Ruggigheter i luften och på landet

7500 (2014)

The Grudge-japanen Takashi Shimizu dyker upp igen.
Den här gången har regissören lockats av USA-filmdollars och ger sig i kast med en ensemble bestående av en hoper B-skådisar som alla måste samsas på Flight 7500 från Los Angeles till Tokyo.

Det dröjer inte många filmminuter innan det börjar hända rysliga saker ombord på jumbojeten (såklart). Vi bjuds på en skara folks med digra hemligheter och bakgrunder. Främst i linjen hittas tex Ryan Kwanten från True Blood och Amy Smart (var har hon hållit hus?) som problemfyllt par. Och så de stackars flygvärdinnorna Laura (Leslie Bibb) och Suzy (Jamie Chung) som måste försöka hålla ihop det när märkliga mysterier övergår i mer otrevligheter ju längre storyn och planet färdas.

Okej, inget du springer och gömmer dig för i rädsla direkt. Men historier på begränsade utrymmen är ändå alltid tacksamma. Och Shimizu försöker sin vana trogen hålla den speciella stil på berättandet som hör till den här horror/mystery/thriller-genren. Besättning och passagerare kämpar på så gott de kan med ett i grunden kanske rätt förutsägbart manus. Den obligatoriska twisten finns såklart, och den som inte räknat ut den en stund in i filmen får snällt vänta tills upplösningen då det mesta rätas ut.

Mikrospännande i vissa sekvenser. Men annars inget att jubla över på något sätt.
Godkänt med viss tvekan.

 


Red State (2011)

En rulle jag länge velat se. Nu undrar jag lite varför. Var det kanske för att det var Kevin Smith som gjort en utflykt i en genre som inte direkt är förknippad (i min värld iaf) med den lite udda regissören?

Hormonstinna tonåringar dras till möjligheten att utöva lite sex med mogen kvinna mot betalning. Lite lagom myspys en fredagskväll någonstans i hillbillyland i USA…typ. Ojoj vilken blåsning när det visar sig att ”erbjudandet” bara var en front av en knäppskalle-sekt som ville fånga in ett par ”orena” som behöver tuktas, torteras och avlivas…i Herrens namn förstås.

Ok, så här har vi ytterligare en rulle som beskriver en dårpippiförsamling som inte riktigt har koll på hur det är att leva i verkligheten. Vi har sett det förut, och kommer att få se det igen. Jag ställer mig frågan några minuter efter att eftertexten rullat i mål; varför ville Smith göra den här rullen? Egentligen? Den säger inte ett skvatt man inte redan visste. Någon direkt underhållning är det ju heller inte frågan om då de totalt världsfrånvända galningarna i sekten visar upp grymheter av sällan skådat slag.

Oerhört välspelat är det dock. Speciellt av Melissa Leo som troligen aldrig varit galnare än här. Mycket bra inlevelse också av Michael Parks som sektledaren Cooper. Snubbe med karisma. John Goodman gör ett rutinerat inhopp som FBI-agent…men så mycket mer bjuds man inte på. Ett drama, välspelat förvisso, som egentligen inte gör någon glad i sinnet.
Mer ett…jaha.

 

Sucker Punch (2011)

Jaha hörni, så här är det.
Normalt brukar jag alltid skriva min recension och omdöme ganska snart efter att jag sett filmen i fråga. Det brukar sällan gå mer än ett dygn innan jag har upplägget klart i huvudet och bara behöver plita ned det.

I dagens fall kan jag säga att det tog mig runt tre dagar att komma till skott. Anledningen; en sorts förvåning och förbluffning som helt enkelt inte gick att ruska av sig. Och detta mina vänner är inte skrivet i positiv anda. En krypande känsla av vanmakt och kanske mest ilska mot att jag lurat mitt sinne med 110 minuters idioti.

Allvarligt talat, vad är detta för något?
En förvuxen tonårings vision om det perfekta tv-spelet? En gubbsjuks erotiska fantasier om det täcka könet i minimala kläder med snitsiga vapen och en sinnesjuk förmåga att spöa allt och alla? Ja.. fan vet.

I mina ögon har Zack Snyder varit en frisk fläkt i filmmakerivärlden, Dawn of the Dead var tex en riktigt lyckad version som i mitt tycke slog originalet på fingrarna, 300 var hejdlöst stilistisk men med en svulstig och engagerande historia, Watchmen var möjligen lite för skitnödig för att kamma hem höga poäng men visade ändock upp en pärlband av snygga scenlösningar. Men det här…
Jag konstaterar också att det är första gången Snyder regisserar ett eget manusalster, och jag undrar bara sådär lite i förbifarten vem i h-e bland filmbossarna som godkände detta skräp?!

Här vankas stryk av lättklädda damer...

Efter knappt en timme hade jag, jag lovar, tröttnat på formatet ”lättklädda brudar slår sig fram genom tv-spelsliknande världar samtidigt som de på de  mest coola och effektfulla vis gör processen kort med sina motståndare”. Vad är meningen? Var är storyn? Varför mynnar allt ut i ett enda stort…Jaha..och Blaha….?

Det mest gåtfulla med den här historien (som ni naturligtvis redan känner till vid det här laget) är hur i helskotta Snyder ens kunde komma upp med idén till detta helt meningslösa hopkok. Om man nu bara vill visa upp snygga scener och effekter av toppklass (vilka man naturligtvis inte kan klaga på) och ”titta här nu på mig så duktig jag är som actionregissör” så är detta banne mig ett av de mest tristaste sätten man kan göra det på. Jag känner absolut ingenting för filmens huvudkaraktärer och retar mig istället på sådana detaljer som deras löjliga namn och det alltigenom kassa skådespelandet som levereras av de säkerligen normalt begåvade skådisarna Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone och Jamie Chung. Och vad i herrans namn gör gamle favvisen Scott Glenn i den här soppan!?

Sucker Punch känns som en fullständigt meningslös mischmasch av (visserligen snygga) digitala effekter och som att befinna sig i världens mest röriga tv-spel samtidigt som man oförstående kliar sig i huvudet. Det sägs att det finns en tid och plats för allt, men här är fan bara löjligt och som att titta in i en testosteronstinn tonårings våta dröm i pojkrummet om natten.  
Inga julklappar till Snyder i år om jag får bestämma.