Ruggigheter i luften och på landet

7500 (2014)

The Grudge-japanen Takashi Shimizu dyker upp igen.
Den här gången har regissören lockats av USA-filmdollars och ger sig i kast med en ensemble bestående av en hoper B-skådisar som alla måste samsas på Flight 7500 från Los Angeles till Tokyo.

Det dröjer inte många filmminuter innan det börjar hända rysliga saker ombord på jumbojeten (såklart). Vi bjuds på en skara folks med digra hemligheter och bakgrunder. Främst i linjen hittas tex Ryan Kwanten från True Blood och Amy Smart (var har hon hållit hus?) som problemfyllt par. Och så de stackars flygvärdinnorna Laura (Leslie Bibb) och Suzy (Jamie Chung) som måste försöka hålla ihop det när märkliga mysterier övergår i mer otrevligheter ju längre storyn och planet färdas.

Okej, inget du springer och gömmer dig för i rädsla direkt. Men historier på begränsade utrymmen är ändå alltid tacksamma. Och Shimizu försöker sin vana trogen hålla den speciella stil på berättandet som hör till den här horror/mystery/thriller-genren. Besättning och passagerare kämpar på så gott de kan med ett i grunden kanske rätt förutsägbart manus. Den obligatoriska twisten finns såklart, och den som inte räknat ut den en stund in i filmen får snällt vänta tills upplösningen då det mesta rätas ut.

Mikrospännande i vissa sekvenser. Men annars inget att jubla över på något sätt.
Godkänt med viss tvekan.

 


Red State (2011)

En rulle jag länge velat se. Nu undrar jag lite varför. Var det kanske för att det var Kevin Smith som gjort en utflykt i en genre som inte direkt är förknippad (i min värld iaf) med den lite udda regissören?

Hormonstinna tonåringar dras till möjligheten att utöva lite sex med mogen kvinna mot betalning. Lite lagom myspys en fredagskväll någonstans i hillbillyland i USA…typ. Ojoj vilken blåsning när det visar sig att ”erbjudandet” bara var en front av en knäppskalle-sekt som ville fånga in ett par ”orena” som behöver tuktas, torteras och avlivas…i Herrens namn förstås.

Ok, så här har vi ytterligare en rulle som beskriver en dårpippiförsamling som inte riktigt har koll på hur det är att leva i verkligheten. Vi har sett det förut, och kommer att få se det igen. Jag ställer mig frågan några minuter efter att eftertexten rullat i mål; varför ville Smith göra den här rullen? Egentligen? Den säger inte ett skvatt man inte redan visste. Någon direkt underhållning är det ju heller inte frågan om då de totalt världsfrånvända galningarna i sekten visar upp grymheter av sällan skådat slag.

Oerhört välspelat är det dock. Speciellt av Melissa Leo som troligen aldrig varit galnare än här. Mycket bra inlevelse också av Michael Parks som sektledaren Cooper. Snubbe med karisma. John Goodman gör ett rutinerat inhopp som FBI-agent…men så mycket mer bjuds man inte på. Ett drama, välspelat förvisso, som egentligen inte gör någon glad i sinnet.
Mer ett…jaha.

 

Filmspanarna: Det kryper och krälar!

Kryp och kräl.
Där har du ett begrepp som egentligen kan innebära vad som helst. Spontant går ju nu dina tankar till ormar, spindlar, ödlor och annat läskigt skit som kan konsten att skrämma oss på film.
Det där som liksom framkallar våra innersta olustiga känslor. Animalisk skräck när den är som effektivast? Klart jag själv började snurra med tankeverksamheten i dom looparna inför det här temat. Det är ju liksom lite svårt att undvika göra det såklart. Men sen tänkte jag en gång till, och insåg att jag ändå ville gå lite utanför just den boxen.

bort med tassarna…creep!

Så, vad har man mer på uttrycket och begreppet om krypande och krälande?
Helst nåt som satt sina spår i de filmiska upplevelserna såklart.

Så slog det mig plötsligt. Trots att jag sett rätt mycket både bra och värdelös skräck genom åren på temat, mycket goja och gamman, från de mest skiftande genrer…och visst, rätt mycket från avdelningen ”krypande och lurande faror i form av olika dödliga käftar och liknande otrevliga attribut”…är det ytterst sällan något speciellt just där får mig sådär otroligt uppskrämd eller illa till mods.

Nej, istället är det på senare tid en annan obehaglig företeelse som dykt upp och inte sällan sänt en och annan rysning längs ryggraden.
Detta till och med i filmer som i sig inte varit speciellt mycket att jubla över.

Som så mycket annat märkligt kommer ursprunget såklart från Japan. Jag pratar förstås om de räliga KRYPANDE och KRÄLANDE brudarna med långt svart hår, vita nyllen och stirrande blick! För att inte säga vrålstirrande blick! Bara tanken på dem nu när jag skriver dessa ord (mitt på dagen i fullt dagsljus!) får mig att rysa.

Vi har ju alla sett dem sedan slutet på 90-talet, ursprunget från den japanska franchisen Ju-on, senare tagen till Hollywood och marknadsförd som Grudge-skräck.
Och inte sällan i en del fall rätt framgångsrika adaptioner kan jag tillägga.

Myten pratar om spöken av avlidna eller mördade personer, ofta barn eller unga vuxna. Och ofta dröjer sig de rackarna kvar i de aktuella husen som besöks i filmerna.
Märkligt nog tycks det alltid nästan också vara unga kvinnor. Som väl gör sig bäst med det långa svarta håret och de uppspärrade ögonen också då får man väl förmoda. Den japanska myten bygger ju nästan alltid på att förbannelsen till slut drabbar den som verkligen bör bli drabbad. Med andra ord går det inte att lura samvetet och moralen.
Även om japanerna tycks ha en något udda och ganska obehaglig väg till rättvisans timme slår in. Inte minst påfrestande för den som tittar på rysligheterna.

När Hollywood och USA tog över fenomenet tycktes också en variant uppstå. Där man kanske inte kunde lura förbannelsen fullt ut, men ändå blåsa spöket och låta hjältarna på något sätt klara sig…och ändå låta andevärlden få med sig någon sorts triumf hem. Eller inte, minst lika många storys där anden får sista ordet…eller bygger för en cliffhanger. Just DET är ju satans populärt har man lärt sig nu.
Nu kan man som sagt verkligen diskutera innehållet och klassen på många av de här rullarna, jag är sannerligen ingen självutnämnd expert på området och sitter inte inne med några essiga kunskaper i ämnet. Bara det jag sett själv och upplevt.

Och visst kryper och krälar de här demoniska brudarna och barnen nåt alldeles förskräckligt!
Ofta snygga och effektiva scener, inte sällan trappor med på ett hörn, där de luriga varelserna sakta och med det där karaktäristiska ryckiga sättet rör sig ned eller upp mot något stackars offer. Och så den där blicken! Hu! Den som kan skicka läbbiga signaler om tusen nålars obehaglighet till mig som tittar. Lägg till allt detta det långa svarta håret, det vitsminkade ansiktet och de där otroligt otäcka ögonen som skulle vinna vilken staringcontest som helst!

före sin tid?

Jag lovar, de här ovanstående oroliga andarna slår vilka glupska och rovgiriga ormar/spindlar/krokosar/ödlor som helst.
I min värld av läbbigheter och fruktan.
Kan de långhåriga varelserna till och med utmana självaste besatta Regan i den magnifika Exorcisten? Hm, kanske. Vissa likheter på obehaglighetsskalan finns helt klart.

SÅ, vad har vi på kartan när det gäller de här creepy brudarna som tycks gilla att hänga i trappor då?
Tja, kanske några av de här exemplen kan passa som representanter och möjliga tips för den hugade när det gäller dagens något lite annorlunda tolkning av temarubriken:

långt till leendet för ring-tjejen

Intressant att notera är ju också att när Hollywood-stålars skulle omsättas och egna versioner framställas i Drömfabriken, tog luriga producenter helt enkelt upp plånboken och ”köpte” över regissören och mannen bakom den japanska originalfranchisen, Takashi Shimizu, som återigen fick visualisera dessa hiskeliga historier.
Förutom Gore Verbinski minsann…som fick ”äran” att göra en (faktiskt) lyckad remake med den obehagliga ”The Ring”.

Slutligen måste ju också tilläggas att inte ens inne hos denna filmblogg har man fått vara ifred från de läskiga demonerna.
Minnesgoda kanske kommer ihåg att en av de där läbbiga brudarna minsann dök upp i en av Flmrs tävlingar under hösten 2013…dessbättre var det dock bara söta Fru Flmr som hade iklätt sig smink, peruk och en stirrande blick i en trappa. Men faktiskt icke desto mindre skrämmande vid första anblicken.
Allt för konsten!

är…är…det du älskling…??

 

****

Jahapp! Vad har nu mina kära bloggkamrater runtom i filmbloggsträsket att förtälja om dagens ämne?
Som vanligt skyndar du dig dit och läser med full fart!