Swinging with the Finkels (2011)

Makarna Finkel har fått ett problem.
Efter nio år som gifta går det inte lika hett till i sovrummet längre. Nästan inte alls om man ska vara ärlig. Alvin (Martin Freeman) deppar och konsulterar sina polare på jobbet…vilka förespråkar rollspel som den perfekta stämningshöjaren! Ellie (Mandy Moore) å sin sida får det enkla rådet av sina tjejkompisar att en man är överflödig… allt en kvinna behöver är lite ensamhet, soft musik på stereon, lite gott vin och en gurka i passande storlek!

Inget av ovanstående hjälper dock till att lösa parets Finkels problem…snarare orsaka ännu mer besvärande situationer, och med ett alltmer tärande samliv dras de båda mot det oväntade och ack så ekivoka alternativet att testa…partnerbyte. Kanske är det precis vad som behövs för att injicera lite spänstighet i deras äktenskap igen..?

Britter kan det här med humor, det vet vi ju. Britter kan också det här med att leka med ämnen som anses lite moraliskt tabu. Här försöker man sig då på att kombinera dessa båda ingredienser i en sorts mix med en vanlig romantisk feelgoodhistoria the modern style. Problemet blir nog bara att man sett det mesta förut. Lite som Notting Hill återigen korsas med När Harry Mötte Sally.

Martin Freeman är dock liten favvo hos mig, speciellt efter sina insatser som Watson i den moderna tv-versionen av Sherlock Holmes och i den hutlöst roliga The Office. Med sina minimala ansiktsuttryck passar han rätt bra här och flankeras också lite otippat av Jonathan Silverman som man minsann nog inte sett röken av sedan han virrade runt i gapskrattet Länge Leve Bernie! Och det var ju rätt länge sedan om man säger så. Här är han Alvins bästa kompis Peter, en man med egna relationsproblem och ett inte helt klockrent sätt att lösa det på. I övrigt är det väl välspelat sådär standardmässigt som det brukar vara. För att locka lite mer har man dessutom lyckats peta in namn som Melissa George och gamle Jerry Stiller i biroller.

”hej…vill ni byta partner med oss…?”

Lagom fräckt men ändå rejält salongsvänligt manus ligger till grund för de klassiska dialogerna män och kvinnor emellan när det gäller det gamla hederliga problemet om hur man håller lågan spirande. Alvin och Ellies lite tafatta besök i swingerland avhandlas rätt oskyldigt, lite småfnissigt och i all hast, kryddas med lite övrig relationshumor och ut kommer en föga uppseendeväckande produkt. Nog känns det som om dagens manusnisse snott friskt från dussintalet kärlekskomedier av varierande sort och kört copy/paste för glatta livet.

Swinging with the Finkels lutar sig mot en högst traditionell historia, slänger in lite sexskämt och i vissa fall slapstick men kan i slutänden ändå inte dölja att det är en rätt blek version av sådant vi redan sett. Engelsk komedi som vill vara lite fräck men som landar i att vara ett lagom standardiserat kärlekshopkok där du aldrig behöver fundera på hur det hela ska sluta. Ok…men inte mer.

A Lonely Place to Die (2011)

Ännu en rulle som börjar förbaskat intressant, eskalerar en aning för att sedan sjunka tillbaka i en rät slät mix av standardaction och nödtorftig utveckling i manuset.

Den till synes alltid dystra och inbundna Melissa George leder laguppställningen här som bergsklättraren Alison, vilken tillsammans med en grupp likasinnade ska ha lite klättrarkul i skotska högländerna. Naturligtvis med sarkastisk kompishumor och sedvanlig jargong som tillhörande bakgrundsmatta. Det klättras och vandras och käbblas i den kargt sköna skotska naturen innan det plötsligt händer grejer i samband med den obehagliga upptäckten av en liten flicka instängd i låda begravd i marken…men högst levande!

Våra hjältar tar förstås hand om flickan och börjar fundera ut snabbaste vägen tillbaka till civilisationen och en polisstation i synnerhet. En och annan tanke om var gärningsmännen till situationen kan vara finns förstås också, och det dröjer inte länge förrän svaret på det kommer snabbare än man hinner vända blad i det något tunna manuset.

För det är ju så att filmen börjar bra, bygger upp en något obehaglig stämning…kanske till och med lite gåtfull, för att sedan övergå i mer ren spänning och survivalmode. Så länge filmen håller sig i rena ödemarken är det både snyggt och förväntansfullt, men i samma ögonblick storyn utvecklas och blandar in sidohistorien (låt vara att den har anknytning till flickan) blir det genast både tristare och ihåligare.

vem påstod att det är rofyllt i naturen..?

På plussidan dock att regissören, en Julian Gilbey, rappar på rätt bra med de olika personernas öden och det börjar hända både väntade och oväntade grepp ganska snabbt in i filmen. Tempot således helt ok första hälften, med snygg scenografi och tacksam backdrop i form av skotska berg och vindlande forsar.

Melissa George kör på med uppenbarligen väl inövad dystermode i agerandet, trots att hon ska vara hjältinnan på kalaset. Övriga kamrater i manuset gör vad de ska under sina respektive minuter i handlingen och finns liksom bara där som en sorts sidekickar till George.

A Lonely Place to Die är en rätt typisk film som inte orkar hela vägen. Med en intressant start och en svagare utveckling, som om de bästa idéerna tog slut halvvägs. Det som sticker ut under speltidens första hälft förvandlas ju längre det håller på till en ordinär thrillerhistoria som antagligen kunde ha passat i vilken tv-deckare som helst. Inte dåligt, inte bra. Mer slätstruket och ett antiklimax att fnysa lite besviket åt.

Triangle (2009)

Efter att ha läst bloggkollegan filmitch´s synpunkter på ovanstående titel blev nyfikenheten tillräckligt stor för att själv ta en titt på den här rullen. Lite passande också kanske eftersom jag nyss tagit del av regissörens, Christopher Smith, senaste alster; Black Death.

Ett seglande sällskap, där unga Jess sticker ut med sin nedstämdhet och deppighet, hamnar i trubbel när en plötslig orkan dyker upp och börjar leka hela havet stormar. Segelbåt blir snabbt vrakbåt och läget verkar hopplöst när oceanångaren (snyggt gammalt ord det där) Aeolus dyker upp från ingenstans och liksom bara stannar till som den naturligaste sak i världen. Våra skeppsbrutna jublar, skuttar ombord och allt vore väl frid och fröjd om det inte vore för att skeppet verkar helt övergivet.
Behöver man påpeka att de nog aldrig borde ha gått ombord…?

Vad som verkar rätt simpelt och enkelspårigt storymässigt maxar strax upp till en otroligt mystisk och obehaglig upplevelse där allt verkar centrera runt den minst sagt labila Jess. Händelser som känns helt oförklarliga får sina murriga förklaringar ju längre den olustiga historien rullar på och slutintrycket lagom till eftertexterna blir att Smith, som knåpat ihop sitt eget manus, visserligen slagit knut på det mesta, men lyckas också på något lustigt sätt komma undan med det genom att sy ihop historien med bla hjälp av lite gammal hederlig antik mytologi utportionerad och vässad till modernt snitt.

Mer mystisk än våldsam men med detaljrika effekter och sin beskärda del av gore gör den till en märkligt intressant historia där man liksom bara känner ett enormt behov att att veta vad som egentligen pågår. På skådisfronten rätt normalt utan överraskningar där dock Melissa George som Jess får axla den tunga biten och gör det med stabil oro i ögonen.

Triangle är i grunden en enkel film som förkläs i lite snygga filmkläder och förses med ett listigt manus. Ju längre man sitter kvar, ju mer börjar man fatta. Och den lite irriterande känslan som gnager i en efter är att man ju borde fattat från första början. Intressant, två bra nu från Smith. Han blir förlåten för Creep.

”Oh you’re just having a bad dream, that’s all baby. That’s all it was. Bad dreams make you think you’re seeing things that you haven’t.”