The Old Man & the Gun (2018)

Robban Redford har alltså sagt att detta blir hans avsked på film. Svanesången om man så vill. Nåja, vi får väl se. Jag säger bara ”Lex Clint”.
OM det nu är the final curtain som går här, så är det i så fall ändå med visst myspys. Redford som den gamle kåkfararen, rymningsexperten och bankrånaren Forrest. Han som inte rånar banker för att han behöver, mer för att han tycker om det! Typ! Dessutom är han den snälle rånaren. Som alltid skopar åt sig pengar med ett leende och dessutom får bankpersonalen att må bra av det! Sort of. Han träffar en änka, Jewel (Sissy Spacek, också hon på väg in mot Hollywoods dammiga arkiv), bjuder ut henne på dejt lite sådär som man gjorde förr. Allt andas lite dåtid, en svunnen tidsålder. Filmen utspelas i början av 80-talet, men skulle lika gärna kunna vara 60- eller tidigt 70-tal. Signerat regissören David Lowery, som jackat upp humöret och tempot en aning från hans förra A Ghost Story. Bygger på en tidningsartikel om en verklig Forrest, men som vanligt får man nog ta det mesta med en nypa sockersalt.

Som bäst i dialogerna mellan Redford och Spacek. Eller mellan Redford och hans ålderskumpaner Danny Glover och Tom Waits (ALLTID en fröjd att skåda på film). Ungtuppen, polisen och familjepappan John (Casey Affleck) blir besatt av att fånga Forrest och stoppa hans gentlemannaeskapader. Lättare sagt än gjort. Dock, den som väntar sig action och thriller blir kanske surt besviken. Kalla det istället en lugn dramathrillerkomedi. Redford sätter förstås avtryck i varje scen han finns i. Kanske är det också för att man omedvetet (?) tänker tillbaka på alla roller och filmer han spelat i? En njutning att hänga med honom och hans sandpappriga röst. Och som vanligt numera i modern tid ser Redford ut som hans hud sakta transformerat till slitstarkt läder. En mysig stund helt enkelt, där Redford gör en i grunden rätt svag film underhållande. En ganska stillsam och trevlig ritt in mot solnedgången ändå.
Om det nu blir så.

A Ghost Story (2017)

Trots namnet så långt ifrån en traditionell spökhistoria man kan komma.
Snarare lågmält drama. Ett smalt och tystlåtet drama. Kanske till och med ett drama som aldrig kommer igång riktigt..eller rättelse: aldrig kommer åt MIG riktigt.

Rooney Mara, och Casey Affleck med helskägg. Som paret i det lilla huset. Paret med drömmar och planer. Paret med alla livsproblem som…normala par har. Plötsligt dör Affleck oväntat, men finns kvar som traditionellt spöke i lakan med hål för ögonen! Blir det pajigt? Nä, inte direkt. Faktiskt. Han blir en observatör, tyst och iakttagande finns han i huset. Ser på när Mara försöker gå vidare i livet. Tills hon till slut flyttar. Snart flyttar nya hyresgäster in. Spöket finns kvar, ”fångad” i huset. Kvar med sina intryck och minnen. En stor sorg ligger över hela filmen. Som en mörk filt. Tyvärr saggar tempot efter en stund och jag har svårt att hålla fokus. Jag gillar idén ändå, att skildra själen som uppenbarligen inte kan gå vidare och lämna den här tillvaron as we know it. När dock regissören David Lowery (Pete´s Dragon) börjar vrida och vända på tidsbegreppen, blir det splittrat. Som att filmen desperat tar till grepp för att fylla ut sin speltid. Kanske finns egentligen bara material för en 30-minutare? En novellfilm om sorgen när man förlorat en kär? Och kanske en titt på vad som (möjligen) händer när den kära har lika svårt att släppa taget.

Lågmält spelat av både Mara och Affleck. Den senare mestadels av tiden dold i lakan. I flashbacks finns han dock med. Trots den lätt lökiga utstyrseln som spöke, blir det aldrig fånigt. Mer…uttråkande. En film som kanske tar ett steg för långt in på prettostigen och vill andas konstupplevelse. En installation?
Cred ändå till Lowery och skådespelarna som ger det en chans. Tanken är inte dum.
Synd bara att den känns mer tålamodskrävande än sinnesomvälvande.

En smal rackare till film. Inget för fredagskvällen direkt.

Pete’s Dragon (2016)

Ok, det finns ju inga drakar. Det vet ju alla…?
Men…om det nu hade funnits några…så hade iaf jag föredragit dagens skojfriske filur framför tex de synnerligen obehagliga skapelserna i Game of Thrones!
Tänk dig en blandning av en enormt stor hund och just…eh…en drake. Med en grön päls som ser sådär fluffig ut som Sullys päls gör i Monsters Inc. Smutt! Där har vi dagens CGI-motspelare till livs levande Pete (Oaks Fegeley), den unge grabb som blir ensam överlevande efter en hemsk bilolycka i början av filmen, vilken tar hans föräldrars och syskons liv. Hu. Lille Pete (tänk 5-årsåldern) vandrar ensam in i stora skogen (vi antar att detta är någonstans i de norra staterna av USA), där han snart träffar på…taaadaa!

Jepp, detta är ytterligare en Disney-produktion och då etiketteras det hele med adventure, family, fantasy. Med allt vad det innebär från DET bolaget. Och, inte mig emot! Här får vi oss en snygg och förträffligt underhållande version av den gamla sagan om unge Pete och hans nya kompis.
Åren går och de två lever loppan i skogen. Långt från mänsklig insyn. Ända tills ett gäng skogsarbetare hotar idyllen. Och från vänster kliver också parkrangern Grace (Bryce Dallas Howard) in och upptäcker den unge huvudpersonen. Grace har redan en dotter, men charmas självklart av den trulige och mystiske pojken från skogen. Klart hon vill ta hand om honom. Men Pete har ju bekymmer om sin kompis Elliot….vilken nu Grace inte riktigt fattar vem Pete pratar om. Det var ju bara han där i skogen….eller..?

skogsröj

Javisst. En ganska tillrättalagd story med förväntad utgång. Elliot är den nyfikna typen av drake och snokar förstås upp var Pete tar vägen. Pete måste hålla Elliot borta från mänsklig upptäckt, okej..kanske Grace´s dotter är undantaget. Filmens badasses (om det nu finns några), skogsarbetarna, får höra legenden om en drake i skogen och vädrar rikedom när bevis möjligen kan lämnas till myndigheter. Och mitt i alltihopa sitter också Grace´s pappa Meacham (Robert Redford), en ärrad vänlig kuf som säger sig ha mött en drake i unga år i skogen! Aha! En möjlig bundsförvant…?

Det är såklart tillrättalagt och det spelas på de ”vanliga” strängarna när det gäller rullar/sagor av den här sorten. Jag tänker direkt på en film som Stora Vänliga Jätten häromåret, av en viss Spielberg,…och att den så kapitalt misslyckades med allt den här rullen lyckas med. Engagemang och rätt sorts stakes. En story som må vara lökig..men ändå jäkligt chamig! Regissören David Lowery vet uppenbarligen vilka knappar som ska tryckas på. Drak-effekterna är snygga och välgjorda, och Lowery trycker till och med in lite fräsig action på sina ställen. Familjeanpassad förstås. Men ändå. BDH gör det bra, Redford gör sina minuter stabilt och tar kaffepengarna med den äran. Till och med Karl Urban, som också dyker upp, känns trivsam här.
Men bäst är förstås draken Elliot, och hans skapare vid det digitala ritbordet kan verkligen slå sig för bröstet! En riktig charmdrake!

Ibland är det för gött ändå med de här enkla, okomplicerade, filmerna som inte tar ett enda steg från den där upptrampade och säkra stigen.
Snyggt värre detta. En go bagatell helt enkelt.