Zack and Miri Make a Porno (2008)

zack_poster Välsmakande god liten karamell av Kevin Smith.
Zack (Seth Rogen) och Miri (Elisabeth Banks) är kompisar och delar en lägenhet ihop. Vardagen är sådär lagom crappig med lågavlönade jobb och räkningar som hopar sig. De är liksom kompisarna från plugget som aldrig tog sig nånstans, blev nånting.

Lösningen på de ekonomiska problemen blir att skriva och spela in en porrfilm!
Lysande tänkt tycker paret. Porr säljer ALLTID och hur svårt kan det vara att göra videoporr!? Om de så måste ligga med varandra framför kameran, men vadå…det är ju bara ett jobb. Vänskapen rubbas väl inte för det? Yeah right…Lite fräckare och lite mer tuffare humor än…säg..Sex Tape.zack_pic

Smith skrev enligt nätskvallret rollen som Zack direkt för Rogen, och hade denne tackat nej så hade Smith skrotat projektet. Nu gjorde trevligt nog inte Rogen det, och därför blir det en stunds skön humor och en godhjärtad romantisk story under alla sexskämt. Banks och Rogen har en mysig kemi mellan sig som går genom rutan. Bland knaskompisarna som vill göra videosex nattetid i coffee-shopen där Zack jobbar hittas bla Craig Robinson och verkliga porrveteranen Traci Lords som den inhyrda ”Bubbles”. Kul cameo av Lords som driver med sig själv och sin gamla genre.

En myspysrulle med gott hjärta. Alla som inte tror att Rogen och Banks får ihop det (lägg av, det är väl ingen spolier!) räcker upp  en hand!
Tänkte väl det.
Förväntad utgång, men kul resa dit.

Ruggigheter i luften och på landet

7500 (2014)

The Grudge-japanen Takashi Shimizu dyker upp igen.
Den här gången har regissören lockats av USA-filmdollars och ger sig i kast med en ensemble bestående av en hoper B-skådisar som alla måste samsas på Flight 7500 från Los Angeles till Tokyo.

Det dröjer inte många filmminuter innan det börjar hända rysliga saker ombord på jumbojeten (såklart). Vi bjuds på en skara folks med digra hemligheter och bakgrunder. Främst i linjen hittas tex Ryan Kwanten från True Blood och Amy Smart (var har hon hållit hus?) som problemfyllt par. Och så de stackars flygvärdinnorna Laura (Leslie Bibb) och Suzy (Jamie Chung) som måste försöka hålla ihop det när märkliga mysterier övergår i mer otrevligheter ju längre storyn och planet färdas.

Okej, inget du springer och gömmer dig för i rädsla direkt. Men historier på begränsade utrymmen är ändå alltid tacksamma. Och Shimizu försöker sin vana trogen hålla den speciella stil på berättandet som hör till den här horror/mystery/thriller-genren. Besättning och passagerare kämpar på så gott de kan med ett i grunden kanske rätt förutsägbart manus. Den obligatoriska twisten finns såklart, och den som inte räknat ut den en stund in i filmen får snällt vänta tills upplösningen då det mesta rätas ut.

Mikrospännande i vissa sekvenser. Men annars inget att jubla över på något sätt.
Godkänt med viss tvekan.

 


Red State (2011)

En rulle jag länge velat se. Nu undrar jag lite varför. Var det kanske för att det var Kevin Smith som gjort en utflykt i en genre som inte direkt är förknippad (i min värld iaf) med den lite udda regissören?

Hormonstinna tonåringar dras till möjligheten att utöva lite sex med mogen kvinna mot betalning. Lite lagom myspys en fredagskväll någonstans i hillbillyland i USA…typ. Ojoj vilken blåsning när det visar sig att ”erbjudandet” bara var en front av en knäppskalle-sekt som ville fånga in ett par ”orena” som behöver tuktas, torteras och avlivas…i Herrens namn förstås.

Ok, så här har vi ytterligare en rulle som beskriver en dårpippiförsamling som inte riktigt har koll på hur det är att leva i verkligheten. Vi har sett det förut, och kommer att få se det igen. Jag ställer mig frågan några minuter efter att eftertexten rullat i mål; varför ville Smith göra den här rullen? Egentligen? Den säger inte ett skvatt man inte redan visste. Någon direkt underhållning är det ju heller inte frågan om då de totalt världsfrånvända galningarna i sekten visar upp grymheter av sällan skådat slag.

Oerhört välspelat är det dock. Speciellt av Melissa Leo som troligen aldrig varit galnare än här. Mycket bra inlevelse också av Michael Parks som sektledaren Cooper. Snubbe med karisma. John Goodman gör ett rutinerat inhopp som FBI-agent…men så mycket mer bjuds man inte på. Ett drama, välspelat förvisso, som egentligen inte gör någon glad i sinnet.
Mer ett…jaha.

 

Cop Out (2010)

Man undrar ju onekligen lite nyfiket vad regissören Kevin Smith fick filmbolaget att gå med på i utbyte mot att han regisserade denna film. Den första film där han inte varit med och skrivit manus (även om man en bra bit in i filmen börjar misstänka att Smith trots detta haft ett och annat att säga till om vad gäller händelserna), och en story som kanske inte är så mycket…eh…Kevin Smith. Filmen är allmänt sågad och slängd i dyn av proffstyckarna, och frågan är då om filmen verkligen är så dålig och usel som det gapas om…? Nix tycker jag. Som slapp kvällsunderhållning duger den gott, och jag skulle verkligen ljuga om jag påstod att jag inte drog på munnen vid ett flertal tillfällen, kanske till och med skrattade högt ett par gånger. Har jag då dålig smak, eller fattar jag ingenting om en films pros and cons..? Åjo, det vill jag nog hävda. Smiths alster är istället en simpel bagatell där det gäller att inte fundera alltför mycket (typ inte alls) på vare sig manus eller logik eller att skådisarna måste prestera på ett trovärdigt sätt. Det här får man nog helt enkelt se som roliga timmen framför kameran.

Bruce Willis och Tracy Morgan är polisparet vars käftar uppenbarligen går i ett, lagom illa omtyckta av kollegor och befäl. Den oerhört tunna storyn berättar om Jimmy (Willis) som för att kunna bekosta sin dotters bröllop tar beslutet att sälja sin dyrgrip i form av ett gammalt värdefullt basebollkort. Hans kollega Paul (Morgan) oroar sig mest för att hans fru är otrogen och ältar detta till Jimmys stora förtret. Den tunna storyn blir nu alltså ännu tunnare när Jimmys kort själs vid ett rån i samlaraffären och när det omaka polisparet tar upp jakten snubblar de rakt in i en ljusskygg gangsteruppgörelse. Så mycket mer behöver man inte orda om den här filmens handling. Vill du se kvalité ska du nog inte se den här, vill du däremot ha en stunds hjärnbefriad, larvig under-bältet-humor kan detta mycket väl vara ditt val för kvällen. Vill man skulle man också kunna säga att det är en liten obskyr hyllning till alla de polis-polare-filmer som ströddes ut i parti och minut under det glada 80-talet. Som för att understryka detta möjliga faktum har Smith också hyrt in gamle keyboard-virtousen Harold Faltermeyer (Beverly Hills Cop – say no more!) till det musikaliska stödet, vilket allt är lite festligt för oss som rände på biograferna då när det begav sig.

Någonstans läser jag mig också till att Smith alltid velat jobba ihop med Willis (förutom det lilla samspel de fick till stånd i Die Hard 4.0), och att Willis var av samma ståndpunkt. Därav Willis medverkan i det här alstret som väl minst sagt inte är i klass med just Die Hard-serien direkt…Vissa höjdpunkter dock när Sean William Scott dyker upp i ett par scener och stjäl föreställningen. Här är det lite humorvarning, antingen gillar man Scott och hans humor eller också påminner den om en irriterande klåda. Viss tolerans mot låg humornivå krävs troligen alltså som tittare här. Denna kväll var jag dock på gott filmhumör och ber att få hänvisa till ett uttryck jag läste hos bloggkollegan Rörliga bilder och tryckta ord: ”Hellre en dålig film än en tråkig film .”
Hear Hear!

Cop Out har inget att förtälja filmvärlden i moral, meningsfullhet eller syfte. Manuset är lövtunnt och bygger nästan helt på samspelet mellan Willis och Morgan. Smith drar handlingen forcerat framåt och slänger in en och annan actionscen som lite komplement, eller att fylla ut tiden med (välj själv). Det raka med filmen är dock att den heller aldrig gör anspråk på att vara större och viktigare än vad den är. Bra: nej, men underhållande så det räcker för en kväll i tv-soffan när det rätta humöret infinner sig och kravet på kvalitét har tagit ledigt.

Betyget: 2