Keeping Up with the Joneses (2016)

Jonses_posterFortsätter gotta (grotta?) ned mig i de där lagom tramisga ”fredagsrullarna”.
De som passar sig som handsken efter en arbetsvecka och då man liksom bara vill ha lite hjärndöd Hollywood-underhållning. Varför inte med lite flåshumor och lagom mängd filmvåld?

Återigen strulputten Zach Galifianakis i centrum. Här som Jeff, vilken tillsammans med hustrun Karen (Isla Fisher) lever förortslivet hemma på villagatan. Kanske kan man också säga att deras äktenskap gått lite i…stå? Sommarn står för dörren och barnen är skickade på kollo. Vad har det spännande förortslivet att bjuda på?

Kanske ett par nya grannar i form av det bildsköna paret Jones som flyttar in. Tim (Jon Hamm) och Natalie (Gal Gadot). Vilka snyggingar. Snygg bil också. Snygga möbler. Helt enkelt bra smak vad gäller allting tycks det som. Jeff blir charmad av den spirande grannsämjan från första början och försöker bonda med Tim på direkten. Karen är lite mer….misstänksam. Nog måste det väl ändå vara något lurigt med det här? Så snygga och lyckliga par finns väl inte i förorten?

Jamen detta var väl inte så illa ändå.
Lagom töntigt och lite småputslustigt under drygt 100 minuter. Bäst idag är kanske ändå Isla Fisher som får visa komiska talanger som misstänksam hustru när hon leker amatördeckare i villakvarteret. Zach G går på med patenterat knasspel. Lite som man är van att få honom. Inget fel i det. Hamm och Gadot är vandrande reklam för det snygga och framgångsrika paret. Självklart med en hemlighet…OCH en anledning till att dyka upp på just den här villagatan. Snart visar det sig också att de båda paren minsann behöver vandra på ett eller annat sätt.

Keeping-Up-with-the-Jones

grannsämja pågår

I en annan tid och en annan form hade paret Jones lätt kunnat gestaltas av Brangelina-duon, men sådant är ju icke fallet numera. Hamm och Gadot är dock underhållande i sina roller. Helt klart.

En stunds knasskämsig humor i förorten, mixad med lite lagom action och underhållningsvåld. En story som inte har ett endaste dugg nytt att komma med, men funkar ändå. Det är simpelt, ytligt, trivsamt och rätt snyggt utfört. En fredagsrulle.

Och ibland räcker det ju så.

Baksmällan del II (2011)

Ändra aldrig ett vinnande koncept.
Tjong, där har ni devisen som tycks råda i överflöd i Hollywood för tillfället. Blir det första resultatet en ekonomisk framgång, och  gubevars också lite framgångsrik rent omdömesmässigt, ja då är man väl en fullständig idiot om man inte ser till att krama ut lite extra dollars ur det framgångsrika receptet…

…eller bygger trenden möjligen på att vi som konsumenter och betittare så gärna än en gång vill återförenas med de figurer och karaktärer vi fattat tycke för? En sorts separationsångest som gör att vi kan ta halvslabbiga uppföljare så länge personmiljön blir densamma? Nu finns det ju de facto uppföljare som är precis lika bra, om inte (i sällsynta fall) bättre, men min omedelbara gutfeeling är att en uppföljare snabbt produceras bara ”därför att”.
Rätta mig gärna om jag har fel, detta är helt klart ett intressant ämne i filmvärlden.

Under tiden vi funderar vidare på detta spörsmål kommer här som på beställning en uppföljare till en av de mer roliga och nästan lite pinsamt jobbiga filmerna om att hamna i trångmål och besvärligheter när man minst behöver det.

Samma gäng och samma regissör, den här gången är det den nördige Stu (Ed Helms) som ska vandra längs altargången och eftersom hans tillkommande är av thailändskt ursprung så ska bröllopet hållas i Thailand under överinseende av den hårdföre och särskådande fadern till bruden, vilken för övrigt inte har mycket till övers för den något nervöse Stu.
Vänner och bekanta skyfflas naturligtvis över till Asien för ett par dagars festligheter, vilket också betyder Stu´s polare från förra filmen. Mot bättre vetande övertalas han också att bjuda med tokstollen och trubbelmakaren Alan, och en svensexa senare är allt som vanligt när gänget vaknar upp på ett hotellrum i Bangkok och inte har en aning om vad som hänt det senaste dygnet. Extra jobbigt också att brudens yngre bror verkar vara försvunnen, och något sådant vill man inte rapportera till amerikahatande pappan.

Bakfulla, desperata...och vilse!

Ja ni hör ju själva, dagens ord är….;smörpapper.
Lite snyggt lagt över originalhistorien där Todd Phillips flyttat över tokstollarna till smältdegeln Bangkok, en stad som naturligtvis inbjuder till rena galenskaper främst av sorten som hör hemma under bältet. Här finns inget nytt under thaisolen och absolut inga nyskapande idéer, känslan är istället att det bara är att kräma på enligt stilen som sattes i originalfilmen och göra det grisigare, plumpare och aningens mer över gränsen.

Visst…jag flabbskattar högt ett par gånger, fnissar åt pinsamheter och både Helms, Bradley Cooper och Zach Galifianakis (säg DET snabbt tre ggr!) vet precis hur spela sina karaktärer på bästa och mest underhållande sätt. Vad gäller Galifianakis känns det dock som han nog bör kolla runt lite efter andra riktningar i sin karriär, för visst känns väl Alan som en sorts odräglig släkting till Ethan i Due Date? Och det är inte menat i direkt positiv mening…

Baksmällan del II innehåller samma beprövade skämt som sin föregångare, kryddat med aningens mer vågade detaljer eftersom den fysiska miljön inbjuder till detta. Det är samma dumhumor, samma upplägg och precis samma väg i manuset som förut. Underhållande för stunden, men fräschheten i storyn känns långt borta och en ev. tredje del skulle garanterat sänka de positiva minnena av dessa otroligt krångliga svensexor. Ettan tål att ses igen, den här kan man arkivera med gott samvete.

Due Date (2010)

En av mina absoluta favoriter från 80-talet är ”Raka spåret till Chicago” av geniet och den alltför tidigt bortgångne John Hughes, i vilken den oklanderlige affärsmannen Steve Martin hade stora problem med att ta sig hem till familjen lagom till Thanksgiving.

I en sirlig röra av tåg- och bilåkande fick han dras med den kufiske John Candy och det var hela tiden upplagt för konflikter av det komiska slaget. Allt med en liten touch av godhet och självrannsakan och som naturligtvis ledde fram till ett trivsamt slut.

Är nu detta månne 2000-talets svar på denna komedipärla från när det begav sig? Ja kanske. Möjligen lite grann. Aningen.
Peter Highman (Robert Downey Jr.) är affärsmannen på resa som har bråttom hem tvärs över landet till en höggravid fru (Michelle Monaghan) som ska föda när som helst. Peter har tänkt sig en lugn färd ut till flygplatsen och sedan en lika lugn resa hem. Detta sker naturligtvis inte och efter ett antal olyckliga incidenter har han plötsligt hamnat på flygbolagens svarta lista och får icke på några grunder beträda ett flygplan inom den närmaste tiden.

Räddaren i nöden (men tillika den som orsakat Peters prekära situation) heter Ethan (Zack Galifianakis) och är en högst irriterande figur (misstänkt lik John Candy till sätt och utseende), men ändock den som erbjuder sig att ge Peter lift i en hyrbil hem till Kalifornien. I brist på andra lösningar, och en tappad plånbok, accepterar Peter förslaget och finner sig därmed på en sällsamt (o)lustig bilfärd västerut.

Det är en road movie av det lättare slaget. Upplagt för sedvanliga skämt och missförstånd när de två huvudfigurerna naturligtvis är varandras motsatser. Historien rullar på i makligt tempo, hetsig dialog varvas med en del småkul scener, där framför allt Downey Jr. för det mesta råkar illa ut och hans image får sig ett par rejäla törnar. Ethan är en kuf, en sådan där kuf som man egentligen bara ser på film. Och som man dessutom vet har ett gott hjärta och vill väl, fast det till en början mest blir irriterande fel.

Todd Phillips som också gjort den sköna ”Baksmällan” har till synes tagit ett steg bakåt och det känns inte som samma bitska humor som i föregångaren. Även om Galifianakis gör en liknande kuf här blir det inte lika vilt och respektlöst. Mer en komedi av standardmått, låt vara med en del udda inslag. Historien rullar på och lider stundtals av det gamla hederliga syndromet som alla komedier har en tendens att hamna i; fokuset försvinner i takt med att filmerna tappar lite fart. Här är det bäst i början, när storyn känns som fräschast.

Ingen skugga dock över Downey Jr. eller Galifianakis (att jag lyckats skriva detta namn tre gånger utan att snubbla på bokstaveringen är en bedrift) insatser. De gör precis vad de ska och jag har svårt att stå emot de båda herrarnas charm i största allmänhet. Mindre inhopp av Jamie Foxx, Monaghan och Juliette Lewis ger lite krydda åt denna duohistoria, som naturligtvis har ett gott hjärta i  grunden.

Due Date genererar småskratt och skrockande i soffan när jag tar del av dessa herrars äventyr genom USA. Simplare humor varvas med aningens allvarsamma tankar och en och annan galen actionscen som bryter av enligt modellen: den ”normale” Peter råkar ut för situationer som ”knäppgöken” Ethan verkar dras till på löpande band . Ingen att höja på ögonbrynen för, men lite kul för stunden. Att behöva ägna någon tid åt att räkna ut hur det ska sluta är ganska onödigt, det här är ju ändå en historia som håller sig inom den förutbestämda mallen även om den försöker sig på att vara lite rebellisk då och då.
Tja…hygglig och helt ok är väl de rätta orden vad gäller omdömet.