inträda efter runt timmen. Inget undantag här. När tempot går ned visar sig också manuset vara av en sån sort där det gäller att spinna ordentligt på varje knas-scen som erbjuds när övriga storyn inte riktigt räcker till. Men, missa för all del inte den oväntade homagen till gamla Rovdjuret från -87! Finlir!

Är det en sån rulle där trailern är roligare än själva filmen? Jepp, kanske.
Bitvis underhållande med knasiga slapstick, i andra lägen ganska hackig i sitt utförande.

Nov 14 2017

Eftersläntrare x3: osmakligheter (igen!), djurskräck och psykot i vildmarken!

The Brothers Grimsby (2016)

Men förihelvete! HAHAHAHA!
Precis när man trodde att dåren Sacha Baron Cohen inte hade så mycket mer att visa upp…så sportar han fram den här hysteriska knaskomedi-spionthriller-syskon-fars! Om det funkar?? Beror på VEM du frågar förstås! Jag är Sacha-nörd så här är svaret rätt givet. Om Movie 43 klampade runt helt utanför den berömda boxen…så gör den här rullen likadant, fast med de mer traditionella storyklyschorna. Alltid sevärde Mark Strong spelar Englands tuffaste och bäste hemlige agent Sebastian Graves! Stenhård. Men hamnar likväl i ett läge där han behöver ha hjälp av sin fram till nu ”okände” bror, fotbollshuliganen Nobby (Sacha). Nobby är allt…man inte vill vara….om uttrycket tillåts. De två teamar upp mot en knäpp konspiration som hotar världen. Vad det exakt var har jag nästan glömt bort…för det är inte det viktigaste här!! Istället är det humorn…eller förlåt…det som är humor i SBC´s värld. Och som jag älskart!! Helt galet. ”Som vanligt” utmanar den brittiske komikern våra gränser för vad som är underhållande eller inte. Ytterligare en rulle som troligtvis älskas eller avskys. Regisserat av fransosen Louis Letterier. Plus roliga Isla Fisher i biroll också. Prutthumor…fel..kissochbajsochandravätskor-humor, ösig action, snuskigheter, elefantosmakligheter och ett jävla vrålgarv mest hela tiden från mig. Jajaja jag vet..men ibland är det riktigt gött med trams!!

47 Meters Down (2016)

Vän av ordning kanske börjar hojta om filmens produktionsår ovan här nu. Men..appappapp…rullen gjordes redan 2016 och låg för lansering på dvd/blu ray-marknaden hösten -16..när rättigheterna köptes upp av ett annat bolag som helt plötsligt bestämde sig för biolansering sommaren 2017 istället. Hette också In the Deep ett tag. Men skit i det. Vi får oss en ny otäcksrulle i vatten…bland hajar. Alltid gångbart, iaf på papperet. I praktiken verkar det ju numera vara lika svårt att få till en sevärd haj-film..som att göra ett vettig varulvsrulle! Damn! Nåja, dagens försök är inte alls så pjåkigt ändå. Den gör vad den ska. Två ystra systrar på semester i Mexiko får för sig att dyka ned i hajbur för att kolla in bestarna. Knasbollar. Allt skiter sig såklart, buren släpper från sitt fäste i båten på ytan och nu sitter tjejerna fast där i buren..typ 47 meter under ytan. Med lufttuber som börjar tömmas på luft. Yaak. Och såklart är det ju icke bara att simma upp till ytan…utanför buren lurar de ju…bestarna. Helt okej stämningsframkallande otrevligt detta. Skulle aldrig kunna ta dykcert har jag insett. Tycker det är alldeles för otrevligt att man ska ”andas” under vatten. Inget för mig. Spännande detta dock. Lite lökigt, lite overkligt, men rätt rejält obehagligt för de två syrrorna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt). På ytan skymtar minsann gamle Matthew Modine som kapten på den olycksaliga båten. CGI-hajar, men de gör jobbet. Gott så.

Carnage Park (2016)

Rätt märklig kombo av rånarrulle-turns-survival-horror. Filmad i gritty stil med ett ökenlandskap typ New Mexico/Kalifornien som backdrop. Två misslyckade rånare tar gisslan och flyr i bil. Dessvärre kör de rakt in i ett ödsligt område, Carnage Park, där en dåre till sniper härjar. Wtf?!?! Flykten blir till en kamp för överlevnad. Den kvinnliga gisslan Vivian (Ashley Bell) får fullt upp, inte bara att klara sig undan sina gisslantagare…utan också hålla koll på galningen med gevär! Jaja, men lite var väl funkis här iaf. Storyn bjuder inte direkt på några himlastormande ögonblick, men är ändå så pass intressant att jag vill hänga med till upplösningen. Ganska snyggt filmad i stil och färger, det där sepiagula som tycks vara vars filmmakares egendom numera. Ibland nästan lite humor, av det mer svarta slaget förstås, men mest vill den nog vara obehaglig och skrämmande. Vilket den kanske inte lyckas fullt ut med. Knasbollen med skjutvapen gör aldrig något större intryck och förpassas mest till en knäppgök. Alla håller självklart på Vivian som tar saken i egna händer och visar var skåpet ska stå. Litet plus att gamle Alan Ruck dyker upp i miniroll…Cameron från Fira med Ferris!! Ok för stunden, men oerhört lättglömt.

 

Maj 30 2017

Nocturnal Animals (2016)

Börjar som en artsy-fartsy visuell installation men utvecklas sen till en gåtfull godbit av guds nåde. Rullen osar av detaljplanering ned till minsta bildruta. Vartenda föremål, varenda bildvinkel känns genomtänkt x4 liksom. Men vad annat kan man kanske förvänta sig från Tom Ford, modeskaparen-turned-director…?

Det märkliga är att jag som normalt är lite svårflörtad på sådana här stilistiska och kliniska rullar, den där gränsen mellan prettodynga och smartness är ju så tunn i de här markerna, nästan faller direkt för filmen. Kanske beror det på att Ford lyckas komba två historier, eller snarare tre, i en enda (till synes sömlös) lång linje där varje övergång känns helt naturlig och färgerna flimrar förbi i harmoniska stötar? Kanske beror det på att en av mina favvisar Amy Adams känns som helgjuten i huvudrollen? Med sitt sköra ansikte och det röda håret som kontrast till hennes diskreta (och uttänkta?) klädval i varje scen…?

Här är hon Susan, ägare (?) av ett konstgalleri och gift med affärssnubben Hutton (Armie Hammer) i ett klassiskt kärleksdött äktenskap. Susan flyter mest runt och verkar ta livet med vemod. Hemmet är sterilt, kliniskt, med varje pinal på precis rätt plats. Snyggt, men ack så trist. Ingen cosy hemmafeeling där inte!
När så ett paket anländer innehållandes ett manuskript av hennes ex-mans kommande bok, händer det grejer. Exet, Edward (Jake Gyllenhaal), vill uppenbarligen att Susan ska läsa hans historia. Som visar sig vara en våldsam thriller om en familj på väg genom det amerikanska landskapet. Nu får även jag som tittare se det Susan läser, filmen tar plötsligt ett steg i en helt annan riktning. Det blir en ”story inside a story”. Vi får här nu oväntat Gyllenhaal själv som familjefar tillsammans med frun Laura (Isla Fisher) och tonårsdotter. En otrevlig incident mitt ute i ödemarken får ödesdigra konsekvenser. Med ens är rullen ett våldsamt drama! Fortfarande otroligt snygga bilder i filmen. Nu över sargade slätter och ödsliga vägar. Resten av rullen klipper växelvis mellan en alltmer upprörd, läsande, Susan…och Gyllenhaal i rollen som den fiktive pappan i berättelsen. Lägg till detta också små hopp bakåt i tiden då vi får ta del av hur Susan och Edward träffades och blev ett par..och hur de gled isär.

så satans snyggt tillverkade scener att man nästan storknar

Ja, det ÄR en märklig rulle! Men den fastnar som tusan! Liksom den intensivt läsande Susan inte kan släppa boken…kan inte jag sluta titta på det som sker. Vad kommer att hända den fiktive fadern Tony? Vad kommer att hända med Susan? Varför vill Edward att hon ska läsa boken? Galet många frågor hopar sig i skallen under knappa två timmar, och det här är bra skit alltså! Riktigt bra! Ford lyckas sjukt perfekt med sitt mission att väva in tittaren i ett drama med ett mysterium. Jag fattar att hela rullen är fylld med symbolik, vissa kopplingar uppenbarar sig jäkligt snyggt i kombo med att historien om Susan och Edward också rullas upp samtidigt som allt det andra sker. Jag hinner läsa in ett par övriga, andra flyger förmodligen förbi mitt rätt förvirrade sinne. Men det spelar liksom ingen roll det heller. Jag köper det ”konstiga” när jag ändå får allt det andra så jäkla snyggt förpackat!

Andra som bör äras i rullen är Michael Shannon i rollen som bister polis, och Aaron Taylor-Johnson (knappt igenkänningsbar!) som riktigt obehagligt badass! Yaak!

Så. Kanske Ford skörtat upp mig ordentligt här. Jag har en sorts teori om slutet, men inser också att det säkert kan tolkas på en massa andra sätt. Och kanske är det just det som gör filmens storhet? Att det blir så fritt att tolka den…?

Ett rejält drama förpackat i ett mysterium som du inte knallar iväg från i första taget.

Jäklar vilken snygg rulle!

Mar 13 2017

Keeping Up with the Joneses (2016)

Jonses_posterFortsätter gotta (grotta?) ned mig i de där lagom tramisga ”fredagsrullarna”.
De som passar sig som handsken efter en arbetsvecka och då man liksom bara vill ha lite hjärndöd Hollywood-underhållning. Varför inte med lite flåshumor och lagom mängd filmvåld?

Återigen strulputten Zach Galifianakis i centrum. Här som Jeff, vilken tillsammans med hustrun Karen (Isla Fisher) lever förortslivet hemma på villagatan. Kanske kan man också säga att deras äktenskap gått lite i…stå? Sommarn står för dörren och barnen är skickade på kollo. Vad har det spännande förortslivet att bjuda på?

Kanske ett par nya grannar i form av det bildsköna paret Jones som flyttar in. Tim (Jon Hamm) och Natalie (Gal Gadot). Vilka snyggingar. Snygg bil också. Snygga möbler. Helt enkelt bra smak vad gäller allting tycks det som. Jeff blir charmad av den spirande grannsämjan från första början och försöker bonda med Tim på direkten. Karen är lite mer….misstänksam. Nog måste det väl ändå vara något lurigt med det här? Så snygga och lyckliga par finns väl inte i förorten?

Jamen detta var väl inte så illa ändå.
Lagom töntigt och lite småputslustigt under drygt 100 minuter. Bäst idag är kanske ändå Isla Fisher som får visa komiska talanger som misstänksam hustru när hon leker amatördeckare i villakvarteret. Zach G går på med patenterat knasspel. Lite som man är van att få honom. Inget fel i det. Hamm och Gadot är vandrande reklam för det snygga och framgångsrika paret. Självklart med en hemlighet…OCH en anledning till att dyka upp på just den här villagatan. Snart visar det sig också att de båda paren minsann behöver vandra på ett eller annat sätt.

Keeping-Up-with-the-Jones

grannsämja pågår

I en annan tid och en annan form hade paret Jones lätt kunnat gestaltas av Brangelina-duon, men sådant är ju icke fallet numera. Hamm och Gadot är dock underhållande i sina roller. Helt klart.

En stunds knasskämsig humor i förorten, mixad med lite lagom action och underhållningsvåld. En story som inte har ett endaste dugg nytt att komma med, men funkar ändå. Det är simpelt, ytligt, trivsamt och rätt snyggt utfört. En fredagsrulle.

Och ibland räcker det ju så.

Aug 24 2015

Sommarklubben: Wedding Crashers (2005)

wedding_crashersHelskotta vilken uppfriskande rulle det här är!

Som en virvelvind av sköna repliker, fräck humor, bra driv i storyn (hela vägen faktiskt)  och framför allt en romantisk feeling som samsas sådär härligt ihop med alla de nyss nämnda ingredienserna.
Så pass att jag sätter mig på en knakande sommargren här och utnämner den till en av 2000-talets bästa komedier! Det du!

Radarparet Owen Wilson och Vince Vaughn är alltså snubbarna som har som specialitet att snylta sig in på bröllop! Party och fest och gott om möjligheter att träffa tjejer! Den dynamiska duon får napp typ varenda gång och avverkar tjejer så pass att det faktiskt tar på krafterna, minst sagt…(…och börja nu inte jiddra om moralen i filmen..det är ju en fräck komedi remember). De två gamängerna lever slaviskt efter regelverket: ”The rules of weddingcrashers”, 110 mer eller mindre vansinniga regler för hur man beter sig när man snyltar sig in på bröllop! Mycket roligt!

Men så, vad händer när en av dem faktiskt plötsligt går och kärar ned sig? Allt ställs på ända och detta kan sluta hur som helst!
Wilson och Vaughn är formidabla som de två sorglösa snyltarna. Speciellt Vaughn är som vanligt mästare på dräpande oneliners och att hantera galna situationer. Wilson är i sin tur den mjukare och mer lugnare av de två. Ungefär som det brukar vara med andra ord.

Här matchas de dessutom perfekt av en diger cast med veteranerna Christopher Walken och Jane Seymour i spetsen. Stora kärleksintresset i rullen görs av Rachel McAdams, och frågan är om hon varit mer bedårande än hon är här!? Dessutom: Isla Fisher som sexgalen syster till McAdams och en ung Bradley Cooper som svinig överklasstjomme! Perfa!
Regissören David Dobkin låter sina karaktärer styra upp den galna storyn till en mycket underhållande skröna. Som i alla komedier finns alltid den stora risken att tempot mattas och humorn går ned ett par snäpp…här dalar möjligen tempot en stund innan finalen…men det är aldrig någon fara för att den fräcka humorn ska ta slut. Hög nivå genom hela speltiden!
Detta i kombo med den trivsamma romantiska touchen gör verkligen detta till en högklassig komedi som förtjänar sitt höga betyg.

Som vanligt ska man förstås se den oklippta dvd-versionen där de fräcka detaljerna får ännu mer utrymme än vad bioversionen visade upp!

Bröllopssäsong i sommarnatten!

Aug 30 2013

Now You See Me (2013)

Med en filmtitel värdig en luguber B-rysare, och en filmaffisch som starkt påminner om en viss Danny Ocean med gäng, smyger dagens alster in likt en märklig hybrid mellan en thriller och lite skojigt effekttrams.

Fyra smarta och talangfulla magiker bildar tillsammans The Four Horsemen, blandar snygga scentrick med vad som tycks vara…bankrån via magi!?
Så pass uppmärksammat att både FBI och Interpol (att tömma ett bankvalv i Paris via ”länk” från Las Vegas gör man inte ostraffat från den Gamla Världen) börjar samarbeta. Är det nu show, riktigt mystisk magi eller en rejäl heist man skådar?
Svaret vill vara luddigt, och dagens manus gör sitt absolut bästa för att kollra bort oss som tittar.

Att visa trollgubbar och tricks på film är alltid lite vanskligt. Idag trollar ju filmmediet själv som sådant med allehanda CGI till höger och vänster, vilket kan göra att magiska sceneffekter kanske inte alltid får den önskade…eh…effekt som vill uppnås.

Fransosen Louis Leterrier har dock övat tillräckligt i branschen som regissör för att fatta hur ta hand om denna luddiga mix av trollkonster och ren thrilleraction. Han satsar på hårt tempo och att man som tittare inte direkt ska stanna upp och fundera på vad som sker. Dubbelspel och trippelspel och twistar i parti och minut. Allt försett med lite hejsanhoppsanhumor. Bra så.

Rollistan är blytung och naturligtvis en orsak till att filmen också får upp underhållningsvärdet ordentligt. Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher, Dave Franco (jepp, lillebrorsa till James), Mark Ruffalo, Michael Caine, Mélanie Laurent och så (förstås) gamle Morgan Freeman som nuförtiden tycks viga sitt liv åt välbetalda minihopp till höger och vänster. Starkast lyser kanske Ruffalo, denne behaglige skådis, som här får spela något av förstafiolen som FBI-agent på jakt efter de luriga tricksarna. Eisenberg verkar upprepa sin genombrottsroll som Mark Zuckerberg..lika snabbpratande och och kontrollfreakande. Harrelson spelar egentligen bara sig själv, trevligt dock, och Fisher är möjligen lite skrikig då och då. Inget som stör helheten dock. Sedan får man väl också ta att Caine gör ett par minuter på gamla meriter.

kunde varit från något skitprogram på TV4.
Är dock något mycket trivsammare

Filmiskt är det snyggt, rappt med pumpande musik och snabba turer. Det är en proppad story som förutom lurendrejerier också lyckas trycka in lite biljakter, lite fighting och en spirande romans. Kalla det fånigt, kalla det lättköpt. Kanske är det som en Ocean´s Eleven utan den där extra lilla elegansen? Men vad gör väl det om engagemanget håller sig kvar ända till eftertexterna.

Now You See Me är snygg och trevlig bagatellunderhållning. Aldrig tråkig, lite för otrolig för att tas på allvar, men inte mindre spännande då och då för det. Lite feelgood mitt i all visuell uppvisning gör också att man sväljer bristerna. Och visst är det väl ändå lite kul att finterna (trots att man vet det) sitter klockrent på oss som tittar…?
En fräsig karamell att plocka ur filmgodispåsen.

full starfull starfull star

Apr 12 2013

De Fem Legenderna (2012)

Sagornas svar på The Avengers?
Ja, varför inte. Ytterligare en film i raden av många som släpper loss CGI-kraften och dataanimationen så det står härliga till. OCH, dessutom förlitar sig på ett manus som faktiskt håller för att skådas av både barn och vuxna.

Som vanligt är det barnens framtid som måste räddas. När är det egentligen inte det? Ofta möjligen med en något sliskig approach som tenderar att få slagsida lite lagom skämmigt. Dock inte här! Tycker jag.

Vad vi nu kanske inte vet är att Tomten, Tandfén, Påskharen och John Blund (eller Sandman) faktiskt ingår i ett hemligt sällskap, The Guardians, som håller koll på all världens barn, ser deras önskningar och fyller dem med hopp och fantasi (och framför allt delar ut julklappar, godisägg och pengar). Nu hotas hela framtiden och jordens alla barn av den usle Pitch Black, en sorts mardrömsfigur som vill ta ifrån barnen både hoppet och fantasin och möjligheten att tro på något och istället fylla deras sinnen och drömmar med just…mardrömmar. Hjältegänget kan naturligtvis inte acceptera detta och tar upp kampen på sedvanligt vis. Här behövs också en extra medlem, varför den lätt oansvarige Jack Frost (som ju kontrollerar snön och kylan) värvas mot sin vilja in i det muntra gänget.

Jaha ja, här gäller att hålla i hatten då historien växlar upp och exploderar i en sanslös fest med effekter, stollig humor och sedvanlig sentimentalitet. Vad som dock gör det hela så förbaskat underhållande är att filmmakarna gett sig fan på att vi vuxna också ska flörtas med på bästa sätt. Därför proppas hela anrättningen också med snygga passningar, fräcka detaljer (tatuerad Tomte!) och en stor röstensemble som uppenbarligen gått in för att ha lika kul som åskådaren. Jag räknar in Alec Baldwin som tomten, Isla Fisher som lilla tandfén, Chris Pine som Jack Frost, Jude Law som skurken Pitch och sist men inte minst Hugh Jackman som påskhare med skön aussieaccent!

pinsamt läge för supergänget

Gott om spektakulära scener, animeringen går 200 knyck där både mjuka linjer och udda kantigheter samsas, detaljerna flimrar förbi, liksom humorn…och någonstans där vävs också en stor portion allvar in om att aldrig ge upp hoppet. Att tro på…tja det man nu vill tro på. Någonstans skulle det antagligen vara så lätt att välja snikfilen, trycka in effekter och animerade karameller på löpande band, skruva upp tempot och låta det hela flasha runt som en fyrverkeripjäs..men istället kombas detta alltså med en berättelse som faktiskt känns både frisk, livsbejakande, underfundig och naturligtvis lätt sentimental. Utan att bli sliskig på något sätt dock. Snarare är jag på superduper gott humör efter denna konstgjorda mangling! Gott så!

De Fem Legenderna, eller Rise of the Guardians som den fräsiga originaltiteln är, förtjänar att ses av så många som möjligt med fantasin i behåll. Vuxen som ung. Man kan bara hoppas att merparten av de som glor på filmen kommer att känna samma oförställda glädje i sinne och hjärta som jag gjorde när jag såg filmen.
Och då var jag ändå sjuk också!

Feb 23 2012

Burke & Hare (2010)

Här har ni en som alltid haft ett gott öga till herr John Landis.
Och för alla som eventuellt nu inte har koll på denne gentleman; är det alltså en regissör vars bästa alster man får leta sig tillbaka till slutet 70-talet början -80 för att hitta. Då springer man raskt på snyggingar som tex Deltagänget, En Amerikansk Varulv i London, Ombytta Roller, den magnifika Blues Brothers och den sobert sköna Trassel i Natten (om den kan Fiffi berätta mer).

Utmärkande för Landis torde vara hans förmåga att mixa stilar, vare sig det är komedi med action eller komedi med skräck. Svårt att beskriva, men Landis har alltid haft en sorts rebellisk stil som gått tvärt emot andra filmstilar lite, i alla fall känns det så i mina ögon. Dessutom är ju karln rätt berömd för att också ha basat över Wacko Jackson´s mest kända videos…där ju Thriller är läcker värre.

På senare år har den gode Landis dock uppenbarligen verkat lite mer under radarn, dykt upp med jämna mellanrum, dock utan speciellt större klass på sina alster om man jämför dem med den gyllene eran från förr. Landis är helt enkelt inte topnews länge som regissör. Här är nu då hans första fulllängdare sedan -98, och här fångar han upp den verkliga historien om ett par seriemördande filurer i 1800-talets Skottland. En tidsepok då intresset för att lära sig mer om människans anatomi var på tapeten. Kruxet var bara att det inte fanns så många döingar att praktisera obduktion på, och dåtidens professorer och lärde var hänvisade till avrättade fångar…vilka heller inte var så jättemånga i det stora sammanhanget.

William Burke och William Hare observerade bristen på lik och kom snart på en lukrativ rörelse, att mörda oskyldiga och sälja kropparna till de olika medicinska instanserna i Edinburgh! Mycket lönande, men också riskfyllt. Denna historia nu alltså i John Landis händer, och då blir det lite rysligt fast med roliga tvister såklart. Landis kan inte hålla sig från att skoja till det ordentligt och smyger in galna detaljer och högst osannlika komplikationer. Samt kör sin specialitet; in med små cameoroller av mer eller mindre känt filmfolk.

Som Burke och Hare figurerar Simon Pegg och Andy Serkis, och de behöver ju ingen större presentation. Möjligen att det är kul att se Serkis som själv för en gångs skull. Övriga som skymtar förbi på löpande band i småroller är bla Tom Wilkinson, Isla Fisher, Tim Curry, Christopher Lee, Ronnie Corbett, Ray Harryhausen, Jenny Agutter och självaste Michael Winner.

oegentligheter pågår

Och visst, det fortsätter i god Landis-stil, stilsäkra miljöer och skämt av varierande grad. Komedin är så svart den kan vara men problemet blir att det inte händer så mycket mer efter att tonen är anslagen. Historien rullar på och det känns lite oengagerat, eller också är det jag som tittare som inte har rätta fokuset fullt ut. Där Landis en gång i tiden fick mig att gapskratta, nöjer jag mig nu med att fnissa lite avmätt.

Burke & Hare är inte en dålig film, men rätt intetsägande och lämnar inga som helst avtryck. Möjligen som en stunds oförarglig bagatell. Känslan är att 2000-talets Landis vill närma sig 1980-talets Landis men att karriärtåget numera håller sig på de mindre oattraktivare spåren där stationerna inte är lika många.

Jun 29 2011

Rango (2011)

Ensam kameleont med skådisdrömmar ramlar ur en bil, hamnar i ökenlandskapen någonstans i USA, letar efter vatten och hamnar till slut i den lilla hålan Dirt där han ser en möjlighet att börja på ny kula, tar sig namnet Rango och ljuger ihop en historia om sitt förflutna.

Precis så enkel och simpel är denna nya dataanimerade historia från George Lucas eget bolag ILM. Enkel men ändå färgstark. Placera dessutom Johnny Depp i rösthuvudrollen och be honom spela den precis som han gjort sin Jack Sparrow, så är vi ju nästan hemma där. Depp leker fram Rango´s alla repliker på ett synnerligen underhållande sätt och drar av bara farten med sig den övriga röstbesättningen där man hör bla Isla Fisher, Alfred Molina, Bill Nighy och alltid njutbare Ned Beatty.

Storyn då? Tja, en liten blinkning åt western-temat med en sömnig stad som suktar efter vatten. Någon ser till att vattentillförseln stryps på vägen och de stackars invånarna (som består av allehanda märkliga djur) sätter all sin tilltro till den nyanlände främlingen som vips får en blänkande sheriffstjärna på bröstet. Rango njuter förstås av att stå i rampljuset, skådis-wannabe som han är, men får snart erfara att det har sina risker att dra för mycket lögner och sticka ut hakan lite för långt. Speciellt som hotet från den läskige ormen ”Rattlesnake-Jake” (Nighy) tycks lura bakom varje hörn.

Klassisk story som hämtar inspiration från både gamla spaghettiwesterns och amerikanska tungviktare som High Noon och Rio Bravo. Till och med en fartfylld homage till The Road Warrior trycks in i den mustiga historien. Tekniken är som vanligt på topp vad gäller animationen, miljöerna är färgstarka, musiken traditionsenlig och allt är naturligtvis kliniskt felfritt framställt under ledning av (lite otippat kanske) Gore Verbinski.

Rango lutar sig mot en förvisso ganska simpel historia men vinner på det sköna röstgalleriet där Depp står för grannlåten och ser till att det blir rejält underhållande ända in i mål. Yngre tittare gillar säkerligen de lustiga varelserna och slapstickhumorn som hela tiden finns, och vi aningens  äldre kan flina gott åt de sköna passningarna till andra filmer. Lyckligt slut förstås men vägen dit är sommarskönt underhållande.

“Reptiles gotta stick together, brother.”
“I’m an amphibian.”
“Ain’t no shame in that.”