Etikettarkiv: Disney

Jun 13 2017

Pete’s Dragon (2016)

Ok, det finns ju inga drakar. Det vet ju alla…?
Men…om det nu hade funnits några…så hade iaf jag föredragit dagens skojfriske filur framför tex de synnerligen obehagliga skapelserna i Game of Thrones!
Tänk dig en blandning av en enormt stor hund och just…eh…en drake. Med en grön päls som ser sådär fluffig ut som Sullys päls gör i Monsters Inc. Smutt! Där har vi dagens CGI-motspelare till livs levande Pete (Oaks Fegeley), den unge grabb som blir ensam överlevande efter en hemsk bilolycka i början av filmen, vilken tar hans föräldrars och syskons liv. Hu. Lille Pete (tänk 5-årsåldern) vandrar ensam in i stora skogen (vi antar att detta är någonstans i de norra staterna av USA), där han snart träffar på…taaadaa!

Jepp, detta är ytterligare en Disney-produktion och då etiketteras det hele med adventure, family, fantasy. Med allt vad det innebär från DET bolaget. Och, inte mig emot! Här får vi oss en snygg och förträffligt underhållande version av den gamla sagan om unge Pete och hans nya kompis.
Åren går och de två lever loppan i skogen. Långt från mänsklig insyn. Ända tills ett gäng skogsarbetare hotar idyllen. Och från vänster kliver också parkrangern Grace (Bryce Dallas Howard) in och upptäcker den unge huvudpersonen. Grace har redan en dotter, men charmas självklart av den trulige och mystiske pojken från skogen. Klart hon vill ta hand om honom. Men Pete har ju bekymmer om sin kompis Elliot….vilken nu Grace inte riktigt fattar vem Pete pratar om. Det var ju bara han där i skogen….eller..?

skogsröj

Javisst. En ganska tillrättalagd story med förväntad utgång. Elliot är den nyfikna typen av drake och snokar förstås upp var Pete tar vägen. Pete måste hålla Elliot borta från mänsklig upptäckt, okej..kanske Grace´s dotter är undantaget. Filmens badasses (om det nu finns några), skogsarbetarna, får höra legenden om en drake i skogen och vädrar rikedom när bevis möjligen kan lämnas till myndigheter. Och mitt i alltihopa sitter också Grace´s pappa Meacham (Robert Redford), en ärrad vänlig kuf som säger sig ha mött en drake i unga år i skogen! Aha! En möjlig bundsförvant…?

Det är såklart tillrättalagt och det spelas på de ”vanliga” strängarna när det gäller rullar/sagor av den här sorten. Jag tänker direkt på en film som Stora Vänliga Jätten häromåret, av en viss Spielberg,…och att den så kapitalt misslyckades med allt den här rullen lyckas med. Engagemang och rätt sorts stakes. En story som må vara lökig..men ändå jäkligt chamig! Regissören David Lowery vet uppenbarligen vilka knappar som ska tryckas på. Drak-effekterna är snygga och välgjorda, och Lowery trycker till och med in lite fräsig action på sina ställen. Familjeanpassad förstås. Men ändå. BDH gör det bra, Redford gör sina minuter stabilt och tar kaffepengarna med den äran. Till och med Karl Urban, som också dyker upp, känns trivsam här.
Men bäst är förstås draken Elliot, och hans skapare vid det digitala ritbordet kan verkligen slå sig för bröstet! En riktig charmdrake!

Ibland är det för gött ändå med de här enkla, okomplicerade, filmerna som inte tar ett enda steg från den där upptrampade och säkra stigen.
Snyggt värre detta. En go bagatell helt enkelt.

Dec 20 2016

Djungelboken (2016)

jungle_book_posterGasta dagens titel högt och garanterat nästan alla kommer att referera till Disneys tecknade klassiker från -67. Dessutom kommer vi ju i kontakt med den varje jul, vare sig vi vill eller inte.

Nya tider nu dock, och detta kräver uppgradering. Så välkommen in i en hysterisk CGI-fest utan dess like! I allt från osande djungel, mäktiga vattenfall och de obligatoriska talande djuren. Men halleluja vad ap(!)snyggt det hela är! Sanslöst vackert faktiskt. Inte ett tekniskt fel så långt mitt lekmannaöga hinner uppfatta. Och så mitt i alltihopa den ende livs levande personen i dagens alster, Mowgli! Här i form av knatten Neel Sethi med röd uppknuten byxa. Precis som sig bör.

Här kommer de på rad, de gamla bekantingarna; Bagheera, Baloo, Kaa, Kung Louie, Shere Kahn. Ja hela gänget. Alla in till perfektion framställda, minsta hårstrå i pälsen rör sig i takt med vinden, djurens munnar rör sig perfekt synk med de engelska (but of course) rösterna. Det är helt enkelt en makalöst snyggt gjord film. Och än mer makalös blir känslan när man läser att herr regissör Jon Favreu (Iron Man, Chef) spelat in hela rullen på typ Disneys studiobakgård i Los Angels. Myyycket greenscreen gick det åt om man säger så.

Men skit i det. Njut av upplevelsen. Njut av äventyret. Ni kan ju redan storyn, lömske Shere Kahn (underbart voicat av Idris Elba!) är på jakt efter människovalpen. De andra djuren tänker att det är nog bäst att Mowgli förpassas tillbaka till människobyn. Men Mowgli själv har andra tankar. Äventyret börjar…

junglebook_pic

var nöjd med livet som du lever här, simma med en björn!

Elba är outstandig som badass-tiger. I övrigt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av synnerligen bekanta röster; Ben Kingsley, Bill Murray, Scarlet Johansson. Javisst, dom finns där allihopa. Mumma för oss vuxna! Och missa för guds skull inte Favreus homage till Marlon Brando och Apocalypse Now när Mowgli kommer till apornas tempel! Hahaha. Lovely! Och Christopher Walken får stila i rösten som den lurige apekatten Louie! Extra pluspoäng till rullen för att den heller inte missar att ta till de gamla välbekanta musikaliska tonerna i väl valda lägen. Smutt!

Jajamen, detta var sannerligen en trivsam upplevelse. Filmen har inget nytt att berätta om det kända djungeläventyret. Istället är det en uppfriskande och pigg take på sagan. De tekniska trollkonsterna briljerar, det är spännande, möjligen lite småläskigt för de minsta, men annars en riktigt pangfest till äventyr för hela familjen.
Perfekt att avnjuta varje dag på året…men varför inte under en julledighet!?
Soffmys av det trivsammare slaget!

Apr 4 2014

Förtrollad (2007)

Vad är det som får oss att välja vilka filmer vi ska se?
Tja, oftast har man ju såklart en sorts färdig gameplan över vilka rullar man vill uppleva. Intresse, genrefavoriter, diverse hajper, snacket, trender, favvoskådisar, utmaningen att utsätta sig för nåt annorlunda…som ni hör, det finns MASSOR med anledningar. Inget konstigt med det.

Lite extra intressant då när ett tips bara kommer sådär i förbifarten, från en annan filmtok som också skriver om film. På en rulle man har vetat om ganska länge, men inte direkt tittat åt eftersom den på förhand inte liksom platsat in i MIN gameplan. Jag menar, Disneys snirkliga logga på omslaget, sirliga gullefärger och sedvanliga sötebrödstexter. Prinsessa, sagovärld, romantiska föreställningar som hämtat ur den värsta endimensionella klyschigt slitna sagobok…MEN…så var det en liten detalj som ändå fångade upp mig. När bloggkamraten Henke plötsligt skrev att han kände vibbar från Stardust, den lätt annorlunda sagorullen från 2007, hajade jag till en aning. Stardust var en film jag gillade otroligt mycket, kombon av ren sagokänsla, äventyr, och framför allt en sorts tounge-in-cheek-humor kändes kanoners i min bok där. Menade nu alltså den gode Henke att…dagens rulle skulle kunna röra sig i samma vatten? Trots sin präktiga Disney-stämpel? Trots att bolaget ALDRIG verkar tröttna på sina storys om väna prinsessor hit och snygga prinsar dit? Finns ju som bekant bara ett sätt att ta reda på alla frågor man har i filmsammanhang. In med rullen i spelaren och…VOILA!

I det tecknade sagolandet Andalasia är allt SÅKLART finemangs. Vackra landskap, böljande kullar, härliga vattenfall, en ensamboende snygg men fattig brutta som DESSUTOM kan både tala och sjunga MED alla djur (rimligt i Disneys värld remember..) Of course väntar hon på DEN RÄTTA, prinsen, snyggingen på häst som ska komma och svepa med henne i ett glitter av romantik och skimmer. Och såklart kommer prinsen, lagom för att rädda den väna Giselle, som vår hjältinna heter, undan en ovanligt glupsk jätte. I skuggorna lurar också såklart den elaka styvmodern till prinsen, drottningen som styr riket medelst mörka krafter och klantiga medhjälpare. Håhåjaja, hittills inget nytt under solen här alltså. Disney på sin egen bakgård, lugnt och tryggt.

Andra bullar från ugnen blir det dock när Giselle tokluras av den elaka drottningen och faller i ett sorts tidshål…och vips hamnar i dagens New York! Det OTECKNADE New York alltså. Inget mer gullegull, bara den skitiga, larmande och kaosartade staden vi lärt oss älska på film! Giselle har plötsligt lämnat ritbordet och tagit formen av den rödhåriga Amy Adams i vit otymplig sagoklänning. Dessutom med helt naiv föreställning om stället hon hamnat på. Strax enter från höger också Patrick Dempsey som ensamstående skilsmässoadvokat med dotter som ser på det här med kärleken på ett litet mer cyniskt sätt än vad Giselle gör. Snart korsas deras vägar och..tja ni fattar ju… Lägg därtill lite mer besök från sagolandet i form av prinsen, Edward (James Marsden), som minsann tänker hämta hem Giselle till lugnet igen. Synd bara att han är lite…soft i skallen..typ. Dessutom smyger drottningens klant till medhjälpare (Timothy Spall) med på resan med skum agenda.
Plus en talande ekorre som heter Pip!

Låter det knäppt, idiotiskt, larvigt? Jag lovar, det är inte det!
Istället är det alldeles förtjusande charmigt och underhållande! Som att regissören, Kevin Lima, fattat hur man underhåller ALLA, yngre som äldre. Ta sagans alla jönsiga element och mixa dem med lite lagom skön nutidshumor, lite sprättig fysiskkomik, och ett manus som kostar på sig att driva med både sagoklyschor och romantiska föreställningar. Som här! Mest imponerande; att Disney vågar sätta lite löjets tecken på sig själva och häckla med sina egna sagovärldar! Man skulle också kunna säga att de här bakar in både Snövit, Askungen och Törnrosa på en och samma gång! Vill man hittar man också rullar som Pretty Woman…eller den gamla klassikern Roger Rabitt…häri. Amy Adams har på senare tid växt ut till en riktig toppenskådis och den här rullen gjordes ju redan 2007, men har en Adams i TOPPFORM med skön tajming på humorn! Här får hon dessutom chansen att både sjunga och dansa värsta musikalnumren, där speciellt en riktig mustig och färggrann scen från Central Park kan vara en av rullens höjdpunkter! Att sedan också en skönt elak och snapig Susan Sarandon dyker upp in the flesh som den elaka drottningen mot slutet, sätter vi på bonuskontot!

välkommen till Köpenha…flåt..Central Park

Så jag lyfter återigen på gubbkepsen, för friskheten i storyn, inte bara gullegull, tempot, humorn som ofta rör sig in det vuxna landskapet (även om det såklart i första hand är en familjerulle), det visuella som både skojar MED och flirtar ÅT gamla nostalgiska musikalnummer (tänk Mary Poppins!) Rent ekonomiskt också en av Disneys mer inkomstbringande rullar, drygt 340 miljoner dollars klirr worldwide på en budget på ca 85 mille. Bra återbäring på dollarn där! Nu är såklart inte siffror allt i filmens värld, men sambandet känns ändå naturligt med tanke på underhållningsfaktorn!

Förtrollad är en sån där film som omedelbart får dig på gott humör om rätt förutsättningar finns.
Lite larvig javisst, men med en äventyrlighet och tjosanhoppsan..och den där lilla kryddan av ganska knasig humor som mer än väl sätter den i samma liga som t.ex. just Stardust. Eller varför inte Bleka Dödens Minut! Disney kängar till sig själva en aning och av bara farten bjuds det på riktig finurlig och sprittande glada fånerier som inte bara barn torde tilltalas av.
Rekommenderas varmt! Tack Henke!

Maj 23 2011

Trassel (2010)

Jaha. Disney.
De gör det igen. Bara så där. Liksom trycker på lite knappar och drar i rätt spakar och ut kommer en sanslös snygg, tempofylld och framför allt rolig produkt. Man kan ha rejält många åsikter om företagets syn på världen, familjeidyller, moral och tillrättalagda historier. Men ingen kan ta ifrån dem att de gör förbannat snygga filmer, och numera filmer som är underhållande även för en vuxen publik.

Visst finns det en uppsjö konkurrenter i takt med att filmindustrin inom animationstekniken utvecklas, men fortfarande känns toppfilm från Disney som da shit liksom. Många ondgör sig över den moderna tekniken som tagit bort äktheten i den tecknade traditionen, och till viss del har de naturligtvis rätt. Å andra sidan erbjuder den nya cgi-tekniken oändligt mycket mer valfrihet när det gäller att skapa det som ska visas upp på filmduken, och jag stör mig som konsument och pappa inte alltför mycket på detta faktum. Disneys stora kännetecken, tycker jag, har varit att nästan alltid presentera en minst lika snygg historia som själva hantverket med animationen.

Inget undantag här, och nu skojas det friskt med sagan om Rapunzel och hennes långa hår. Det stackars flickebarnet sitter ensam i ett ödsligt torn, ditsatt av den en ondskefull ”mamma” som i själva verket bara är en girig gammal gumma som behöver Rapunzel´s magiska hår för att hålla sig evigt ung. Dessutom är söta Rapunzel egentligen den försvunna prinsessan som rövats bort för 18 år sedan.

Nåväl, när skojaren och äventyraren Flynn av en slump hittar den uttråkade prinsessan i tornet vänds hela hennes värld upp och ned på en gång. Men den elaka styvmodern tänker inte låta Rapunzel upptäcka sanningen om sitt förflutna och har en listig plan i bakfickan. Plats på scen för en bröderna Grimm-saga upphottad till 2000-talet!

Storheten i det här skojet som flimrar förbi framför mig är att det, förutom vara galet snyggt gjort, är underhållande till tusen. Och det även på ett vuxet sätt! Manuset är rappt och frejdigt, sällan några döda punkter. Som vanligt i Disney spelar sången en stor roll, och de musiknummer som avhandlas under filmens gång känns som rena Broadway-nummer och skulle mer än väl göra sig på en teaterscen. Proffsigt värre om ni frågar mig.

Karaktärerna är snyggt utvecklade enligt patenterad formel och försedda med passande röster (vi snackar originalversionen här) som gör figurerna ordentligt levande och uttrycksfulla (speciellt Mandy Moore som Rapunzel). Hantverket jag ser imponerar stort och jag kan inte hitta något att anmärka på när det gäller det visuella. Storyn må vara förutsägbar på typiskt Disneysätt, men den engagerar och lockar fram känslorna hos den som tittar och håller dessutom hela vägen in i mål.

Trassel balanserar underhållningen på ett helt perfekt sätt för att passa både barn och vuxna. Som vuxen njuter jag av den underliggande ironin och de pikanta blinkningarna mixade med den snygga musiken, det visuella ramverket och det sköna rock´n-roll-sätt filmen är klippt på.
Det är kul, galet och vansinnigt underhållande. Naturligtvis slutar det hela lyckligt, fattas bara annat!

”I have made the decision to trust you.”
”A horrible decision really.”

Apr 6 2010

Upp (2009)

Gamle Carl Fredricksen (eller Fredriksson som han heter i svenska versionen) sitter och surar i sitt gamla hus, hans hustru Ellie har gått bort och värst av allt är att de aldrig fick chansen att förverkliga sin gemensamma dröm, att resa till Paradisfallen i Sydamerika där upptäckaren och barndomsidolen Charles Muntz mystiskt fösvann en gång i tiden.
Inför hotet av en tillvaro på ålderdomshemmet beslutar sig Carl för att helt sonika flytta sig och sitt hus till just Paradisfallen, som en sista gest emot sin saknade hustru.

Pixar Studios visar återigen att de är absolut vassast i kategorin dataanimerat med känsla och stil. Inte en enda filmruta känns felplacerad här. Det är proffsklass på hantverket, som vanligt, och om man tyckte att ”Wall-E” var det ultimata beviset på proffsighet, får man nog tänka om igen. Skrönan om gamle Carls äventyr med flygande hus och en efterhängsam liten scout, kan vara det bästa jag någonsin sett i genren. De två omaka figurerna närmar sig naturligtvis varandra och i takt med att äventyren hittar dem knyts ett allt starkare band mellan.
Om det visuella hantverket är toppklass, kan detsamma också sägas om manuset. Det är en berättelse fylld av värme, hopp, humor och framför allt sorg. Sorg har ju annars varit något som Disney och Pixar aktat sig för att skylta för mycket med, men den här gången väljer man att göra det på ett fint och stilfullt sätt. Filmens första tio minuter räcker för att man ska sitta med en klump i halsen och känna hur ögonen tåras.
Mycket effektivt.

Naturligtvis saknas inte den tokroliga humorn och de farsartade upplevelser som dessa filmer också är kända för, likaså den ondskefulle skurken (för en sådan finns ju givetvis). På det hela taget följer Pixar-studion sina gamla mönster men lyckas för varje gång ändå förnya och ta det ännu lite längre. Man börjar undra var gränsen går för den animerade filmtekniken….?

Filmen finns naturligtvis både med svenskt och engelskt tal, där vi vuxna har störst glädje av originalet men kidsen bäst njuter av äventyret på svenska. Filmen drog mycket välförtjänt hem en Oscar för 2009 års bästa animerade film, och lyckades också vara nominerad till en Oscar i den tyngsta av alla klasserna; Bästa Film.
Upp bjuder på underhållning av toppklass och blir fullständigt oemotståndlig. Det är bara att njuta.

Betyget: 4/5