Den gamla klassikern. I ny version, av och med Kenneth Branagh…vilken är utrustad med filmvärldens just nu kanske längsta musche.
Den gamla Agatha Christie-storyn om tågresan via den legendariska tåglinjen, med avbrott för ett lurigt mord som begås. Tur att den divige och egopumpade detektiven Hercule Poirot finns med ombord. Klart mästerhjärnan måste engagera sig i fallet. Jaja, ni vet ju säkert hur det ligger till med storyn. Frågan är kanske snarare om den håller för en ny version? Och hur sköter sig casten som skramlats ihop?

Rätt bra ändå. Branagh har själv regisserat tågresan och han kör på säkra kort, försöker hitta den gamla noirkänslan…och lyckas ganska bra. Den som sett tidigare version i Hollywood, eller läst boken, vet ju vad som väntar runt rälsen. Alla inhyrda skådisar får sina 15 minuter i tågvagnarna, och jag sitter ändå där med en rätt mysig känsla. Att det sällan blir sådär rejält spännande spelar ingen större roll. Miljön, och utförandet, lägger sig på rätt sida av trivselgränsen. Förutom Branagh som stilar runt med tvivelaktig accent får vi även skådisar som Daisy Ridley, Willem Dafoe, Michelle Pfeiffer, Derek Jacobi, Judi Dench, Penélope Cruz och Johnny Depp i väl valda biroller. Kanske en liten aura av de gammaldags matade ensemblerullarna? Känns som att Branagh strävar efter att fånga en fläkt av old school-Hollywood. Och tja…det känns som det är funkis överlag genom de knappa 120 minuterna. Dramatik och överspel och sällsamt otroliga incidenter som förstås får sin lösning mot slutet. Fattas bara annat.
Behövs filmen, egentligen? Svaret är nej, men å andra sidan har jag aldrig tråkigt i den arrogante detektivens sällskap. Och vem vet, kanske får vi hänga med honom till nästa uppdrag…? En planterad förutsättning finns. Vad säger det eventuella klirret i kassan…?