The Time Machine (2002)

timeposterMera tidsresor.
Med lovande förutsättningar, men tyvärr med en kringelikrokväg som bara blir snedare och snedare ju längre filmminutrarna rullar på. Till och med vid ett återtittande som detta.

H.G. Wells gjorde sig ett namn när det begav sig. Händelserika storys med lika delar underhållningsmysterier som lite höftad vetenskap gav en stor läsekrets både då och för all del nu. Hans lagom fantasifulla historia om tidsresor har minsann filmats förut både en och två gånger. I dagens version har man dock egentligen bara lånat ytterst lite av originalstoryn, och sedan blaskat på med detaljer The 2000-style. Tyvärr inte till det bättre.

Då hjälper det också föga att regissören för dagen, Simon Wells, faktiskt är släkt i rakt nedstigande led till den berömde författaren (sonsonson eller nåt..). Kanske gamle Wells sr. till och med skulle ha tagit filmtillverkarna i tukt och förmaning om han sett vad som åstadkommits. Här är det då den excentriske Alexander Hartdegen (Guy Pearce), uppfinnare och sedvanligt tankspridd, som blir besatt av tanken att kunna resa tillbaka i tiden för att på så sätt kunna rädda sin fästmö Emma från att dödas av en rånare i 1890-talets New York. Hartdegen skruvar och meckar på sin apparat och hux flux kan han hur smutt som helst ta sig genom de mystiska tidsvirvlarna. När dock inte ens denna åtgärd kommer att kunna rädda Emma från att möta sitt öde tror sig vår forskar-Frasse att svaren på hur man lurar tidens öde ligger i framiden. På´t bara!

”nu jävlar ska det åkas i tiden!”

Som sagt, det som börjar rätt lovande utvecklas snart till en sörjig soppa där man inte blir klok på om regissören Wells velat göra ett snyggt visuellt, kanske filosofiskt, drama eller bara trycka på med meningslös och intetsägande action. Hartdegen forsar fram genom historien och tiden och hamnar i den märkligaste av framtider, där han inte helt otippat blir en sorts Messiasfigur (naturligtvis!) i kriget mellan de två återstående mänskliga ”raser” som finns kvar.

Världens märkligaste manus, ambitiöst i början och så vattnigt och svagt mot slutet att det känns som om alla liksom tappat både lust och humör i filmskapandet. Inte en sekund ägnas åt att förklara just HUR Hartdegen kan hoppa i tiden med sin maskin. Gamle Jeremy Irons i treminutersroll och illa förklädd till någon som ser ut att ha rymt från LOTR gör inte saken bättre. Wells knökar in effekter, men det hjälper ju inte nämnvärt när resten känns skit och pannkaka. Slutet på både filmen och Hartdegens funderingar och tankar är så antiklimax att man bara häpnar. Guy Pearce måste väl i sanningens namn också ha funderat på vad han gjorde i den här soppan..

The Time Machine blir ett snopet och avsnoppat anti-äventyr med svaga insatser. Ambitioner som bara försvann någonstans på vägen. Då hjälper det inte heller att Gore Verbinski (onämnd i eftertexterna) togs in mot slutet för att försöka styra upp regissörens påhitt.
Sicket magplask. Och så…onödigt.

4 kommentarer på “The Time Machine (2002)

  1. I’ll second that! Den här fungerar inte på någon fläck och vore jag Jeremy Irons skulle jag ha sett till att det inte fanns en enda kopia av The Time Machine kvar i sinnevärlden.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.