Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Annonser

Shutter Island (2010)

Hur överföra en av de bästa böcker som skrivits till en lika gångbar film? Är det något man överhuvudtaget ger sig på? Martin Scorsese törs och antar utmaningen. Resultatet som han presenterar är snyggt, olycksbådande men dessvärre inte så nagelbitande som man skulle vilja.
Egentligen är detta inte filmens fel. Min recension av den här filmen grundar sig ju på det faktum att jag redan känner till slutet och de tvära kasten, och självklart kan jag inte uppbåda samma fascination för polisen Teddy Daniels (Leonardo Di Caprio) äventyr på den mystiska ön  i 1950-talets USA där ingenting är vad det verkar. Tillsammans med kollegan Chuck (Mark Ruffalo) är han alltså där för att undersöka försvinnandet av en patient som på ett oförklarligt sätt uppenbarligen lyckats ta sig ut från det mentalsjukhus som ligger på ön. Är rymlingen kvar på den karga och otillgängliga ön, och i så fall var?
Snart dras kollegorna in i en mörk labyrint av diffusa påståenden och undanglidande svar. På ön basar Dr Cowley (Ben Kingsley) tillsammans med den buttre och obehaglige kollegan Dr. Naehring (Max von Sydow). Ingenting blir lätt och det hela kompliceras också av att Daniels hela tiden blir påmind om sitt förflutna.

Scorsese har gjort det snyggt, ingen tvekan om det. Hela ön andas otrevligheter och ogästvänlighet. Miljöerna är perfekt framställda och tidsandan tung. Daniels irrfärder på ön leder naturligtvis fram till den stora finalen, men för oss som redan kan storyn blir det lite som att otåligt sitta och vänta och leta efter detaljer i brist på annat. Detta är naturligtvis en film där jag verkligen önskar att jag inte hade läst boken då för ett par år sedan. Stora plusbetyg dock till skådisarna med Di Caprio i spetsen. Jag skäms inte för att erkänna att denne skådespelare håller på att bli en liten favorit hos mig. Otaliga är de gånger han visat att han klarar av att hoppa mellan roller av olika karaktär. Här gör han Daniels till en plågad figur, som uppenbarligen är ute efter sanningen till varje pris. Mark Ruffalo och gamle Max von S har fått ett par enkla men effektiva roller, och de gör precis vad de ska. Och, skönt att se att Ben Kingsley äntligen fått en roll som verkligen är något att sätta på sitt CV. Kingsley har en speciell utstrålning och agerar sig igenom den här historien med ett svalt och beräknande lugn.

Shutter Island ger mest spänning och valuta för upplevelsen för alla som inte redan tagit del av historien. Som filmiskt hantverk gediget och snyggt presenterat där olusten lurar runt hörnet, trots att det i vissa lägen enligt min mening blir lite för mycket upprepningar av samma scener. Speciellt i Daniels tillbakablickar. Till sist den obligatoriska jämförelsen; läsa boken eller se filmen?
Jag svarar: läs boken.

Betyget: 3/5