Filmspanarna: Det kryper och krälar!

Kryp och kräl.
Där har du ett begrepp som egentligen kan innebära vad som helst. Spontant går ju nu dina tankar till ormar, spindlar, ödlor och annat läskigt skit som kan konsten att skrämma oss på film.
Det där som liksom framkallar våra innersta olustiga känslor. Animalisk skräck när den är som effektivast? Klart jag själv började snurra med tankeverksamheten i dom looparna inför det här temat. Det är ju liksom lite svårt att undvika göra det såklart. Men sen tänkte jag en gång till, och insåg att jag ändå ville gå lite utanför just den boxen.

bort med tassarna…creep!

Så, vad har man mer på uttrycket och begreppet om krypande och krälande?
Helst nåt som satt sina spår i de filmiska upplevelserna såklart.

Så slog det mig plötsligt. Trots att jag sett rätt mycket både bra och värdelös skräck genom åren på temat, mycket goja och gamman, från de mest skiftande genrer…och visst, rätt mycket från avdelningen ”krypande och lurande faror i form av olika dödliga käftar och liknande otrevliga attribut”…är det ytterst sällan något speciellt just där får mig sådär otroligt uppskrämd eller illa till mods.

Nej, istället är det på senare tid en annan obehaglig företeelse som dykt upp och inte sällan sänt en och annan rysning längs ryggraden.
Detta till och med i filmer som i sig inte varit speciellt mycket att jubla över.

Som så mycket annat märkligt kommer ursprunget såklart från Japan. Jag pratar förstås om de räliga KRYPANDE och KRÄLANDE brudarna med långt svart hår, vita nyllen och stirrande blick! För att inte säga vrålstirrande blick! Bara tanken på dem nu när jag skriver dessa ord (mitt på dagen i fullt dagsljus!) får mig att rysa.

Vi har ju alla sett dem sedan slutet på 90-talet, ursprunget från den japanska franchisen Ju-on, senare tagen till Hollywood och marknadsförd som Grudge-skräck.
Och inte sällan i en del fall rätt framgångsrika adaptioner kan jag tillägga.

Myten pratar om spöken av avlidna eller mördade personer, ofta barn eller unga vuxna. Och ofta dröjer sig de rackarna kvar i de aktuella husen som besöks i filmerna.
Märkligt nog tycks det alltid nästan också vara unga kvinnor. Som väl gör sig bäst med det långa svarta håret och de uppspärrade ögonen också då får man väl förmoda. Den japanska myten bygger ju nästan alltid på att förbannelsen till slut drabbar den som verkligen bör bli drabbad. Med andra ord går det inte att lura samvetet och moralen.
Även om japanerna tycks ha en något udda och ganska obehaglig väg till rättvisans timme slår in. Inte minst påfrestande för den som tittar på rysligheterna.

När Hollywood och USA tog över fenomenet tycktes också en variant uppstå. Där man kanske inte kunde lura förbannelsen fullt ut, men ändå blåsa spöket och låta hjältarna på något sätt klara sig…och ändå låta andevärlden få med sig någon sorts triumf hem. Eller inte, minst lika många storys där anden får sista ordet…eller bygger för en cliffhanger. Just DET är ju satans populärt har man lärt sig nu.
Nu kan man som sagt verkligen diskutera innehållet och klassen på många av de här rullarna, jag är sannerligen ingen självutnämnd expert på området och sitter inte inne med några essiga kunskaper i ämnet. Bara det jag sett själv och upplevt.

Och visst kryper och krälar de här demoniska brudarna och barnen nåt alldeles förskräckligt!
Ofta snygga och effektiva scener, inte sällan trappor med på ett hörn, där de luriga varelserna sakta och med det där karaktäristiska ryckiga sättet rör sig ned eller upp mot något stackars offer. Och så den där blicken! Hu! Den som kan skicka läbbiga signaler om tusen nålars obehaglighet till mig som tittar. Lägg till allt detta det långa svarta håret, det vitsminkade ansiktet och de där otroligt otäcka ögonen som skulle vinna vilken staringcontest som helst!

före sin tid?

Jag lovar, de här ovanstående oroliga andarna slår vilka glupska och rovgiriga ormar/spindlar/krokosar/ödlor som helst.
I min värld av läbbigheter och fruktan.
Kan de långhåriga varelserna till och med utmana självaste besatta Regan i den magnifika Exorcisten? Hm, kanske. Vissa likheter på obehaglighetsskalan finns helt klart.

SÅ, vad har vi på kartan när det gäller de här creepy brudarna som tycks gilla att hänga i trappor då?
Tja, kanske några av de här exemplen kan passa som representanter och möjliga tips för den hugade när det gäller dagens något lite annorlunda tolkning av temarubriken:

långt till leendet för ring-tjejen

Intressant att notera är ju också att när Hollywood-stålars skulle omsättas och egna versioner framställas i Drömfabriken, tog luriga producenter helt enkelt upp plånboken och ”köpte” över regissören och mannen bakom den japanska originalfranchisen, Takashi Shimizu, som återigen fick visualisera dessa hiskeliga historier.
Förutom Gore Verbinski minsann…som fick ”äran” att göra en (faktiskt) lyckad remake med den obehagliga ”The Ring”.

Slutligen måste ju också tilläggas att inte ens inne hos denna filmblogg har man fått vara ifred från de läskiga demonerna.
Minnesgoda kanske kommer ihåg att en av de där läbbiga brudarna minsann dök upp i en av Flmrs tävlingar under hösten 2013…dessbättre var det dock bara söta Fru Flmr som hade iklätt sig smink, peruk och en stirrande blick i en trappa. Men faktiskt icke desto mindre skrämmande vid första anblicken.
Allt för konsten!

är…är…det du älskling…??

 

****

Jahapp! Vad har nu mina kära bloggkamrater runtom i filmbloggsträsket att förtälja om dagens ämne?
Som vanligt skyndar du dig dit och läser med full fart!

The Lone Ranger (2013)

Förutom jobbfria dagar och allmänt softande, kan också semester innebära att man gör saker som inte förekommer i de normala förehavandena.
Som att gå på bio mitt på dagen till exempel.

Möjligen passar det sig också sådär särskilt bra att då välja en rulle ur den mer…lättsamma avdelningen.
Så sommarhjärnan inte behöver tänka alltför mycket där i det svala biomörkret. Inför dagens val var det naturligtvis också extra svårt att inte vara till viss del färgad av alla skriverier och recensioner som flödat förbi sedan premiären. Och det har ju verkligen delats ut ordentliga dagsedlar från höger och vänster i det här fallet. En sorts mild hatkampanj verkar ha bedrivits på allt från twitter via gammelpress till filmbloggar världen över, och rösterna har icke varit nådiga på något sätt.

Därför känner jag mig möjligen lite extra, förvånat, upprymd dryga två timmar senare när jag kliver ut i eftermiddagssolen och känner att här har det levererats precis vad jag ville ha!! Det som utmålats som en själlös mjölkko på sommardollars är istället en lättsam, lite dumrolig, stundtals skämmig, men FRISK skojaction! Faktum är att jag gör en pudel och plötsligt ställer mig helt oförstående till vad gnälleriet har handlat om. Vad finns det att hacka på här liksom? Egentligen.

Ok Jerry Bruckheimer återanvänder det gamla beprövade manuskonceptet med ”roliga” figurer och snygg tyngre action utan något större djup. Gore Verbinski vet ju sedan Pirates-tiden hur hantverket ska smällas upp och ihop, med lite ny färg och nya omständigheter. Det är western/äventyr och slapstick på en gång och jag kan banne mig inte känna att det skulle vara tråkigt på något sätt.

Med ett ursprung i en gammal radioföljetong som senare blev tv-serie var det kanske bara en tidsfråga innan ett sådant producentess som Bruckheimer skulle få för sig att blåsa liv i karaktärerna igen (när jag var liten i mitten på 70-talet fanns dessutom figurerna att köpa som actiondockor på leksaksaffären..jag hade skurken Butch och brorsan hade The Lone Ranger och hans häst!)

Mycket av hacket på Johnny Depp tycks ha handlat om att han här gjort en ny vända med Kapten Jack-figuren, men jag menar att så är det inte alls. Hans Tonto må möjligen rent fysiskt och i vissa minspel ha lite Sparrow-varning över sig, men överlag är han här mer återhållsam än vad man skulle kunna tro och det är mer de små gesterna som gäller. Flamsigheten och hurtigheten står då istället Armie Hammer för i rollen som hjälten John Reid. Utan att på något sätt störa dock. Det känns lite som att det är ju trots allt ”så det ska vara här”. Och med den vetskapen blir det ett absolut större nöje att skåda detta äventyrsspektakel. Depp är helt okej, Hammer är fartig, Tom Wilkinson gör en tvättäkta Wilkinson-gubbe på film och det hela toppas av att man slängt in William Fichtner som badass med tillhörande överjävligt utseende. Festligt säger jag.

kan tala med hästar – the western style

Ska man nu ta på sig lite av anmärkningshatten så får det bli i form av att filmen är lite för lång och hade tjänat ännu mer på lite tajtare manus, att genus-o-metern inte har speciellt många utslag (Ruth Wilson´s tappra försök i finalen möjligen blidkar liite) och den stundtals är förvånansvärt mörk (för att vara Disney-familjeunderhållning) i sitt berättande om konflikten mellan den amerikanska ursprungsbefolkningen och den förestående utvecklingen som leddes av framför allt slipade affärsfigurer med noll intresse av att bevara kulturen.

Nähä minsann, i övrigt slår jag här och nu ett slag för att dagens objekt fått oförtjänt med skäll. Det bästa har såklart Verbinski sparat till sist och bjuder på en final som verkligen går i mål med flaggan i topp. Och när hörde man senast overturen till Wilhelm Tell användas så finurligt på film?!

The Lone Ranger bjuder på pangpang, fartiga och snygga actiongrejer, dumroliga repliker, lustiga hästar, sköna westernmiljöer, rättrådiga hjältar och murriga badass på alla möjliga håll. Det känns liksom precis som att man får vad man räknat med från början. En riktig popcornsrulle med tillhörande bombastiskhet.
Orättvist utskälld.
Tycker jag.

full starfull starfull star

The Time Machine (2002)

timeposterMera tidsresor.
Med lovande förutsättningar, men tyvärr med en kringelikrokväg som bara blir snedare och snedare ju längre filmminutrarna rullar på. Till och med vid ett återtittande som detta.

H.G. Wells gjorde sig ett namn när det begav sig. Händelserika storys med lika delar underhållningsmysterier som lite höftad vetenskap gav en stor läsekrets både då och för all del nu. Hans lagom fantasifulla historia om tidsresor har minsann filmats förut både en och två gånger. I dagens version har man dock egentligen bara lånat ytterst lite av originalstoryn, och sedan blaskat på med detaljer The 2000-style. Tyvärr inte till det bättre.

Då hjälper det också föga att regissören för dagen, Simon Wells, faktiskt är släkt i rakt nedstigande led till den berömde författaren (sonsonson eller nåt..). Kanske gamle Wells sr. till och med skulle ha tagit filmtillverkarna i tukt och förmaning om han sett vad som åstadkommits. Här är det då den excentriske Alexander Hartdegen (Guy Pearce), uppfinnare och sedvanligt tankspridd, som blir besatt av tanken att kunna resa tillbaka i tiden för att på så sätt kunna rädda sin fästmö Emma från att dödas av en rånare i 1890-talets New York. Hartdegen skruvar och meckar på sin apparat och hux flux kan han hur smutt som helst ta sig genom de mystiska tidsvirvlarna. När dock inte ens denna åtgärd kommer att kunna rädda Emma från att möta sitt öde tror sig vår forskar-Frasse att svaren på hur man lurar tidens öde ligger i framiden. På´t bara!

”nu jävlar ska det åkas i tiden!”

Som sagt, det som börjar rätt lovande utvecklas snart till en sörjig soppa där man inte blir klok på om regissören Wells velat göra ett snyggt visuellt, kanske filosofiskt, drama eller bara trycka på med meningslös och intetsägande action. Hartdegen forsar fram genom historien och tiden och hamnar i den märkligaste av framtider, där han inte helt otippat blir en sorts Messiasfigur (naturligtvis!) i kriget mellan de två återstående mänskliga ”raser” som finns kvar.

Världens märkligaste manus, ambitiöst i början och så vattnigt och svagt mot slutet att det känns som om alla liksom tappat både lust och humör i filmskapandet. Inte en sekund ägnas åt att förklara just HUR Hartdegen kan hoppa i tiden med sin maskin. Gamle Jeremy Irons i treminutersroll och illa förklädd till någon som ser ut att ha rymt från LOTR gör inte saken bättre. Wells knökar in effekter, men det hjälper ju inte nämnvärt när resten känns skit och pannkaka. Slutet på både filmen och Hartdegens funderingar och tankar är så antiklimax att man bara häpnar. Guy Pearce måste väl i sanningens namn också ha funderat på vad han gjorde i den här soppan..

The Time Machine blir ett snopet och avsnoppat anti-äventyr med svaga insatser. Ambitioner som bara försvann någonstans på vägen. Då hjälper det inte heller att Gore Verbinski (onämnd i eftertexterna) togs in mot slutet för att försöka styra upp regissörens påhitt.
Sicket magplask. Och så…onödigt.

Rango (2011)

Ensam kameleont med skådisdrömmar ramlar ur en bil, hamnar i ökenlandskapen någonstans i USA, letar efter vatten och hamnar till slut i den lilla hålan Dirt där han ser en möjlighet att börja på ny kula, tar sig namnet Rango och ljuger ihop en historia om sitt förflutna.

Precis så enkel och simpel är denna nya dataanimerade historia från George Lucas eget bolag ILM. Enkel men ändå färgstark. Placera dessutom Johnny Depp i rösthuvudrollen och be honom spela den precis som han gjort sin Jack Sparrow, så är vi ju nästan hemma där. Depp leker fram Rango´s alla repliker på ett synnerligen underhållande sätt och drar av bara farten med sig den övriga röstbesättningen där man hör bla Isla Fisher, Alfred Molina, Bill Nighy och alltid njutbare Ned Beatty.

Storyn då? Tja, en liten blinkning åt western-temat med en sömnig stad som suktar efter vatten. Någon ser till att vattentillförseln stryps på vägen och de stackars invånarna (som består av allehanda märkliga djur) sätter all sin tilltro till den nyanlände främlingen som vips får en blänkande sheriffstjärna på bröstet. Rango njuter förstås av att stå i rampljuset, skådis-wannabe som han är, men får snart erfara att det har sina risker att dra för mycket lögner och sticka ut hakan lite för långt. Speciellt som hotet från den läskige ormen ”Rattlesnake-Jake” (Nighy) tycks lura bakom varje hörn.

Klassisk story som hämtar inspiration från både gamla spaghettiwesterns och amerikanska tungviktare som High Noon och Rio Bravo. Till och med en fartfylld homage till The Road Warrior trycks in i den mustiga historien. Tekniken är som vanligt på topp vad gäller animationen, miljöerna är färgstarka, musiken traditionsenlig och allt är naturligtvis kliniskt felfritt framställt under ledning av (lite otippat kanske) Gore Verbinski.

Rango lutar sig mot en förvisso ganska simpel historia men vinner på det sköna röstgalleriet där Depp står för grannlåten och ser till att det blir rejält underhållande ända in i mål. Yngre tittare gillar säkerligen de lustiga varelserna och slapstickhumorn som hela tiden finns, och vi aningens  äldre kan flina gott åt de sköna passningarna till andra filmer. Lyckligt slut förstås men vägen dit är sommarskönt underhållande.

“Reptiles gotta stick together, brother.”
“I’m an amphibian.”
“Ain’t no shame in that.”