Eftersläntrare x3: osmakligheter (igen!), djurskräck och psykot i vildmarken!

The Brothers Grimsby (2016)

Men förihelvete! HAHAHAHA!
Precis när man trodde att dåren Sacha Baron Cohen inte hade så mycket mer att visa upp…så sportar han fram den här hysteriska knaskomedi-spionthriller-syskon-fars! Om det funkar?? Beror på VEM du frågar förstås! Jag är Sacha-nörd så här är svaret rätt givet. Om Movie 43 klampade runt helt utanför den berömda boxen…så gör den här rullen likadant, fast med de mer traditionella storyklyschorna. Alltid sevärde Mark Strong spelar Englands tuffaste och bäste hemlige agent Sebastian Graves! Stenhård. Men hamnar likväl i ett läge där han behöver ha hjälp av sin fram till nu ”okände” bror, fotbollshuliganen Nobby (Sacha). Nobby är allt…man inte vill vara….om uttrycket tillåts. De två teamar upp mot en knäpp konspiration som hotar världen. Vad det exakt var har jag nästan glömt bort…för det är inte det viktigaste här!! Istället är det humorn…eller förlåt…det som är humor i SBC´s värld. Och som jag älskart!! Helt galet. ”Som vanligt” utmanar den brittiske komikern våra gränser för vad som är underhållande eller inte. Ytterligare en rulle som troligtvis älskas eller avskys. Regisserat av fransosen Louis Letterier. Plus roliga Isla Fisher i biroll också. Prutthumor…fel..kissochbajsochandravätskor-humor, ösig action, snuskigheter, elefantosmakligheter och ett jävla vrålgarv mest hela tiden från mig. Jajaja jag vet..men ibland är det riktigt gött med trams!!

47 Meters Down (2016)

Vän av ordning kanske börjar hojta om filmens produktionsår ovan här nu. Men..appappapp…rullen gjordes redan 2016 och låg för lansering på dvd/blu ray-marknaden hösten -16..när rättigheterna köptes upp av ett annat bolag som helt plötsligt bestämde sig för biolansering sommaren 2017 istället. Hette också In the Deep ett tag. Men skit i det. Vi får oss en ny otäcksrulle i vatten…bland hajar. Alltid gångbart, iaf på papperet. I praktiken verkar det ju numera vara lika svårt att få till en sevärd haj-film..som att göra ett vettig varulvsrulle! Damn! Nåja, dagens försök är inte alls så pjåkigt ändå. Den gör vad den ska. Två ystra systrar på semester i Mexiko får för sig att dyka ned i hajbur för att kolla in bestarna. Knasbollar. Allt skiter sig såklart, buren släpper från sitt fäste i båten på ytan och nu sitter tjejerna fast där i buren..typ 47 meter under ytan. Med lufttuber som börjar tömmas på luft. Yaak. Och såklart är det ju icke bara att simma upp till ytan…utanför buren lurar de ju…bestarna. Helt okej stämningsframkallande otrevligt detta. Skulle aldrig kunna ta dykcert har jag insett. Tycker det är alldeles för otrevligt att man ska ”andas” under vatten. Inget för mig. Spännande detta dock. Lite lökigt, lite overkligt, men rätt rejält obehagligt för de två syrrorna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt). På ytan skymtar minsann gamle Matthew Modine som kapten på den olycksaliga båten. CGI-hajar, men de gör jobbet. Gott så.

Carnage Park (2016)

Rätt märklig kombo av rånarrulle-turns-survival-horror. Filmad i gritty stil med ett ökenlandskap typ New Mexico/Kalifornien som backdrop. Två misslyckade rånare tar gisslan och flyr i bil. Dessvärre kör de rakt in i ett ödsligt område, Carnage Park, där en dåre till sniper härjar. Wtf?!?! Flykten blir till en kamp för överlevnad. Den kvinnliga gisslan Vivian (Ashley Bell) får fullt upp, inte bara att klara sig undan sina gisslantagare…utan också hålla koll på galningen med gevär! Jaja, men lite var väl funkis här iaf. Storyn bjuder inte direkt på några himlastormande ögonblick, men är ändå så pass intressant att jag vill hänga med till upplösningen. Ganska snyggt filmad i stil och färger, det där sepiagula som tycks vara vars filmmakares egendom numera. Ibland nästan lite humor, av det mer svarta slaget förstås, men mest vill den nog vara obehaglig och skrämmande. Vilket den kanske inte lyckas fullt ut med. Knasbollen med skjutvapen gör aldrig något större intryck och förpassas mest till en knäppgök. Alla håller självklart på Vivian som tar saken i egna händer och visar var skåpet ska stå. Litet plus att gamle Alan Ruck dyker upp i miniroll…Cameron från Fira med Ferris!! Ok för stunden, men oerhört lättglömt.

 

Annonser

Swinging with the Finkels (2011)

Makarna Finkel har fått ett problem.
Efter nio år som gifta går det inte lika hett till i sovrummet längre. Nästan inte alls om man ska vara ärlig. Alvin (Martin Freeman) deppar och konsulterar sina polare på jobbet…vilka förespråkar rollspel som den perfekta stämningshöjaren! Ellie (Mandy Moore) å sin sida får det enkla rådet av sina tjejkompisar att en man är överflödig… allt en kvinna behöver är lite ensamhet, soft musik på stereon, lite gott vin och en gurka i passande storlek!

Inget av ovanstående hjälper dock till att lösa parets Finkels problem…snarare orsaka ännu mer besvärande situationer, och med ett alltmer tärande samliv dras de båda mot det oväntade och ack så ekivoka alternativet att testa…partnerbyte. Kanske är det precis vad som behövs för att injicera lite spänstighet i deras äktenskap igen..?

Britter kan det här med humor, det vet vi ju. Britter kan också det här med att leka med ämnen som anses lite moraliskt tabu. Här försöker man sig då på att kombinera dessa båda ingredienser i en sorts mix med en vanlig romantisk feelgoodhistoria the modern style. Problemet blir nog bara att man sett det mesta förut. Lite som Notting Hill återigen korsas med När Harry Mötte Sally.

Martin Freeman är dock liten favvo hos mig, speciellt efter sina insatser som Watson i den moderna tv-versionen av Sherlock Holmes och i den hutlöst roliga The Office. Med sina minimala ansiktsuttryck passar han rätt bra här och flankeras också lite otippat av Jonathan Silverman som man minsann nog inte sett röken av sedan han virrade runt i gapskrattet Länge Leve Bernie! Och det var ju rätt länge sedan om man säger så. Här är han Alvins bästa kompis Peter, en man med egna relationsproblem och ett inte helt klockrent sätt att lösa det på. I övrigt är det väl välspelat sådär standardmässigt som det brukar vara. För att locka lite mer har man dessutom lyckats peta in namn som Melissa George och gamle Jerry Stiller i biroller.

”hej…vill ni byta partner med oss…?”

Lagom fräckt men ändå rejält salongsvänligt manus ligger till grund för de klassiska dialogerna män och kvinnor emellan när det gäller det gamla hederliga problemet om hur man håller lågan spirande. Alvin och Ellies lite tafatta besök i swingerland avhandlas rätt oskyldigt, lite småfnissigt och i all hast, kryddas med lite övrig relationshumor och ut kommer en föga uppseendeväckande produkt. Nog känns det som om dagens manusnisse snott friskt från dussintalet kärlekskomedier av varierande sort och kört copy/paste för glatta livet.

Swinging with the Finkels lutar sig mot en högst traditionell historia, slänger in lite sexskämt och i vissa fall slapstick men kan i slutänden ändå inte dölja att det är en rätt blek version av sådant vi redan sett. Engelsk komedi som vill vara lite fräck men som landar i att vara ett lagom standardiserat kärlekshopkok där du aldrig behöver fundera på hur det hela ska sluta. Ok…men inte mer.

Trassel (2010)

Jaha. Disney.
De gör det igen. Bara så där. Liksom trycker på lite knappar och drar i rätt spakar och ut kommer en sanslös snygg, tempofylld och framför allt rolig produkt. Man kan ha rejält många åsikter om företagets syn på världen, familjeidyller, moral och tillrättalagda historier. Men ingen kan ta ifrån dem att de gör förbannat snygga filmer, och numera filmer som är underhållande även för en vuxen publik.

Visst finns det en uppsjö konkurrenter i takt med att filmindustrin inom animationstekniken utvecklas, men fortfarande känns toppfilm från Disney som da shit liksom. Många ondgör sig över den moderna tekniken som tagit bort äktheten i den tecknade traditionen, och till viss del har de naturligtvis rätt. Å andra sidan erbjuder den nya cgi-tekniken oändligt mycket mer valfrihet när det gäller att skapa det som ska visas upp på filmduken, och jag stör mig som konsument och pappa inte alltför mycket på detta faktum. Disneys stora kännetecken, tycker jag, har varit att nästan alltid presentera en minst lika snygg historia som själva hantverket med animationen.

Inget undantag här, och nu skojas det friskt med sagan om Rapunzel och hennes långa hår. Det stackars flickebarnet sitter ensam i ett ödsligt torn, ditsatt av den en ondskefull ”mamma” som i själva verket bara är en girig gammal gumma som behöver Rapunzel´s magiska hår för att hålla sig evigt ung. Dessutom är söta Rapunzel egentligen den försvunna prinsessan som rövats bort för 18 år sedan.

Nåväl, när skojaren och äventyraren Flynn av en slump hittar den uttråkade prinsessan i tornet vänds hela hennes värld upp och ned på en gång. Men den elaka styvmodern tänker inte låta Rapunzel upptäcka sanningen om sitt förflutna och har en listig plan i bakfickan. Plats på scen för en bröderna Grimm-saga upphottad till 2000-talet!

Storheten i det här skojet som flimrar förbi framför mig är att det, förutom vara galet snyggt gjort, är underhållande till tusen. Och det även på ett vuxet sätt! Manuset är rappt och frejdigt, sällan några döda punkter. Som vanligt i Disney spelar sången en stor roll, och de musiknummer som avhandlas under filmens gång känns som rena Broadway-nummer och skulle mer än väl göra sig på en teaterscen. Proffsigt värre om ni frågar mig.

Karaktärerna är snyggt utvecklade enligt patenterad formel och försedda med passande röster (vi snackar originalversionen här) som gör figurerna ordentligt levande och uttrycksfulla (speciellt Mandy Moore som Rapunzel). Hantverket jag ser imponerar stort och jag kan inte hitta något att anmärka på när det gäller det visuella. Storyn må vara förutsägbar på typiskt Disneysätt, men den engagerar och lockar fram känslorna hos den som tittar och håller dessutom hela vägen in i mål.

Trassel balanserar underhållningen på ett helt perfekt sätt för att passa både barn och vuxna. Som vuxen njuter jag av den underliggande ironin och de pikanta blinkningarna mixade med den snygga musiken, det visuella ramverket och det sköna rock´n-roll-sätt filmen är klippt på.
Det är kul, galet och vansinnigt underhållande. Naturligtvis slutar det hela lyckligt, fattas bara annat!

”I have made the decision to trust you.”
”A horrible decision really.”